Larvigt m.m.

Kasperia 
 Matte, vad är det här för konstiga spår, frågade jag där vi gick på Mattes väg. Alltså snöängeln Mattes väg... På andra sidan närmsta sjön.

 Ser ut som spår av larvfötter, sa knäppa matte. Jag vet minsann hur larver ser ut, både vita, gula, bruna och gröna. Visst har några av dem fötter, till och med tusen sägs det, men aldrig att de där krypen skulle lämna såna här spår. Ibland undrar jag verkligen över mattes mentala status.

Men vi gick förstås vidare. 

Titta Kasper, sa matte, där har du larvfotspåraren.  Fast inte såg jag någon, trots nosen i backen...

Klart jag snart fattade vad matten menade, men att hon skulle kalla dom där grejerna som  kolossen stod på för fötter, det fattar jag fortfarande inte. Ett mysterium är också hur den kunnat larva sig fram dit där den står. Spåren slutar framför den här fula högen, och där står den, nedanför, i skogen. Hur den kom dit undrar matte också.

Den kunde ha kört in härifrån, men inget enda larvspår kunde vi se. 

Vi upptäckte ännu ett mysterium. Vad är den här grejen till för? Är den nåt som jägare tycker sig behöva, och i så fall till vad? Vet du så är matte glad om du berätta. Den ser likadan ut från andra hållet och är ett par meter lång. Minst. . Först tänker hon fälla av något slag,.. 

Vi fortsatte vägen en bit, tills vi skymtade min andra sjö. Jag badade inte, klev inte ens ner med fötterna. Men drack gjorde jag förstås. :) 

Sen gick vi hem. Matte satte sig vid datorn och jag fick jobba lite - men bara lite - för att få tag på mitt godis.

Och här sitter Filip och jabbar med tassen på mattes fotpall. Det är inte

 godis han tigger, han tigger gos! Fick han förstås... 

Synd tycker jag, att bara halva huvudet kom med på bild. Just kattöron är ju jag speciellt förtjust i. ;)

Sol och vår, minsann! ;)

Sköna dagar har vi haft, både djur och matte. :) Självklart måste badudden besökas åtminstone en gång om dagen. Nu när badsäsongen är här.

- Men så skynda dig lite, sölkorvsmatten.......

- Nu är du så god och kommer!!!!!

Äntligen!!!!

  

 

                                                                                                                                                                

   

 

- Upp och ner, upp och ner...

- Hurra för sol och vår och badsäsong!!!

Undersöka bryggor är också kul.

  

 

Kasper rejsar runt och vill gärna ha koll på varenda tuva, Gryn tar det betydligt lugnare. Hon kan sätta av i galopp hon också, men gör det ganska sällan. Men nog trivs hon. Kolla svansen. 😂

Så här ser det ut när kvällen nalkas - hundar på golvet och Filip i bian! Han har bestämt att den är synnerligen kattvänlig och följaktligen hans. Han har lyckats knuffa ner Grynet från fåtöljen flera gånger, och nu är det dags att lägga beslag på bian också. Tydligen. Men trots det är dom absolut bästisar.

Gryn  är hos sin matte nu, jag hämtar henne på torsdag. Nytt Animalenbesök känns nödvändigt, för koll. Vi provar ju ett nytt behandlingsschema, och nu ska det utvärderas. Hoppas, hoppas, hoppas att allt ser bra ut. 

För övrigt bara att känna lycka över dagens väder - och över att jag äntligen kunnat fixa bort gröna/blå rummets vintertäcke, dammsugit bort sista råttlortarna och till och med oljat halva golvet på altanen. Mer träolja köps i morgon, dvs i dag. Bougainvillean har tackat för sig, men allt övrigt har klarat sig bra. Dvs olivträdet/busken, lilla eukaluptusen och lagern. Plus lite annat i en stor kruka. Och så min gamla Agapanthus förstås. .

Nyordning på gång

Det har hänt en del sedan sist. Väldigt mycket här hemma handlar förstås om Lilla Gryn. Vi har kämpat i mer än fyra, närmare fem månader. Enligt veterinär är hon nu så bra och fri från symtom det överhuvudtaget går att få henne, och det är minsann vackert så. Men nu gäller det att hålla i.

Matten längtar efter sitt Gryn, nu närmast kräver hon henne, och jag skulle emellanåt vilja slippa den extra bundenhet det innebär att ha en hund som gråter när hon lämnas ensam, som då och då kissar inne och inte lyssnar på inkallning. Så nu övergår vi till nytt schema. Jag har träffat matten idag, och hon tycker veterinärens och därmed också mitt förslag känns bra.

Vi ökar (tyvärr nödvändigt) den dagliga kortisondosen. Matten bör klara att ge två tabletter dagligen. Två-tre dagar i veckan bor Grynet hos mig, och då intensivbehandlar jag öronen två gånger per dag (utöver dagliga kortisondosen). Bakterier och svamp måste hållas nere, trots trång och i ena örat fortfarande praktiskt taget helt igentäppt hörselgång.

Jag hoppades på ett bättre utfall. Men det är som det är och nu provar vi så här. Jag håller koll. Fungerar det inte, ja då bör Grynet få somna in, säger även Animalens veterinär.

Under mina dagar drar vi till skogs och nästan-sjöss, så mycket jag orkar. Så att Gryn får springa och galoppera och uppleva lite nytt och spännande. Som häromdagen när vi veckohandlat och på hemvägen stannade vid bästa Yngernhavet. Och faktiskt - kameran var med. 😊 Det blåste ganska rejält, men inte särskilt kallt. Vi stannade länge.

Full fart mot sjön...

 

Ljuvligt, all is borta!

    

 

   

Grynet är en pigg och glad hund nu, även om hon blir väldigt trött när det händer något extra. Hon vet rutinerna här, så annorlunda mot hennes riktiga hemma. Kasper är ibland konfunderad, fattar nog fortfarande inte varför det numera finns så många avgränsande kompostgrindar inomhus. Men så måste det vara när Grynet bor här, för om det prompt ska kissas inne nån gång (det händer dessvärre fortfarande om än mer sällan), då ska det inte ske på någon matta. Kasper kommer säkert att uppskatta ett öppnare hus, åtminstone fyra-fem dagar i veckan. Precis som jag.

Å andra sidan saknar han säkert Gryn, för de har kommit varandra allt närmare den här tiden. Numera sover de på samma sovtäcke större delen av natten. 

Det känns bra, det här. Måtte det kännas bra för Lilla Gryn också!! Fysiskt förstås, men också mentalt. 

Det är sen kväll nu, men sista kissrundan med Grynet måste ske så sent som vid ettiden på natten. Så nu jag tänker ägna mellantiden åt att besöka och läsa ikapp vänners bloggar! Äntligen!

Läget...

Matteria, Gryneria

Nytt Animalenbesök med Grynet och hennes egen matte. Erfarnaste och välinlästa veterinär Ulrika menar att Grynet är så kolossalt mycket bättre att vi framgent kan hoppas på att hon ska kunna vistas förslagsvis ett par dagar i veckan hos sin egen matte och fem dagar hos mig.  Men än så länge måste hon stanna hos mig på heltid. 

Nu går det till och med att skymta trumhinnorna! Vetten Ulrika gratulerade. Svamp och bakterier verkar också hålla sig på mattan.   

Nu skippar vi tabletter och droppar kortison lokalt direkt ner i hörselgångarna. Två ggr per dag. Antibakteriell öronrens ett par gånger i veckan dessutom.  Jag tar kontakt med veterinär Ulrika senast om 10 dagar, för utvärdering och beslut om förlängd/ändrad medicinering samt tid för återbesök.

Fortfarande inga tecken på varken bitning, bakhasande eller allmänt kliande. 

Jag vet inte hur mycket matten verkligen tar in, men jag tror alltmer.  Jag tror att hon verkligen börjar förstå att Grynet mått rätt eländigt länge, inte bara sedan i somras. Matten ska till ögonläkare någon vecka in i mars, och åtminstone tills det besöket är över blir Grynet helt kvar här. Möjligen ännu längre. Men ju förr vi kan starta med någon form av delad vårdnad, desto bättre.

Det här är ingen enkel situation, inte för någon. Men det är Lilla Gryn det handlar om, det får ingen av oss glömma. 

Kasperia

Men allt är minsann inte frid och fröjd – titta här så eländigt vi har det ibland. Bakom galler!!! Vaddå nyss ute – det var vi väl inte? Du ska fixa i bilen!? Borde vi absolut få hjälpa till med! Inte bara stå här, Det är sannerligen inte nåt värdigt hundliv.

 Jaja, visst har vi ursöta tassar, men dom är gjorda att springa med!

 

Så här till exempel!

Myseria

Ligger här och funderar - stackars Grynet- ska hon behöva använda allt det där. Kan det verkligen vara nödvändigt? Jaså, inte längre. Bara en grej plus en nyinköpt... Skönt för henne.

 

Som katt gillar jag ju träd, dom är jättekuliga att klättra i. Ibland försöker jag jaga ifatt en ekorre, men den hoppar alltid undan. Nyss såg jag en bild som Kasper visade mig - så nu vet jag! Det finns JÄTTE-träd. Titta själv, när tassen ser ut så här, hur fantastiskt stort måste inte då själva trädet vara!!?? Jag tror det är en vänstertass.

Wow!! I det trädet ville jag klättra. Slöseri att det är Kasper som är där, han stackarn kan ju som icke klätterkunnig knappast uppskatta en sån här gigant efter förtjänst! Så stor att den inte ens rymdes i kameran!

Vaddå kanin??

 Snälla Wilmamatten har skickat ett kaninskinn till mig och Grynet. Så att vi skulle få lite roligt, att spåra och sånt.

Matte band oss och försvann. Jag skällde massor, Grynet en del. Matten sällskapade tydligen hellre med en skinnbit än med oss. Sen kom hon tillbaks och hämtade Grynet. Jag skällde nästan hela tiden dom var borta! Jädrans sätt att lämna mig så där! Skrotmatte!!!

Sen hämtade hon mig och band Grynet. Men Grynet skällde inte, hon grät! Storgrät, stortjöt, så att det hördes vida omkring. Matte genade och jag "spårade" kanske allt som allt fem slutmeter och hittade godiset som låg ovanpå nåt som luktade som det där jag luktat på nyss. Det struntade jag i ...

... jag och matte hade lika bråttom till stackars Grynet, och matte tröstade och lovade att aldrig mer försvinna och lämna henne ensam på ett främmande ställe. I skogen till råga på allt. Stackars, stackars Grynet, och matte skäms. Grynet har under olika omständigheter lämnats ensam och till och med glömts bort senaste året. Hon har aldrig lämnats ensam hos oss, om matte måste bort ensam nånstans har alltid jag fått göra henne, alltså Grynet, sällskap.

Grynet blev lättad när vi kom, hon hade nog varit alldeles förfärligt rädd att bli övergiven igen. Vi gav oss iväg hemåt. Isen ligger tjock på Mörtis, och matte lyckades kasta olika och rätt godisbitar åt oss. Vi stannade alldeles nära stranden.

  

Vi skulle stå på en sten och få godis, sa matte, för det ska man göra säger flera bloggkompisar. Men då har dom inte sällskap med Grynet ... se hur det gick. Nä, hur det inte gick förstås...

  

Vi vandrade hemåt, genom ljung och blåbärsris och sånt, förbi först den ena och sen den andra badplatsen, den som är min badudde.

 

Efter badudden passerade vi "fällanhuset" - ni som varit med oss så länge att ni läste om Mysan (och sedermera även Myse) vet. Så här öde ser det ut vintertid. 

 Och där, precis där, dyker Myse upp för att möta oss eller nåt. Han har tydligen förträngt de miserabla månader han tillbringade där innan han så mirakulöst kom till oss.  

    

 Sen gick vi hem.