söndag 19 februari 2017

Vaddå kanin??

 Snälla Wilmamatten har skickat ett kaninskinn till mig och Grynet. Så att vi skulle få lite roligt, att spåra och sånt.

Matte band oss och försvann. Jag skällde massor, Grynet en del. Matten sällskapade tydligen hellre med en skinnbit än med oss. Sen kom hon tillbaks och hämtade Grynet. Jag skällde nästan hela tiden dom var borta! Jädrans sätt att lämna mig så där! Skrotmatte!!!
Sen hämtade hon mig och band Grynet. Men Grynet skällde inte, hon grät! Storgrät, stortjöt, så att det hördes vida omkring. Matte genade och jag "spårade" kanske allt som allt fem slutmeter och hittade godiset som låg ovanpå nåt som luktade som det där jag luktat på nyss. Det struntade jag i ...
... jag och matte hade lika bråttom till stackars Grynet, och matte tröstade och lovade att aldrig mer försvinna och lämna henne ensam på ett främmande ställe. I skogen till råga på allt. Stackars, stackars Grynet, och matte skäms. Grynet har under olika omständigheter lämnats ensam och till och med glömts bort senaste året. Hon har aldrig lämnats ensam hos oss, om matte måste bort ensam nånstans har alltid jag fått göra henne, alltså Grynet, sällskap.

Grynet blev lättad när vi kom, hon hade nog varit alldeles förfärligt rädd att bli övergiven igen. Vi gav oss iväg hemåt. Isen ligger tjock på Mörtis, och matte lyckades kasta olika och rätt godisbitar åt oss. Vi stannade alldeles nära stranden.



Vi skulle stå på en sten och få godis, sa matte, för det ska man göra säger flera bloggkompisar. Men då har dom inte sällskap med Grynet ... se hur det gick. Nä, hur det inte gick förstås...




Vi vandrade hemåt, genom ljung och blåbärsris och sånt, förbi först den ena och sen den andra badplatsen, den som är min badudde.


Efter badudden passerade vi "fällanhuset" - ni som varit med oss så länge att ni läste om Mysan (och sedermera även Myse) vet. Så här öde ser det ut vintertid. 


 Och där, precis där, dyker Myse upp för att möta oss eller nåt. Han har tydligen förträngt de miserabla månader han tillbringade där innan han så mirakulöst kom till oss.  

 Sen gick vi hem.

torsdag 16 februari 2017

Fina Yngern

Kasperia
Alltid lika skoj när matte stannar vid Yngern, så här års får ju vi hundar också vara där. Det märks. :)


Grynet är inte så mycket för att ta kontakt med andra hundar, men den där lilla grå saken var envis. :) 



Det är väldigt fint vid Yngern, där finns minsann både jättemycket sand och skog.



Man kan stå och spana ut över sjön---



...och då ser man dom där kompisarna med sina människor ute på isen.



Vi stannade ganska länge, vi gick så långt vi kom åt båda hållen utefter stranden och i skogen. Ända tills höga staket satte stopp. 



Det var fler som stannade länge. Matte och vi undrade om det här paret möjligen frusit fast. Måste nog kolla endera dagen!

lördag 11 februari 2017

Här får hon prata själv

Gryneria - låter riktigt kul, tycker jag. 
Fast allt är ju inte så kul förstås.
Nä - jag vill inte...vill inte upp på skrivbordet ... vill inte du ska ha nåt grejs i mina öron...

Min riktiga, egna matte kom hit i måndags, och så körde Kaspermatten iväg med oss till Animalen. Vad jag än försökt skriva mer om min matte och om Animalen och så, så har Kaspermatten raderat. Tusen försök har jag gjort. Så nu skriver jag bara att jag är kvar här, behandlingen förändras något, bl.a. trappar vi ner lite på kortisonet. Om 10 dagar ska vi tillbaks och kolla mig.
Jag försöker berätta nåt lite mer, men näedå  -  nåt om för känsligt läge säger hon och klickar på delete  -   jag blir så trött...!!! Men kanske att hon har rätt, åtminstone lite...


Jag har i alla fall upptäckt ett nytt ställe här i huset - när solen skiner är dörren ofta öppen dit, och det gillar katterna.




Fast ännu bättre än att vara där är förstås att få vara med Bonusmatte - som hon också kan kallas - och Kasper i skogen. Klart att jag också springer och galopperar, men inte lika fort som Kasper.


Konstigt är det - på ena sidan om dom här björkstammarna som jag försöker flyga över (misslyckades, landade i stället ovanpå dom) så är det en massa snö, på andra sidan är det barmark.




Jag gillar att dra till skogs, numera får jag alltid vara på fria tassar där. Mitt "nära" och bonusmattes "nära" ser lite olika ut, men jag håller i alla fall stenkoll. Jag riskerar inte att hon också försvinner!! Och jag är noga med att inte låta henne glömma mig. Jag finns med nånstans på den här bilden också, faktiskt så gör jag det men inte ens bonusmatte är säker på att jag syns.


Men här syns jag i alla fall tydligt, och Kasper också. 



Det är så skoj att ha sällskap när jag är ute, det var jag ju inte så van vid. Men nu är jag det.


Jag har sällskap inne också, och det är ju tur, för det har jag nästan alltid haft och är van vid. Här finns visserligen ingen matte som jag får dela säng med, men det går jättebra så här också. :) Till exempel. 

,Så här ser det förstås bara ut när bonusmatten sitter vid datorn och vi allihop vill vara nära henne. På natten sover jag och Kasper precis alldeles nedanför hennes säng! Finns dynor och sovtäcken på varje sida, och vi får själva välja hur vi ska ha det. 


Men allt är sannerligen inte perfekt, för bonusmatten är extremt snål. Kan ni tänka er, ibland får jag till och med leta upp maten alldeles själv!!!! Inte allt kanske, men väldigt, väldigt mycket. Å andra sidan - väldigt väldigt mycket av något som från början är väldigt, väldigt lite, det blir ju i alla fall liksom nästan ingenting.  

fredag 27 januari 2017

Väldigt mycket Gryn här hemma...

Kasperia
Nedanför min tomt ligger det fortfarande kvar en massa snö, på andra ställen är det barmark. Matte har nästan aldrig med sig kamera, men precis så här alldeles hemma händer det nån gång. Som i förrgår. Så här nära hemma brukar Filip göra oss sällskap. Ni ser väl att Grynet är utan koppel.


Filip och Grynet gillar verkligen varandra. 
 




Jag och Grynet gillar också varandra.  


Fast en del saker har blivit konstiga. T.ex. finns det kompostgallergrindar här och var inne i mitt hus. Grynets nya medicintablett gör dels att hon blir törstig, dels att hon behöver kissa ofta!!! Men riktigt hur ofta hade matte tydligen inte förstått. En trasmatta var plötsligt väldigt mörk på en plätt - Grynetkiss! Matte började kolla  - och upptäckte fler blöta fläckar. Inte alls kul!!!!!
Så nu är vardagsrummet avstängt, en del andra mattor borttagna och i sovrummet finns bara mitt sovtäcke plus en annan dyna som också går att stoppa i tvättmaskinen!!  

Och matte stänger in både sig själv, mig och Grynet i sovrummet! På natten alltså. Tillsammans med en skål vatten. Grynet säger inte till när hon måste ut! Det har hon alltid varit dålig på, fick vi veta... 😡😲 

Nåja, vi kämpar vidare, inget annat är möjligt säger min matte. Dessutom har hon kommit att fästa sig rejält vid den där lilla hunden. Trots allt. Det verkar för övrigt ömsesidigt.

Ny Grynetkontroll och utvärdering om 10 dagar. Tillsammans med både min och hennes egen matte som ännu inte riktigt tagit in att Grynet i hela sitt liv måste medicineras och behandlas och stå under kontroll. För att förhoppningsvis kunna leva ett hundvärdigt liv.  

Så här såg det förresten ut för några minuter sedan, nedanför mattes stol. Jag valde att ligga närmast kaminen. 


Men sen valde Filip att göra Myse sällskap, och Grynet valde en fåtölj. Men jag, jag låg så skönt där jag låg, så jag stannade kvar. 😊 



Här får ni en bild till, som bonus eller nåt. Vänta på mej! hojtar Filip. 


Och nu, en stund efter midnatt, så ska vi ta oss en sista runda, får bli en promenad bortåt vägen. Kolmörkt! Tur att matte har pannlampa som kan lysa oss alla.

onsdag 18 januari 2017

Återbesöket

Grynet på Animalenbesök - åtminstone jag fick godkänt! Grynet delvis också. Lite skit kvar i öronen, men nu försöker vi 20 dagar med en kombination av dunderdropparna i öronen, ingen sköljning och en låg daglig dos cortison i tablettform. Med förhoppning om lite "avsvullning" av de förtjockade öronvindlingarna. Däremot ingen cortison i baken.

Men noggrann koll måste jag hålla. Kontroll om 14 dagar. I bästa fall går det här vägen och vi kan göra uppehåll ett tag med örondroppar så att Grynet kan vara hos sin matte. Men inte på heltid säger veterinären, jag måste ha koll och ta stort ansvar. Håhåjaja.

Min idé om att jag skulle ta med mig riktiga matten vid nästa återbesök tyckte veterinären var alldeles utmärkt, och i bästa fall blir det så. Då kommer sannerligen att krävas ny tass- och tumhållning.

Eftersom jag ju råkade radera bl.a. inlägget med Grynet och Filip så lägger jag upp ett par av bilderna igen (klicka). Hon är en så fin och hjärteknipande liten hund, om än kolossalt tjuvaktig (om hon får chansen...) 😁😄😍

tisdag 17 januari 2017

Hungrigt

Med liten knäpp gammal kamera i ena handen och matskål i den andra blir resultatet inte bättre än så här.  😁 Men ändå...
det är Grynet som låter, men det syns väl...

torsdag 12 januari 2017

Ovädret tog strömmen

Av under tio minuter, på i fem, av i tre, på i elva, av 45, på i fyra...
Det handlar om ström. Om elen som i det närmaste allt här hemma visar sig beroende av. Toa, vatten, lampor, kyl o frys naturligtvis och inte minst datorn (ADSL-modem).

Vid sista på  under typ fyra minuter hann jag grabba tag i Grynet, bära iväg och placera henne på "skötbordet" och pumpa ner dagens medicindos i båda öronen! För att se att göra sånt krävs rejält ljus. Lyfta ner henne hann jag inte innan strömmen försvann igen. Den här gången för tolv timmar drygt.

Elen kom tillbaks vid halv femtiden i morse, försvann igen under eftermiddagen för ytterligare några timmar. Men då hade åtminstone kyl och frys hunnit återhämta sig. Inte klokt så beroende man är, trots att man som jag både kan hålla värmen och laga mat, fixa kaffe osv tack vare kaminen. Välförsedd med ljus, tändstickor och ficklampsbatterier är jag också. Plus att jag har vatten upptappat!

Det stormade något enormt. Hundpromenaderna blev rätt korta. Den här bilden togs inte i går, men så här ser det ofta ut numera (fixa till bron får jag göra i vår). Alla vill bara in.



Så här års händer det saker i kurvan och backen precis vid min utfart. Första bilden från mitt köksfönster, den andra när jag klev ut på farstubron. Det tog en stund, men så småningom löstes det hela och alla kom iväg.
För några dagar sedan hamnade en bil i diket och en i en snödriva. 


Men dagarna blir trots allt två-tre minuter längre för varje dag, och så här såg det ut häromdagen från fönstret i väster.



På onsdag är det dags för Animalen, kära nån så jag hoppas att få riktigt positivt besked om Grynet. Jag misströstar lite, men hoppas naturligtvis. Alla som jag träffar på hundpromenaderna, inklusive den granne som ibland tar med henne på riktiga långpromenader noterar hur mycket piggare och gladare hon blivit. Klart, hon har ju inte ont! Den hemska klådan är också borta.  Men hur ser fortsättningen ut? Problemen kräver livslång behandling, frågan är bara hur omfattande. Och hennes matte längtar.