Nu är vi där. vi också. Kasper, lilla älskade vackra, fina, knasiga, underbara Kasper, finns inte kvar hos mig och Myse längre. Den 3 december fick han hjälp över regnbågsbron (där han ju har ganska många kompisar redan, inte minst f d bloggvänner). Han kunde inte resa sig upp själv, från sitt älskade sovtäcke. Han behövde aldrig lämna det. Fick somna in lugnt och fint utan smärta, oro, stress. Bara somna. Allt var så både vackert och sorgligt samtidigt.
Men det var dags nu. Han fick leva hos oss i 15 år, skulle fyllt 16 i maj 2021. Jag har hela sommaren och hösten märkt hur han åldrades. han t o m slutade skälla. Men så länge han inte hade ont...
Saknaden och tomheten är enorm. Men älskade, trofasta lilla vän, nu har ju du det trots allt bra. Och det känns faktiskt som huvudsaken.
