onsdag 25 februari 2015

Livstecken

Hallåå!!! Vi finns, det gör vi. Sämre har det varit med uppkopplingen. En och annan skärmdump har Telia fått, och ett och annat datum för ett fungerande internet jag fått. Senaste budet är den 27, alltså på fredag.. Faktum är att redan i kväll har allt fungerat på ett sätt det inte gjort på månader - om än med en del smärre hack (men såna petitesser räknas liksom inte). Så nu får vi se.

De tider uppkopplingen fungerat någotsånär har jag måst använda datorn till annat än den egna bloggen.

Sedan senaste inlägget har snö kommit och gått. Isgator likaså. Katterna har ett par gånger jagats av främmande hund - på egna tomten! Grrr... Och så har vårens intåg proklamerats.

Rapporter om grymheter och ofattbart våld är legio. Då känns det nästan futtigt att sura alltför mycket över några veckor utan fullt fungerande internet.


Av nödtvång datorfria, och därmed för min del också tevefria, kvällar har gett mig en ny kofta. Noga räknat en och en halv. Men jag ska allt sticka färdigt den halva också. :)

Ovanligt frekvent umgänge med de fyrbenta har det också blivit, vilket den här bilden får symbolisera. De har inte saknat datorn ett dugg.
Tänk att det gick att ladda upp bilden! Snabbt dessutom!

Och tänk, om Telia håller vad den här kvällen åtminstone halvt om halvt lovar, då kan vi börja besöka bloggvänner igen.

Det blir roligt!

Men ännu vågar jag inte ropa hej. Även om jag gärna ville. Fast tänk, bara tänk om mitt internet fungerar även i morgon... och på fredag... och på lördag ... och på... ja, tänk...

torsdag 5 februari 2015

De sitter där, tiggarna

De sitter där. Sitter och sitter. På marken.  På en dyna kanske, men ändå. De sitter i köpcentrum. De sitter snart sagt överallt. Tiggarna. Romerna.

Jag förtränger så gott jag kan. Ger inget, för då kan det bara komma fler…  Och jag kan ju inte hjälpa att det finns de som slänger glåpord, till och med spottar på dem…

Men – sitter där, det gör de. I snö, regn, kyla. De borde inte finnas, men det gör de. Och jag ser dem, trots att jag försöker förtränga. När jag går förbi med fyllda kassar.


Klart det är synd om dem, men inte är väl det min sak.  Det är Rumäniens sak. EU:s sak. Jag betalar förresten till Läkare utan Gränser…

Tiggarna är helt enkelt ett kolossalt störande och irriterande moment i tillvaron.

Okej – jag har tyckt riktigt illa om dem. Men också om mig själv, om mitt eget sätt att reagera. Jag har försökt "tala mig tillrätta", men det har inte hjälpt ett endaste dugg. Samvetet har gnagt.

Dessutom – att onaturligt skynda förbi, titta åt annat håll, låtsas inte se, det kändes helt enkelt ovärdigt. För ganska många månader sedan bestämde jag mig för att ”göra upp” med mig själv. Det måste finnas ett annat sätt att förhålla sig.

Det finns det.


Nu  tittar jag, möter deras blickar.  Och tänk, en sådan skillnad det gör!  De inser att jag kanske inte kan ge dem pengar, men jag kan ge dem en liten gest, rentav ett vänligt leende som nog inte är särskilt glatt, men respektfullt. Ett leende kan uttrycka respekt. För den delen också förståelse och empati. 

Och nästan alltid ser jag gensvar. Möter en blick – vi ser varandra. Får kontakt människa till människa. Vi  förstår.

Detta enkla, att ”våga” se den person som sitter där får konsekvenser. Varelsen är faktiskt en individ. En medmänniska, inte ett ”något” under sjalar och filtar. En medmänniska, värd att bli sedd.


Det är flera månader sedan jag bestämde mig för att inte titta bort. Det handlar om värdighet, mänsklig värdighet. Tiggarnas värdighet. Och min. Så nu fegar jag inte ur längre.

Om jag ger pengar? Nja, ibland förstås, men jag har ju inte så gott om dem. Och ibland är jag plötsligt utan guldtior. Men det andra jag ger – jag ser att det betyder mycket. Klart det gör för den som alltför ofta bara möter förakt och negligerande.  Ibland ren och skär elakhet.


Sist en varning – det är riskabelt, det där att se folk i ögonen. Man kan beröras. På riktigt. Så att man får försöka blinka bort tårar.

Det finns också någon enstaka som inte alls vill möta min blick. En ganska gammal man som jag några gånger gett en slant tittar åt sidan, medan han mumlar ett tack. Jag ser visserligen inte hans ögon, men väl hans kroppsspråk som han inte kan dölja. 
Jag är övertygad om att han efter ett långt strävsamt liv upplever det som fruktansvärt förnedrande att behöva sitta här, i ett annat land och tigga. 
Det var inte det här han ville med sitt liv. Han tittar bort, känner en sorts skam.


PS. Jag ser att ”man” nu på allvar ska försöka komma tillrätta med framförallt romernas situation. Dels i deras hemland, dels här. Riktade insatser från både samhälle och hjälporganisationer.
Det är bra. Men inte befriar det mig från att se den medmänniska som faktiskt befinner sig inom min synkrets. För i och med det angår han/hon mig. Så enkelt ser jag det.
Hur situationen hanteras av andra – det är förstås upp till var och en. Jag valde så småningom, som sagt, att inte se bort. Det fick konsekvenser.

Dagens Telia - äntligen besked. Kanske...

Supportsamtal och rätt surt krav på ordentligt besked. 
Problem inom hela mitt område, vilket jag redan visste.. 
Bekymmer med en nod (en omkopplingspunkt eller nåt sånt…). Vilket jag också redan visste.

Radiolänken tydligen fixad (vilket jag inte visste), då visade sig ett fel även på själva stationen (eller nåt sånt…). 
Reservdelar fanns inte tillgängliga, och nu är de beställda. När de anländer ska allt bli så bra – nytt förhoppningsdatum är 15, 16, 17 februari (detta år).

Ett ovanligt ärende och ett ovanligt problem, konstaterade den iofs trevlige supportkillen som verkligen ansträngde sig för att ta reda på läget. Hm…

Kompensationens storlek får vi tala om när allt är fixat. Men ATT kompensation utgår, det är helt klart.

Puh – bara att fortsätta hoppas, alltså. 

Men nog får man ligga i, för att få besked. Av fem mejl negligerades samtliga. 

tisdag 3 februari 2015

Tigande Telia och snöröjande Matte

Sämre och sämre tycker jag att min uppkoppling blir. Och Telia tiger. Såg att de avslutat mitt ärende den 27! Kallade det "Klart". Jag meddelades inte men hittade det på "mina sidor".
Tre mejl sedan dess, det tredje innehåller bl.a. denna bild.
Nu känns det faktiskt riktigt surt.


En som däremot inte är sur är glada Matte, som dök upp här sent i går kväll. Tror nog det blir en sväng i morgon kväll också. Klickbilder.


Alla fyrbenta sover - snart gör nog jag det också. :)
Men först en kopp te, framför kaminen.