De sitter där. Sitter och sitter. På marken. På en dyna kanske, men ändå. De sitter i
köpcentrum. De sitter snart sagt överallt. Tiggarna. Romerna.
Jag förtränger så gott jag kan. Ger inget, för då kan det
bara komma fler… Och jag kan ju inte
hjälpa att det finns de som slänger glåpord, till och med spottar på dem…
Men – sitter där, det gör de. I snö, regn, kyla. De borde
inte finnas, men det gör de. Och jag ser dem, trots att jag försöker förtränga.
När jag går förbi med fyllda kassar.
Klart det är synd om dem, men inte är väl det min sak. Det är Rumäniens sak. EU:s sak. Jag betalar
förresten till Läkare utan Gränser…
Tiggarna är helt enkelt ett kolossalt störande och
irriterande moment i tillvaron.
Okej – jag har tyckt riktigt illa om dem. Men också om
mig själv, om mitt eget sätt att reagera. Jag har försökt "tala mig tillrätta", men
det har inte hjälpt ett endaste dugg. Samvetet har gnagt.
Dessutom – att onaturligt skynda förbi, titta åt annat håll,
låtsas inte se, det kändes helt enkelt ovärdigt. För ganska många månader sedan
bestämde jag mig för att ”göra upp” med mig själv. Det måste finnas ett annat
sätt att förhålla sig.
Det finns det.
Nu tittar jag, möter
deras blickar. Och tänk, en sådan
skillnad det gör! De inser att jag
kanske inte kan ge dem pengar, men jag kan ge dem en liten gest, rentav ett
vänligt leende som nog inte är särskilt glatt, men respektfullt. Ett leende kan
uttrycka respekt. För den delen också förståelse och empati.
Och nästan alltid ser jag gensvar. Möter en blick – vi ser
varandra. Får kontakt människa till människa. Vi förstår.
Detta enkla, att ”våga” se den person som sitter där får
konsekvenser. Varelsen är faktiskt en individ. En medmänniska, inte ett ”något”
under sjalar och filtar. En medmänniska, värd att bli sedd.
Det är flera månader sedan jag bestämde mig för att inte
titta bort. Det handlar om värdighet, mänsklig värdighet. Tiggarnas värdighet. Och
min. Så nu fegar jag inte ur längre.
Om jag ger pengar? Nja, ibland förstås, men jag har ju inte
så gott om dem. Och ibland är jag plötsligt utan guldtior. Men det andra jag
ger – jag ser att det betyder mycket. Klart det gör för den som alltför ofta
bara möter förakt och negligerande. Ibland ren och skär elakhet.
Sist en varning – det är riskabelt, det där att se folk i
ögonen. Man kan beröras. På riktigt. Så att man får försöka blinka bort
tårar.
Det finns också någon enstaka som inte alls vill möta min
blick. En ganska gammal man som jag några gånger gett en slant tittar åt sidan,
medan han mumlar ett tack. Jag ser visserligen inte hans ögon, men väl hans kroppsspråk
som han inte kan dölja.
Jag är övertygad om att han efter ett långt strävsamt
liv upplever det som fruktansvärt förnedrande att behöva sitta här, i ett annat
land och tigga.
Det var inte det här han ville med sitt liv. Han tittar bort,
känner en sorts skam.
PS. Jag ser att ”man” nu på allvar ska försöka komma
tillrätta med framförallt romernas situation. Dels i deras hemland, dels här.
Riktade insatser från både samhälle och hjälporganisationer.
Det är bra. Men inte befriar det mig från att se den
medmänniska som faktiskt befinner sig inom min synkrets. För i och med det angår han/hon mig.
Så enkelt ser jag det.
Hur situationen hanteras av andra – det är förstås upp
till var och en. Jag valde så småningom, som sagt, att inte se bort. Det fick konsekvenser.