De sitter där, tiggarna

De sitter där. Sitter och sitter. På marken.  På en dyna kanske, men ändå. De sitter i köpcentrum. De sitter snart sagt överallt. Tiggarna. Romerna.

Jag förtränger så gott jag kan. Ger inget, för då kan det bara komma fler…  Och jag kan ju inte hjälpa att det finns de som slänger glåpord, till och med spottar på dem…

Men – sitter där, det gör de. I snö, regn, kyla. De borde inte finnas, men det gör de. Och jag ser dem, trots att jag försöker förtränga. När jag går förbi med fyllda kassar.

Klart det är synd om dem, men inte är väl det min sak.  Det är Rumäniens sak. EU:s sak. Jag betalar förresten till Läkare utan Gränser…

Tiggarna är helt enkelt ett kolossalt störande och irriterande moment i tillvaron.

Okej – jag har tyckt riktigt illa om dem. Men också om mig själv, om mitt eget sätt att reagera. Jag har försökt "tala mig tillrätta", men det har inte hjälpt ett endaste dugg. Samvetet har gnagt.

Dessutom – att onaturligt skynda förbi, titta åt annat håll, låtsas inte se, det kändes helt enkelt ovärdigt. För ganska många månader sedan bestämde jag mig för att ”göra upp” med mig själv. Det måste finnas ett annat sätt att förhålla sig.

Det finns det.

Nu  tittar jag, möter deras blickar.  Och tänk, en sådan skillnad det gör!  De inser att jag kanske inte kan ge dem pengar, men jag kan ge dem en liten gest, rentav ett vänligt leende som nog inte är särskilt glatt, men respektfullt. Ett leende kan uttrycka respekt. För den delen också förståelse och empati. 

Och nästan alltid ser jag gensvar. Möter en blick – vi ser varandra. Får kontakt människa till människa. Vi  förstår.

Detta enkla, att ”våga” se den person som sitter där får konsekvenser. Varelsen är faktiskt en individ. En medmänniska, inte ett ”något” under sjalar och filtar. En medmänniska, värd att bli sedd.

Det är flera månader sedan jag bestämde mig för att inte titta bort. Det handlar om värdighet, mänsklig värdighet. Tiggarnas värdighet. Och min. Så nu fegar jag inte ur längre.

Om jag ger pengar? Nja, ibland förstås, men jag har ju inte så gott om dem. Och ibland är jag plötsligt utan guldtior. Men det andra jag ger – jag ser att det betyder mycket. Klart det gör för den som alltför ofta bara möter förakt och negligerande.  Ibland ren och skär elakhet.

Sist en varning – det är riskabelt, det där att se folk i ögonen. Man kan beröras. På riktigt. Så att man får försöka blinka bort tårar.

Det finns också någon enstaka som inte alls vill möta min blick. En ganska gammal man som jag några gånger gett en slant tittar åt sidan, medan han mumlar ett tack. Jag ser visserligen inte hans ögon, men väl hans kroppsspråk som han inte kan dölja. 

Jag är övertygad om att han efter ett långt strävsamt liv upplever det som fruktansvärt förnedrande att behöva sitta här, i ett annat land och tigga. 

Det var inte det här han ville med sitt liv. Han tittar bort, känner en sorts skam.

PS. Jag ser att ”man” nu på allvar ska försöka komma tillrätta med framförallt romernas situation. Dels i deras hemland, dels här. Riktade insatser från både samhälle och hjälporganisationer.

Det är bra. Men inte befriar det mig från att se den medmänniska som faktiskt befinner sig inom min synkrets. För i och med det angår han/hon mig. Så enkelt ser jag det.

Hur situationen hanteras av andra – det är förstås upp till var och en. Jag valde så småningom, som sagt, att inte se bort. Det fick konsekvenser.

Inspirerande bikarbonat

Bikarbonaten hämtad på Posten, dvs på Konsum. :) Tillsammans med citronsyran, tranbären och olika malda kryddor.

Bikarbonaten fungerar helt fantastiskt - vask, diskho, diskbänk, allt skiner! Fast för ögonblicker belamrat.
Beläggningar på och kring en kran jag jobbat mycket med tidigare men aldrig lyckats få bort - nu är de väck. Utan minsta besvär!! Och utan en massa kemikalier.

Kryddorna är omhändertagna (de leverades i plastpåsar). Burkar och kryddhylla är fräscha nu - kryddor som inte ryms finns i ett skåp.

Nu ska hela köket få sig en rejäl duvning, hälften är klart. Bakom spisen hittade jag en muslort! Den måste ha legat där sedan i våras, jag tyckte att jag hörde nåt prassel en gång. Men katterna reagerade inte, jag gjorde ren underskåpet bredvid, men där fanns ingen enda lort. Så jag förträngde... :D

Sen ska jag ta med mig bikarbonat och ättika till toan och duschen. :) Bäva månde de båda bofasta spindlarna...

Överdrivet

Den 13 oktober beställde jag värmeloggs.
Den 14 fick jag ett SMS - loggs levereras den 15 (mellan 6.00 och 22.00...)
Den 15 levererades loggsen, vid 10-tiden.
Den 16 fick jag ett SMS om att loggsen har levererats. :)
Det som återstår är fakturan.


Ett inlägg på bloggen Gyllensilver (kommenterar som Hillevi) fick mig att söka vidare på nätet. Med resultat att jag nu ska prova att städa m.m. med hjälp av bikarbonat och ättika! Verkar ju synnerligen både effektivt, miljövänligt och som grädde på moset förhållandevis billigt.

Alltså letade jag större förpackningar. Beställde bl.a. bikarbonat på nätet, från Borgeby Kryddgård.

15 oktober - beställning.
15 oktober - mail från Borgeby Kryddgård. "Tack för beställning, varorna skickas inom 1-2 dagar."
15 oktober - mailfaktura från Klarna på varor beställda från Borgeby.
15 oktober - SMS från Klarna som meddelar att faktura skickats via mail
16 oktober - mail från Borgeby att leverans är på väg.
Så nu väntar jag bara på själva leveransen, förhoppningsvis får jag ett SMS i morgon.:)

Det finns uppenbarligen ett gäng personer som tycker att teknik är till för att utnyttjas. Till max. :D
Under förutsättning att jag verkligen får mina beställda varor är jag imponerad över leveranssnabbheten. Gäller både loggs och bikarbonat m.m.

Det ska bli väldigt spännande att prova på en ny sorts städning.
Fungerar det (och det tror jag det gör) så kommer tillvaron att förenklas. :)