Vi lever fortfarande. Åtminstone de flesta...

Länge sedan det skrevs något här
Först berodde det på att vi var ledsna allihop. dvs jag som är matte, Kasper, Filip och Myse. Vi saknade Maxi så förfärligt, och det gör vi fortfarande fast det gått flera veckor sedan han lämnade oss. Sedan beror det på att jag, matte, haft en hel del annat att göra. Orken och inspirationen har inte räckt till. Fast både Wilmas och Luddes besök skrev vi ju ändå om.

Maxi blev sjuk, hastigt, på bara tre-fyra dagar tynade han liksom bort. Meningen var att jag skulle ta honom till Animalen på måndag, för att göra honom den sista tjänst jag kunde. Men jag hann inte. Och det känns fortfarande så tungt. Han gick ut genom dörren aningen ostadigt, för att han behövde ut. Han kom inte in igen, kanske han inte orkade. Jag letade och letade.

Han är oerhört saknad. Vår finaste Maxi.

Det kommer ett mer utförligt inlägg snart. Och Maxi ska få sin egen sida, som Petrus och även Mysan fått. Goaste, bräkande Maxi.

Men just nu har jag ett annat pockande åtagande att fullfölja, eller snarare två. Dels ägnar jag ett par dagar i veckan åt att hjälpa en god vän att förstå sig på sin dator och vad den kan användas till, om man verkligen vill. Dels vill man på mitt gamla jobb nytrycka och ge ut en skrift som är min. Det känns bra, men kräver en hel del arbete. En del text vill jag ändra och uppdatera, och så vill jag göra om layouten.

Och så händer det ju lite annat också.

Jag ska också bli bättre på att kommentera. Joodå, det ska jag,,,

Gäller att snabba på...

Kasperia
Om matte ska hinna med hela tre inlägg den här månaden också, då krävs en extraordinär skärpning. Och sånt är hon dålig på. Extremt dålig.
Men hon har i alla fall besökt återvinningscentralen och lämpat iväg en full bil. Snart dags för nästa tur. Säck på säck med "överblivet".
Och så hann hon fota svanar som nog frös rejält om fötterna innan isen försvann - och svanarna med den. Tror vi.

Hon är omåttligt stolt över att hon köpt och fått hemsänt ett IKEA-bord - som hon lyckats montera alldeles själv. Ett med utdragbara skivor. Klart hon fick skruva isär och göra om ett par gånger, men till slut så... Allt fungerar nu och hon är som sagt omåttligt stolt. Hon är inte världens smidigaste, så det såg rätt kul ut när hon kravlade runt bland skruvar och skivor och ben och sånt. :D

Hon, alltså matten, konstaterar också att det nu är hög tid att  räfsa bort de flesta löv, för nu blommar vitsipporna. Fagningsblomman.

Röda textilier år utbytta mot sånt som går i blått,, som vanligt här hemma när det går mot vår och sommar. Snart döljer löven utsikten mot västra grannen (utsikten stör inte så mycket nu heller, det är sällan vi ser åt det hållet. :)

Jag för min del har inte det minsta emot gamla löv - det blir väldigt många när man har många hasslar på tomten. Bäst att passa på att njuta av dem medan de finns! Och njuter, det gör jag! Klicka på nån bild!

Myse ligger och vilar sig, blir visst trött bara av att titta på mig! Latkatt!

Men ännu latare är Filip och Maxi, eller kanske dom bara tycker att Räv behöver lite sällskap? Fast Filip lägger ofta tassen över Rävs nos, ser ut som om han ber honom hålla tyst! Matte är glad att inte Räv hann varken bli begravd eller hamna bland soporna. :)
Måste kännas härligt att få avancera från boa till bästis.

Mitt värsta sedan sist är när jag inte lydde matte utan rusade iväg upp på vägen för att hälsa på två schnauzrar, en pudel och en briard (!) som går förbi här ibland. Dom bor inte i vårt område, för här finns numera nästan bara snälla hundar. Men jädrans så elaka de här var!!!  Matte blev jätterädd, och det blev den där flockens matte också, hon var rädd att jag blivit skadad.  Blev jag inte, men otäckt var det. Och briarden var stoooor!!

Matte har nåt som hon själv vill skriva också, men det får hon göra i ett eget inlägg. Bestämmer jag. Här gäller det ju att få ihop två inlägg till innan april går över i maj! Tala om låg ambitionsnivå...

De fyrbenta - ännu en svartvit fototriss :)

Veckans fototriss ska ju vara svartvit. Grustaget i all ära, men jag följer uppmaningen i ett par kommentarer - lägger upp ännu en triss. Så här såg det ut här hemma, för någon timme sedan. :) Mina fina svartvita fyrbenta... Vädret är kallt och blött, så vi samsas inomhus allihop. I närheten av sköna kaminen.

Jag är Myse...

...och jag är Filip.

Vi är Maxi och Kasper. Och vi är bästisar. Vi också. :)

Mycket mer svartvitt finns här.

Första svartvita trissen finns i inlägget nedanför.

Trattkasper, Garnmaxi och Stickmatte

Nu är den framdragen ur sitt gömme, Afrikas Blå Lilja. Ut i ljuset vill den. Och bort med allt som fått vissna ner under vintern. Lika spännande varje år - har den överlevt, där inne i mörkret.

Under alla veckor med uppkopplingsstrul har två koftor förfärdigats, den randiga av restgarn, Det mesta "vita" är inte vitt, det är ljust kallrosa. Den har  inte hunnit få knappar.

För hundra år sedan avveckade sig en lanthandel i min närhet, bl.a. reades en mängd pärlemorknappar. Jag köpte massor. De ska förstås få pryda även den randiga.



Gamle Maxi leker inte längre. Trodde jag. Men det är klart, att fånga en garnände är kanske inte riktigt lek. Han verkade mäkta stolt över sin lyckade garnkamp. :)

Kasper har fortfarande tratt. Han verkar faktiskt inte bry sig om den längre. Hans sår ser väldigt bra ut, Om han bara lät bli att i vanlig ordning åla och gnugga sig fram i sand och bland ris så hade han sluppit den för länge sedan. Ni vet ju, så här beter han sig så fort han får en chans. :)

Det går ju inte an, för då ryker sårskorpan igen. Och nu SKA det få läkas under den i lugn och ro. Tar nog ett par dagar till. Tills dess ser det ut så här.

Maxi, gosesugen som vanligt, förväntar sig en puss! Där han sitter bland blåsippsblad - hoppas han inte sitta sönder några knoppar!

Gott Nytt År! (Och en pyttig rapport...)

Vi lever, det gör vi! Julen är förbi, den har firats och begåtts på sedvanligt, tämligen lugnt sätt. Dessvärre inte en enda bild den dag släkt från när och lite fjärran sågs här. Mellan den yngsta och den äldste skilde 80 år!

Jag önskar sannerligen att jag inte totalt glömde kameran!!!

Det får bli några andra bilder i stället. Detta är inte skogsbrand, det är en solnedgång!

I en torr talltopp satt en hackspett och trummade takten till något, jag vet inte riktigt vad. Fotograferad från min förstutrapp. Trevligt att ha kameran som kikare. Glöm inte klicka.

Mina barnbarn tycker om stjärnor, här ännu en jag förärats. Vackert blev det. :)

Den stjärnan sitter här ovanför. :)

I dag for jag iväg för att småhandla lite, framförallt har frukten tagit slut och så kan jag ju inte ha det. Maxi hade tydligen väntat på att matte skulle komma hem igen, han mötte omgående upp. Kameran höll jag i handen, hade tänkt fotografera något helt annat. Nu riktade jag den i stället neråt.

- Åh matte, va´ härligt att du är hemma igen!! 

 Men hallå där - ta bort kameran, jag har inte hälsat och gosat färdigt än!!! 

Han hade vissa synpunkter sedan - visst kan en katt se redigt besviken ut... Hela han utstrålar skitmatte! För matte hade verkligen hälsat färdigt, föste rentav ner honom från benet.

Det är nyårsafton. Kaspers allra värsta natt. Till och med värre än Valborgsmässoafton. Redan har någon lyckats smälla av nånting, Kasper skalv i hela kroppen och letade förtvivlat efter någonstans att gömma sig. 

Verkar som om det bara var en provskjutning. Det är tyst nu och Kasper är någotsånär lugn. Men jag vet, att det brakar loss på allvar framåt midnatt. Kasper reagerar lika intensivt mot både ljud och ljus. Det SKA INTE spraka iväg ljusbollar och stjärnfall och sånt på himlen.

 I år ska jag prova något nytt. Buren i bilen ska täckas av ett täcke! Bilstereon ska få spela lugn musik. Panflöjt tror jag blir bra, fast på hög volym. 

Vid 11-tiden ger vi oss iväg. Mot en motorväg, E4 eller E20 med siktet inställt mot antingen Helsingborg eller Göteborg. Vi kommer förstås inte så långt, efter en knapp timme vänder vi och far hemåt igen. 

Det är tur att åtminstone katterna är totalt oberörda. 

I morgon hoppas vi på en lugn dag. Vi får besök, och då blir Kasper glad. Matte också. 

Nu önskar vi (Kasper, Maxi, Filip, Myse och matte) er alla, oavsett antal ben, ett riktigt 

Gott Nytt År! 

(Vi får väl alla försöka bidra, så gott i kan...)

PS.  Hallå matte, säger Kasper, du glömde nån bild på mig!!!  Visst, så här kommer några från halvmörka eftermiddagen.

NIX!! Det går inte, dags för uppkopplingen att sega och hänga sig... Bara att försöka spara och få upp åtminstone det här! 

Godistorkning

Det här med godis alltså - matte har investerat i en tork. I den ska hon torka blötmat i stället för i ugn. Hon ska ställa torken i Gröna Rummet, säger hon, så att vi ska slippa den vidriga -ljuvliga - lukten - doften - i hela huset. (Ni vet ju att jag numera måste hålla benhård diet, inget annat än dietmat, och inget normalt godis överhuvudtaget.)

En sån här mojäng har matte aldrig tidigare använt. Tror nästan det här är det bästa köp hon nånsin gjort! Det inte bara ser underbart ut, det doftar underbart också. Till och med matte tycker att så här långt är det absolut helt okej.

Det var ju bara det att jag fick smaka alldeles för lite. Snålmatte!

Men det skulle bli mycket värre! Hon tänkte att det nog inte skulle lukta - dofta - lika mycket när man torkar i 60 grader som när hon gjorde en blötmatsdeg och gräddade i ugn vid 175. Så för att lättare ha koll placerade hon torken på kontoret och sig själv i datorns myshörna utanför dörren 

Klart jag följde med  och anlade min mest bedjande min. "Snälla rara gullematte, jag kan väl få..." Men tji fick jag. Skrotmatte!! 

Maxi är en mix av gourmet och gourmand. Klart han noterade doften och kom sättandes för att kolla.

Jag hejade förstås på. Inte skulle väl matte kunna motstå oss, när vi nu gjorde gemensam sak. 

Det kunde hon. Motstå alltså. Hon stängde dörren. Men jag och Maxi, vi visste minsann. Förresten började det dofta ännu ljuvligare när godiset blev lite varmt. 

Bra Maxi, jobba på så får du kanske upp dörren, När jag försökte funkade det ju inte.

Hela tiden satt matte där i "myshörnan" och bara tittade. Inte ett finger lyfte hon för att hjälpa Maxi. Så han började fundera över alternativa möjligheter. Kanske skulle han försöka kasta sig mot dörren lite högre upp. Hmm ... kanske... Jag för min del försökte mig på mer subtila lösningar. Ibland brukar det funka bara att titta på matte.

Men den här gången hjälpte ingenting. Dörren var och förblev stängd. Hur torkningen gick får matte beskriva. Hon borde absolut ha överlåtit den helt och hållet till mej och Maxi! 

Men nu har jag i alla fall en hel massa godis, tre burkar torkade hon. Fast hon ska göra på lite annat sätt nästa gång, säger hon. Hoppas det betyder att det blir just jag och Maxi som får sköta det hela!