onsdag 28 november 2018

Titta, vi lever!

Till min stora, stora förvåning  ser jag att det fortfarande finns en och annan som tittar in till Kasperian! Trots vår årslånga bortovaro. Kan väl inte lova att vi inte kommer att försvinna igen, men just nu känns det skamligt att inte åtminstone lämna ett livstecken. En rapport över läget.

Vi har mist en hel del. Jag (matte) har för gott förlorat en avsevärd del av min syn. Således även bilen. Känns fortfarande ”helt sjukt” att sedan i somras inte ha en bil stående här, att inte kunna fara iväg vart som helst när som helst. Efter att ha kört egen bil i 58 år!! Men de sista månaderna fick den stå oanvänd.

Något mer som vi mist och som fortfarande känns svårt är Filip. Från att ha varit en matte, en hund och fyra katter är vi numera bara en av varje sort – jag, Kasper och Myse.

Nytt är att vi har fiber i huset, vi har en luftvärmepump installerad, och jag har färdtjänst sedan i maj. Till hjälp har jag flera nya lampor, flera par glasögon som jag fått via Syncentralen i Stockholm. Jag klarar mig utmärkt hemma utan hjälp och den vita käpp jag också fått från Syncentralen behöver jag aldrig använda.  Var och varannan månad behandlas jag vid S:t Eriks Ögonsjukhus i Stockholm, och om jag inte direkt planerar att bli 110 år kan jag antagligen räkna med att få behålla ungefär den syn jag nu har. Säger ögonläkaren. Och eftersom jag definitivt inte planerar några 110 år, så…

Jag ser dock för dåligt för att det ska kännas bra att ta bilder. Både att ta och framförallt bedöma dem. Jag har aldrig med mig en kamera ut i skogen, har fullt sjå att klara mig själv på ojämn mark.
 


Att hantera en dator är också aningen knepigt, eftersom rader och linjer förvrängs.  Men med speciella skärmglasögon fungerar det hjälpligt.
Jag är en flitig anlitare av färdtjänsten, restriktionerna förlikar jag mig med.

Det klagas mycket och gnälls över hur dåligt vård och även annan service fungerar, men själv har jag egentligen bara goda erfarenheter. Klart jag kan få vänta ibland, men ändå… Jag bor bokstavligen i skogen, med minst 1,5 mil till allt vad faciliteter heter, tex varje form av butik, post, bank, kollektivtrafik osv. Ändå kan jag bo kvar i mitt lilla hus, utan bil!!! Tyvärr är det i det närmaste slutåkt för Kasper, att få med honom i en färdtjänsttaxi fungerar faktiskt inte alls, fast jag trodde det.

Chaufförerna oroar sig över hur det blir i vinter, med snö och is på min smala och bitvis backiga skogsväg. Jag försöker lugna dem med att jag inte ska beställa färdtjänst i ett väder och väglag som jag inte själv skulle gett mig ut i! Men jag hade dubbdäck, och det får inte taxi som även kör i Stockholm ha.

Ska bli spännande att se hur vintern blir.  Det har varit väldigt kallt några dagar, Myse har praktiskt taget vägrat att gå ut.  Han har till och med använt kattlådan!!!! Kasper däremot går gärna ut, även om han tycker att det tunna snötäcke vi har inte är mycket att rulla sig i. Nu blir det blidväder igen, för egen del hoppas jag att det fortsätter så. Jag har tagit några bilder här hemma, kanske de är väldigt suddiga, men jag hoppas på kamerans automatik.


Vet ni, jag har alltid trott att den eventuella dag jag inte längre kunde köra bil skulle jag bryta ihop och till råga på allt tvingas flytta. – Jag har inte brutit ihop ,jag bor kvar, jag slutade köra i tid, har inte kört på och skadat någon, bara repat bilen (!) och det har hela tiden funnits personer som ställt upp när jag verkligen behövt hjälp.

Ledsen att det blev en sån massa nästan bara text, men om du orkat läsa ända hit vet du i alla fall att vi fortfarande lever, ganska gott till och med. Åtminstone de flesta av oss – för visst saknar jag Filip – och Maxi och Petrus. Kasper har nog glömt, det har gått nästan tre månader sedan Filip lade sig att dö på granntomten,  och Myse har insett att det kräver sin katt att vara ensam. Han till och med sover i min säng då och då – har han aldrig gjort tidigare. Min säng var Filips!

Luftvärmepumpen har verkligen förändrat tillvaron. Förenklat. Det händer ändå att jag ibland tänder en brasa i kaminen, men visst är det bekvämt att slippa kånka in värmeloggs och ved. På bilden syns inomhusdelen som en klump under taket. Viss ommöblering krävdes, men nu är i princip hela lilla huset varmt och vi har liksom fått vardagsrummet tillbaks, även fast det är vinter.😄


Att bli gammal är inte alls så illa, om man betänker alternativet. 
Så sa Maurice Chevalier, och jag är beredd att hålla med.


onsdag 13 december 2017

Fortfarande finns vi,,,

Stackars bloggen som ingen av oss tycks bry sig om alls. Det har sina skäl, liksom det trista faktum att vi inte ens besökt våra bloggvänner sista tiden. Återkommer i frågan.

Ingen av oss här i stugan gillar snön. Mörkret gillar vi inte heller.Sena nattpromenaden med pannlampa hoppar vi över, Kasper uträttar behoven på tomten, i skenet av mattes ficklampa. Själv stannar hon på farstubron...

Fast nu lyser en ljusslinga upp i vintermörkret, och det gör snön också. Men en och en halv decimeter tung blöt snö gör just ingen glad. Matte snöängels traktor strulade, vi hann bli oroliga att han redan påbörjat sin semesterresa till Mexiko. Tursamt nog reser han inte förrän på lördag, och då har han ordnat så att någon annan plogar ut oss. :) I dag fungerade i alla fall hans traktor.  Som den ju i princip alltid gör..

Inte ens Kasper gillar den här blöta snön som bildar klumpar i pälsen.
 Både matte, hund och katter hålls helst inomhus, i närheten av kaminen.


Under många år har en takfläkt snett ovanför kaminen fått fläkta ner värmen som ju stiger uppåt.  Men nu har jag fått tips om en riktigt smart grej. En kaminfläkt! Placeras ovanpå kaminen, drivs helt av värmen från kaminen och skickar iväg den goa ljumma luftstömmen åt det håll man själv väljer. 


Det finns många modeller, och jag har blivit så förtjust att jag tänker köpa en  till. Och sprida värmen både hit och dit. :)
Grannen mitt över vägen ska sälja sitt hus, men särskilt lättsålt tycks det inte vara. Det var däremot ett annat hus i området, huset där Peppe och Valle bodde. Fast på bilden är de hemma hos oss.

Ett riktigt fint hus med ett toppenläge, och utsikt över "vår tredje sjö". Den matten fick nästan en hel miljon mer betalt än hon hade  tänkt sig. 

Ska väl också återkomma till det där skälet till att vi inte är särskilt flitiga varken i egen blogg eller som  kommentatorer hos er. Skälet stavas bekymmer med synen. fast det är inte hopplöst. Förstoringsglas är bästa hjälpmedlet - för övrigt ofta helt nödvändigt. Remiss till ögonsjukhus i stora huvudstaden där man omedelbart satte igång akut behandling. Injektion i ögat. Bläähh... Men jag är ändå tacksam. Läkarna tror att jag nog kommer att få behålla synen i det skick den är nu, kanske rentav med viss förbättring. Det vore ju bra...   

Endera dagen - i morgon tänker jag mig -  ska jag läsa ikapp hos er också. Men först - redan nu - ska jag byta header och färger på Kasperian. Återbruk blir det. Vill också tillägga att en datorskärm nog inte är vad mina ögon bäst behöver.

tisdag 14 november 2017

Första snön och filosoferande grodor

Kasperia, Katteria, Matteria
Nu händer det ... helt okej tycker jag, Kasper. Fy tusan tycker matten och katterna. Ovanligt ense är de. Kan ni förresten se mig på bilden?

Lite lättare på de här bilderna, men nu har min osynliga tid tydligen startat.

Som ni ser har det SNÖAT idag. Säsongens första snö.

I "glasrummet" har växterna fått extra cellplastisolering under rötterna, och även fläktelementet hjälper dem att inte frysa ihjäl. Fyra fundersamma grodor bor också därute.
Två prinsar filosoferar vid lilla eukalyptusträdets smala stam (dom är ju nästan en följetong på mattens bloggar). De försöker nog komma underfund med livets mening.

De två på golvet har mer handfasta problem att hantera. Hur klarar man bäst sina svårigheter? Hur hanterar man bördor bäst? Försöker bära bort dem på ryggen, eller skjuta dem ifrån sig undan för undan.


Vad som verkar övermäktigt för en groda är det kanske inte för såna som vi? Tänk så mycket det finns att fundera över. Så många frågor som kräver kloka svar. Vet inte, Myse, om du och jag kan lösa världsproblemen, men antagligen skulle vi klara det bättre än de flesta som nu åker världen runt och vill bestämma över alla.  Gott att ha en kompis att samtala med.

Här hemma till exempel, så tror matte att det är hon som bestämmer - men det gör hon inte alls, möjligen lite marginellt så där. Det är VI som bestämmer, och så förstås Filip. Han är nästan som en diktator ibland.

Just nu bestämmer vi att det är matdags. För Kasper, vi katter har ju ständig tillgång...  Matte lyder, går och fixar Kaspers mat, Filip gastar om att han vill se när matten fyller mer vatten i vår redan bräddfulla vattenskål, så hej då, vi ses nog snart igen. :)

lördag 11 november 2017

Larvigt m.m.

Kasperia 
 Matte, vad är det här för konstiga spår, frågade jag där vi gick på Mattes väg. Alltså snöängeln Mattes väg... På andra sidan närmsta sjön.

 Ser ut som spår av larvfötter, sa knäppa matte. Jag vet minsann hur larver ser ut, både vita, gula, bruna och gröna. Visst har några av dem fötter, till och med tusen sägs det, men aldrig att de där krypen skulle lämna såna här spår. Ibland undrar jag verkligen över mattes mentala status.

Men vi gick förstås vidare. 

Titta Kasper, sa matte, där har du larvfotspåraren.  Fast inte såg jag någon, trots nosen i backen...

Klart jag snart fattade vad matten menade, men att hon skulle kalla dom där grejerna som  kolossen stod på för fötter, det fattar jag fortfarande inte. Ett mysterium är också hur den kunnat larva sig fram dit där den står. Spåren slutar framför den här fula högen, och där står den, nedanför, i skogen. Hur den kom dit undrar matte också.


Den kunde ha kört in härifrån, men inget enda larvspår kunde vi se. 

Vi upptäckte ännu ett mysterium. Vad är den här grejen till för? Är den nåt som jägare tycker sig behöva, och i så fall till vad? Vet du så är matte glad om du berätta. Den ser likadan ut från andra hållet och är ett par meter lång. Minst. . Först tänker hon fälla av något slag,.. 

Vi fortsatte vägen en bit, tills vi skymtade min andra sjö. Jag badade inte, klev inte ens ner med fötterna. Men drack gjorde jag förstås. :) 




Sen gick vi hem. Matte satte sig vid datorn och jag fick jobba lite - men bara lite - för att få tag på mitt godis.


Och här sitter Filip och jabbar med tassen på mattes fotpall. Det är inte
 godis han tigger, han tigger gos! Fick han förstås... 
Synd tycker jag, att bara halva huvudet kom med på bild. Just kattöron är ju jag speciellt förtjust i. ;)

måndag 6 november 2017

Det mörknar

Nu faller höstmörkret tungt. Lika bra att låta det synas även på bloggen. Alltså - ny header. Cirka fem minuter mindre dagsljus varje dag, i våra trakter. Över en halvtimme i veckan! Tidigare i höst försvann dagsljuset ännu snabbare minns matten. Visserligen vänder det om några veckor, men det känns som en evighet dit. Trots att dagarna normalt bara rusar.

Här två av mattens beroenden - ingefära och vattenmelon, visserligen melon i miniformat, men  god ändå.

Ingefära, äpplen och citroner ska bli marmelad. Senaste beroendet, ;)
Äpplen som Royal Gala och Granny Smit kostade 16.90 per kilo, de ekologiska som jag köpte exakt det dubbla. Men vet ni vad - de doftade. En underbar doft som spred sig över nästan hela fruktavdelningen. Jag sniffade och kollade vilka äpplen som spred den.

I gröna/blå rummet funderar grodprinsarna vidare över tillvarons mysterier. T.ex. över varför det läggs miljoners miljarder på att utforska Mars medan människor svälter och förgiftas ihjäl här på Tellus. Kanske också vad någon människa ska göra med de där viktiga ytterligare 10 miljonerna man tycker sig behöva när man redan har sparade 1 890. Bara som exempel.


Här är en till som undrar. Oh, dessa ögon ... Jag älskar dem och hela den de finns hos.

Filip ögon lyckas jag inte fånga på bild, men i verkligheten är de rätt förtrollande, de också.

Tänk, nu finns här bara tre fyrfotingar. Jag och som jag tror även Kasper önskar nog att katterna fortfarande vore fler än två. Petrus och Maxi - ni fattas oss.
Här är de som finns kvar. Filip i mathyllan, Myse vid lilla klöspelaren och Kasper på väg nånstans.  Rätt vanliga positioner för dem alla tre. Som synes bjöd dagen faktiskt på en solglimt. :)

Och nu ska här tändas i kaminen, jag blev visst så absorberad av att åstadkomma ny blogglayout att jag glömde underhålla elden.

torsdag 2 november 2017

En väldigt vanlig dag

 - Ser ju lugnt och skönt ut...


- ...men bäst att kolla innan jag hoppas i.


- Himla tur att jag kollade i tid - kallt är det ju! Gott att dricka, men jag backar upp på land. 



Hemma igen och där sitter Myse på en trave loggs och väntar.

Myse följde med in- Han badar aldrig, tycker att bra katt reder sig själv. Och så är det ju.

Filip föredrog att fräscha upp sig i en fåtölj.


Stora björken förnekar sig inte - altanen svämmar över av löv.


Myse betraktar städeriet inifrån...


Och så kan man undra - varför är det så svårt att fullfölja ett projekt. Att sy fast t.ex. den sista ärmen och skaffa knappar till färdigstickade koftan? (Ärmen är nu på plats, men fortfarande inga knappar.) Tänker osökt på Karin Boye det är vägen som är mödan värd. När världen - både den nära och den fjärran - är i gungning, då är det skönt att ha en stickning att ta till. Men ingen ny får påbörjas innan alla knappar sitter där de ska!!