Varit i Värmland

Kasperia
Vi kom allt iväg till Lesjöfors i Värmland, och kan ni tänka - matte hittade rätt. Visserligen i det närmaste prejade hon en bil nånstans i Västmanland (!) för att få den att stanna så att hon kunde fråga om hon var på rätt väg. Joodå, ett par kilometer till så finns en vägskylt, sa den snälle om än lätt skakade farbrorn i den andra bilen.

Kartboken hade matte glömt hemma på ett bord.

Någonstans på andra sidan Grythyttan var det dags igen, men nu stannade hon åtminstone sansat, på en mack.

Joodå, sa killen på macken och visade matte på en annan väg än den hon fått beskriven för sig.
Åk den, sa han, för den är mycket närmare. Och så slipper du fara tillbaks några kilometer...

Den var närmare visade det sig, men S och B som vi skulle hälsa på hade inte vågat beskriva den vägen eftersom den var så krånglig. Passade tydligen utmärkt för en krångelmatte. :D

En riktigt vacker väg var det, genom bl.a. byn Gåsborn.
Enda stoppet gjorde vi där, men enda fotona matte tog var de här båda, från en liten  smal, smal bro.
Till vänster (som kanske var söder?) såg det så här vackert ut.

Åt höger (antagligen norr då?)  såg det ut så här! Också väldigt vackert men på ett annat sätt.

"Bron" var tydligen liksom toppen på en rejäl fördämningslucka. Smart att använda luckan som svängbro.

Mattes vänner som nu i högsta grad blivit även mina är så svårt överkänsliga för el, mobiler m.m. överhuvudtaget för allt trådlöst, att hon inte ens kunde använda digitalkameran där. Det visste hon om. Och bilnyckeln fick ligga i en plåtlåda.

Matte hade kameran om halsen, men batteriet i fickan när vi gick på en liten promenad. Vid ett enda tillfälle satte hon i batteriet och tog ett par snabba bilder innan B började må dåligt. Så kvickt ur med det igen.
Här är bilderna hon hann ta.

Det blev inga fler bilder. Men jag kan tala om att jag trivdes alldeles förträffligt, matte var till och med riktigt förvånad. Och S och B - åh, såna fina nya vänner jag fått. S pussade jag på som bara den Flera gånger. :) Hon tyckte att jag var bland de finaste hundar hon sett, och definitivt hade jag de vackraste ögonen. B syns långt bort, på bilden här ovanför.

S och B har ingen el, och numera inte ens telefon. De lever alltså extremt isolerat, och blir dåliga när de ibland trots allt måste ner till samhället för att handla. Tur att de mestadels får hjälp med det.
De och matte skriver brev till varandra. Många och långa.

När vi skulle hem körde matte förstås rejält fel, hon körde flera mil åt Hagforshållet innan hon vände och for tillbaks. Blev en massa extra mil. Hon hade ju fortfarande ingen karta...
Men det var en vacker väg. Solen hade hunnit sjunka väldigt mycket, snart skulle det vara åtminstone nästan-mörkt.

Vi stannade vid en mack, när vi väl kom till en sån. Matte fick en karta. Och en vägbeskrivning. Vi skulle ta en rejäl omväg hem, men en väg där vi inte behövde leta oss fram på småvägar. Vi började känna oss lite trötta.  Så mot Storfors och Karlskoga, till att börja med. Där nånstans skällde jag ut den här gigantiska figuren, som stod utmed vägen. (Det var egentligen för mörkt att fota ordentligt, men matte har manipulerat lite.)

Vem det föreställer har vi ingen aning om, men skulle gärna vilja veta. Fröding och Ferlin var från Karlstad, så varför skulle de stå nånstans i Karlskogatrakten? Matte har försökt googla, men utan resultat. Vem är han egentligen, den där långe mannen?

Inte mer att tillägga. Efter många timmar stod det äntligen Södertälje på vägskyltarna. De sista milen for vi i dimma, alltså riktig, sån där fuktig dimma i långa tjocka stråk. Matte var inte glad men tacksam över att vi körde på motorväg.

Sen har vi sovit. Jag mest. Mådde dåligt större delen av måndagen, men idag känns det rätt okej igen. Fast det är väldigt varmt, för matte också, men allra mest för mig.

Och nu är det bara en vecka kvar tills jag ska få en mun som inte gör ont. Åh, så matte längtar till dess.

Jag längtar inte, det är jag  för klok för. Jag lever i nuet, jag. Fast det är ju klart, om det inte skulle göra ont ibland...