tisdag 14 november 2017

Första snön och filosoferande grodor

Kasperia, Katteria, Matteria
Nu händer det ... helt okej tycker jag, Kasper. Fy tusan tycker matten och katterna. Ovanligt ense är de. Kan ni förresten se mig på bilden?

Lite lättare på de här bilderna, men nu har min osynliga tid tydligen startat.

Som ni ser har det SNÖAT idag. Säsongens första snö.

I "glasrummet" har växterna fått extra cellplastisolering under rötterna, och även fläktelementet hjälper dem att inte frysa ihjäl. Fyra fundersamma grodor bor också därute.
Två prinsar filosoferar vid lilla eukalyptusträdets smala stam (dom är ju nästan en följetong på mattens bloggar). De försöker nog komma underfund med livets mening.

De två på golvet har mer handfasta problem att hantera. Hur klarar man bäst sina svårigheter? Hur hanterar man bördor bäst? Försöker bära bort dem på ryggen, eller skjuta dem ifrån sig undan för undan.


Vad som verkar övermäktigt för en groda är det kanske inte för såna som vi? Tänk så mycket det finns att fundera över. Så många frågor som kräver kloka svar. Vet inte, Myse, om du och jag kan lösa världsproblemen, men antagligen skulle vi klara det bättre än de flesta som nu åker världen runt och vill bestämma över alla.  Gott att ha en kompis att samtala med.

Här hemma till exempel, så tror matte att det är hon som bestämmer - men det gör hon inte alls, möjligen lite marginellt så där. Det är VI som bestämmer, och så förstås Filip. Han är nästan som en diktator ibland.

Just nu bestämmer vi att det är matdags. För Kasper, vi katter har ju ständig tillgång...  Matte lyder, går och fixar Kaspers mat, Filip gastar om att han vill se när matten fyller mer vatten i vår redan bräddfulla vattenskål, så hej då, vi ses nog snart igen. :)

lördag 11 november 2017

Larvigt m.m.

Kasperia 
 Matte, vad är det här för konstiga spår, frågade jag där vi gick på Mattes väg. Alltså snöängeln Mattes väg... På andra sidan närmsta sjön.

 Ser ut som spår av larvfötter, sa knäppa matte. Jag vet minsann hur larver ser ut, både vita, gula, bruna och gröna. Visst har några av dem fötter, till och med tusen sägs det, men aldrig att de där krypen skulle lämna såna här spår. Ibland undrar jag verkligen över mattes mentala status.

Men vi gick förstås vidare. 

Titta Kasper, sa matte, där har du larvfotspåraren.  Fast inte såg jag någon, trots nosen i backen...

Klart jag snart fattade vad matten menade, men att hon skulle kalla dom där grejerna som  kolossen stod på för fötter, det fattar jag fortfarande inte. Ett mysterium är också hur den kunnat larva sig fram dit där den står. Spåren slutar framför den här fula högen, och där står den, nedanför, i skogen. Hur den kom dit undrar matte också.


Den kunde ha kört in härifrån, men inget enda larvspår kunde vi se. 

Vi upptäckte ännu ett mysterium. Vad är den här grejen till för? Är den nåt som jägare tycker sig behöva, och i så fall till vad? Vet du så är matte glad om du berätta. Den ser likadan ut från andra hållet och är ett par meter lång. Minst. . Först tänker hon fälla av något slag,.. 

Vi fortsatte vägen en bit, tills vi skymtade min andra sjö. Jag badade inte, klev inte ens ner med fötterna. Men drack gjorde jag förstås. :) 




Sen gick vi hem. Matte satte sig vid datorn och jag fick jobba lite - men bara lite - för att få tag på mitt godis.


Och här sitter Filip och jabbar med tassen på mattes fotpall. Det är inte
 godis han tigger, han tigger gos! Fick han förstås... 
Synd tycker jag, att bara halva huvudet kom med på bild. Just kattöron är ju jag speciellt förtjust i. ;)

måndag 6 november 2017

Det mörknar

Nu faller höstmörkret tungt. Lika bra att låta det synas även på bloggen. Alltså - ny header. Cirka fem minuter mindre dagsljus varje dag, i våra trakter. Över en halvtimme i veckan! Tidigare i höst försvann dagsljuset ännu snabbare minns matten. Visserligen vänder det om några veckor, men det känns som en evighet dit. Trots att dagarna normalt bara rusar.

Här två av mattens beroenden - ingefära och vattenmelon, visserligen melon i miniformat, men  god ändå.

Ingefära, äpplen och citroner ska bli marmelad. Senaste beroendet, ;)
Äpplen som Royal Gala och Granny Smit kostade 16.90 per kilo, de ekologiska som jag köpte exakt det dubbla. Men vet ni vad - de doftade. En underbar doft som spred sig över nästan hela fruktavdelningen. Jag sniffade och kollade vilka äpplen som spred den.

I gröna/blå rummet funderar grodprinsarna vidare över tillvarons mysterier. T.ex. över varför det läggs miljoners miljarder på att utforska Mars medan människor svälter och förgiftas ihjäl här på Tellus. Kanske också vad någon människa ska göra med de där viktiga ytterligare 10 miljonerna man tycker sig behöva när man redan har sparade 1 890. Bara som exempel.


Här är en till som undrar. Oh, dessa ögon ... Jag älskar dem och hela den de finns hos.

Filip ögon lyckas jag inte fånga på bild, men i verkligheten är de rätt förtrollande, de också.

Tänk, nu finns här bara tre fyrfotingar. Jag och som jag tror även Kasper önskar nog att katterna fortfarande vore fler än två. Petrus och Maxi - ni fattas oss.
Här är de som finns kvar. Filip i mathyllan, Myse vid lilla klöspelaren och Kasper på väg nånstans.  Rätt vanliga positioner för dem alla tre. Som synes bjöd dagen faktiskt på en solglimt. :)

Och nu ska här tändas i kaminen, jag blev visst så absorberad av att åstadkomma ny blogglayout att jag glömde underhålla elden.

torsdag 2 november 2017

En väldigt vanlig dag

 - Ser ju lugnt och skönt ut...


- ...men bäst att kolla innan jag hoppas i.


- Himla tur att jag kollade i tid - kallt är det ju! Gott att dricka, men jag backar upp på land. 



Hemma igen och där sitter Myse på en trave loggs och väntar.

Myse följde med in- Han badar aldrig, tycker att bra katt reder sig själv. Och så är det ju.

Filip föredrog att fräscha upp sig i en fåtölj.


Stora björken förnekar sig inte - altanen svämmar över av löv.


Myse betraktar städeriet inifrån...


Och så kan man undra - varför är det så svårt att fullfölja ett projekt. Att sy fast t.ex. den sista ärmen och skaffa knappar till färdigstickade koftan? (Ärmen är nu på plats, men fortfarande inga knappar.) Tänker osökt på Karin Boye det är vägen som är mödan värd. När världen - både den nära och den fjärran - är i gungning, då är det skönt att ha en stickning att ta till. Men ingen ny får påbörjas innan alla knappar sitter där de ska!!