onsdag 27 november 2013

Diskriminerad

Kasperia
Ingen bild - bara jämmer och elände!!!! Matte har varit borta massa timmar i dag - och när hon kom hem upptäckte jag att hon har träffat Grynet!!!

Matte har en förklaring, men jag godtar den inte! Tror INTE på att en av hennes tanter inte vill ha en livlig, vit och fällande hund hemma hos sig.
Grynet är varken vit, särskilt livlig, fällande eller skällande...

Håhåjaja... det talas i våra dagar mycket om rasism och diskriminering! Jag tycker detta är ett solklart fall av bådadera!! Undrar bara om det är matte eller tanten jag ska anmäla!

Klurigt. Funderar tvåbeningar också på sånt, i deras värld?

måndag 25 november 2013

Novembervinter - i väntan på vår :)

Vinter på gång - rejält många minusgrader. Isiga bilrutor. Dags att hämta fram kablar och se till att motor- och kupévärmare är redo.

Men varför är det så lätt att glömma att beställa tid för besiktning? Tidigare år har Bilbesiktningen själva föreslagit en tid!
I valfrihetens namn ska man tydligen beställa själv numera. Tror förresten att "min" besiktning är såld, och numera privatägd. (PS. Långt, långt senare - det är den inte och det gläder mig.)


Stackars Kasper har fått "passa huset" en del senaste veckan. Bland annat när matte i lördags lyssnade på Roland Pöntinen, en så fin pianist. 
 
På äldre dar har Kasper skaffat sig en ny vana. Inspirerad av katterna antar jag, de där som trängs i min säng på mornarna. Nu kräver Kasper att få vara med!
Han kräver gos. I sängen. Njuter hörbart. Gullegubben. :)


Nytt foto för ersättningskörkortet är taget i dag. Som jag misstänkte, kanske jag borde färga håret trots allt. :D
Men efter flera försök med olika belysning ska jag nu ha ett foto som bara måste godkännas, sa fotografen. Får väl se. Kanske att de nya glasögonen blidkar...

I morgon kommer sotaren, och jag lär återigen få bassning. Jag låter fortfarande ett par gafflar staga upp muffen i skorstenspipan...
 
Tror förresten att jag måste svärta kaminen igen! Åh, så fin den såg ut. :)
Gafflarna sitter bakom luckan ovanför själva kaminen.
 
 
Det här vill jag också gärna visa!

För första gången i mitt långa liv har jag lyckats få cyklamen att överleva mer än på sin höjd två veckor! Nu har jag t.o.m. vågat placera dem i ytterkrukor. Köksfönstret - där är det lite dragigt och kallt så här års - tycks passa dessa besvärliga damer (för visst är de väl damer) förträffligt.

Jag tittar fortfarande på dem med stor misstro - misstänker dem för att bara vänta på rätt tillfälle - och sedan slå till! En vacker morgon är alla stjälkar slaka, blommorna ligger ner och vägrar resa sig igen. De till och med vägrar att tala om ifall de fått för mycket eller för lite vatten!!!

Eller så kanske de ser min möda, och bestämmer sig för att fortsätta förgylla min tillvaro. Kan ju åtminstone hoppas...

Kryddväxterna frodas på köksgardinerna, och utanför fönstret väntar rhododendronknoppen på vår. Precis så här ser den fortfarande ut, även om fotot är ett par veckor gammalt.
 
 
Myse väntar nog också. Det är kallt ute, han liksom de andra kräver snabbt att få komma in i värmen igen. "Matte, vart tog sommaren vägen??"
(Inte heller den här bilden är alldeles nytagen men här sitter han ofta.)
 

fredag 22 november 2013

Novembervardag

Matteria
Ibland behövs faktiskt fortfarande kontanter, men mina båda hundralappar fick kassörskan att höja på ögonbrynen - "de här är ogiltiga, sedan länge".
De hade inga folieband, själv hade jag förstås tagit emot dem god tro. Riksbanken löser in, men tar hundra kronor för besväret. Men idag såg jag att man satt in hela summan på mitt konto. Schysst! :)

Transportstyrelsen underkänner min ansökan om nytt körkort, Nåja, det är fotot som underkänns. "Ansiktsbilden är felaktigt belyst".  För ljust både på huvudets ovansida och på båda sidorna...
Och jag som gillar mitt numera halvlånga vita pagehår rätt bra... Ska förstås gå tillbaks till fotografen. Undrar hur hon hanterar det här. Kanske säger åt mig att färga håret...

Bilen har fått vinterdäck i dag. Under årens lopp har jag blivit god vän (delvis förstås Kaspers och tidigare collie Klaras förtjänst) med "däckmannen". Butter, rätt surmulen och ofta smått folkilsk, men med en glimt av något jag verkligen gillar. Som jag idag sa åt den stackars halvt utarbetade mannen (kompanjonen ligger sjuk i lunginflammation) som önskade att jag hade masat mig dit för åtminstone ett par veckor sedan "tur att ett så buttert yttre döljer ett så vänligt inre..." Då blev förstås även det yttre vänligt och vi fick en trevlig pratstund om "livet" och sånt... Allt medan kön växte...

Börjar misstänka att min relativt nya laptop är ett måndagsexemplar. Strul med säkerhetsuppdateringar - igen!! Dator "Moses" felsöker, löser problem, försöker igen och igen och igen. Moses konstaterar ihärdigt att jag aldrig försökt uppdatera. Historiken är bortlåst.
Gjorde en systemåterställning (två veckor bakåt). Efter ytterligare en masa strul och varningar av olika slag och en väldig massa säkerhetsuppdateringar som omväxlande misslyckades och lyckades tycktes allt fungera.
Att vänta ut en sig uppdaterande och återställande dator tar många timmar. Blev inte klart förrän halv 4 i natt/i morse...
Allt tycks fortfarande fungera, och jag har just skapat en ny återställningspunkt... Men att återigen försöka uppdatera till Windows 8.1 - nä, det vågar jag nog inte...

Novemberväder och novembermörker gör att husets både två- och fyrbenta trivs bäst inomhus.  För ögonblicket bara sovs det. Lite varstans.

Den enda som håller igång en del är Myse. :)


 
 

lördag 16 november 2013

Bättre återbesök

Kasperia
Hon, alltså matten, orkade upp i går också. Och vi kom iväg till verkstan i tid. Nu kände jag ju igen mig, och uppförde mig därefter. :) Dvs jag "lät" nästan inte alls, var bara nyfiken och ville kolla att allt var sig likt.

De som jobbade där blev glada att se mig igen, och ville gärna hälsa. Det fick dom, så klart.

Det var ännu mörkare i skogen den här gången, mulet och t.o.m. lite duggregn. Men vi var ute en hel timme i alla fall. På väg tillbaks passerade vi en liten gångväg som gick till stoooora hus, jag var lite nyfiken men det var inte matte. Inte det minsta.


Den här gången var jag och matte de enda som satt vid runda bordet och väntade. Och de som jobbade där var jättetrevliga. Hämtade kaffe till matte som kände sig lite blöt och frusen, och så pratade dom massor med mej.

Skillnad minsann, mot i förrgår, när matte upplevde scenen med de tigande bordsgrannarna som närmast surrealistisk.

Nu är det  bara däcksbyte kvar, och sedan må vintern komma. Åtminstone vad bilen beträffar.


PS. Jag insåg ju med en gång när vi kom innanför verkstadsdörrarna att det borde vankas mutor,  anlade bästa tiggar- och beredskapsminen. Det funkade. :D

torsdag 14 november 2013

Verkstad, mutor och förnyad matte

Att jag har en matte som vänt på dygnet vet de flesta, men ibland händer det saker. Som i  går. Titta här:

 
En väckarklocka på halv 6, avlämnande av bil på verkstad kl 7 - för min del fick det gärna vara så här varenda dag! Matte lämnade bilen, jag lät som vanligt rätt mycket, för en sån där verkstad har jag aldrig varit på förr. Sen tog vi en promenad och hittade ett riktigt fint skogsparti, väldigt stort också, nära verkstan. Men det var mörkt, så att fotografera gick inte. Efter en dryg timme gick vi tillbaks, och då började det ljusna.
 
På väg till verkstan passerade vi jättefina rullvänliga gräsmattor, men där insisterade matte dessvärre på koppeltvång.
Härliga gräsmattor, på sina ställen var de dessutom riktigt skönt leriga!
 
Postbilar ska dela ut post tycker jag, inte stå stilla på en terminal.
 
Säga vad man vill - rejält tilltagna kisstolpar har dom i alla fall, där i Södertälje. Jag kissade in den här två gånger.
 
Gissa hur jag anstängde mig för att berätta för matte att jag höll på att svälta ihjäl. Att hon inte äter hamburgare borde verkligen inte drabba mej! Men det gjorde det. Jag fick ingen.
 
En skrotmatte har jag, inga böner hjälpte...!!!
 
När vi kom tillbaks till verkstan fick vi sitta och vänta en dryg timme. Vet ni, då var jag rätt trött av allt nytt, inte så att jag somnade, knappast ens så att jag lade mig ner, men jag var tyst!!
 
Bäst av allt - matte hade med sig en massa godisar - sånt kallas mutor. Jag älskar mutor!  :) Så jag skötte mig så bra att jag antagligen får följa med dit igen.
 
Bilen ska dit i morgon också!!! Samma tid. Enligt matte ungefär mitt i natten. Jag vill absolut följa med och få mig en ordentlig morgonpromenad.
 
Människor är konstiga. Titta på den här bilden.

 
Det satt en farbror, minst lika gammal som matte, vid det där runda bordet som ni ser skymta. Matte nickade och sa nåt om mej, om att vi varit på en skogpromenad. Han tittade på matte som om han inte tyckte hon var riktigt klok, och så satte han sig att läsa. Matte övergick till att bara prata med mig.

Efter en stund kom en tant också, hon som skymtar på bilden. Matte nickade och log och sa typ "hej" eller nåt. Tanten tittade rakt igenom matte, och grep tag i en tidning...

Sen satt dom där, tre människor runt ett bord, och ingen sa någonting alls. I nästan en hel timme! Matte tittade då och då på bordsgrannarna, men mer demonstrativt undvikande blickar har hon aldrig sett.

Hehe - undrar om det var det som fick henne att klippa håret i dag (hon passade samtidigt på att fotografera sig för nytt körkort).
Bredvid fotoaffären låg en glasögonaffär. Så hon passade på att prova ut och köpa nya glasögon också... antagligen i rena glädjen över att efter stölden ha fått de nya kreditkorten, och i dag även koderna.
Så nu kan hon betala igen.

Fast glasögonen får hon vänta upp till två veckor på. Så risken är stor att folk fortfarande ser rätt igenom henne i morgon. Förresten såg dom rätt igenom mej också!

Här vill matte påpeka att hon verkligen behöver nya glasögon. Riktigt hur väl upptäckte hon nästan chockartat hos optikern. "Javisst ja, det är så här man ska se."

Snälla, håll nu tummar för att matte orkar stappla upp "miss i nassen", så att jag får en massa mer mutor. :)

måndag 11 november 2013

Andats ut...

... har jag gjort. Barnbarnet har lyckats få kontakt, i förmiddags. Situationen är förfärligt svår, men kontakt med Röda Korset är etablerad. Han är oskadd.

När jag kom hem i eftermiddags var här strömlöst, och så förblev det ytterligare ett par timmar. Jag kom på mig själv med att oja mig över extra besvär, osäkerhet om när den kommer tillbaks osv.

Men så tänkte jag på Filippinerna. Och på den lilla, lilla ö mitt i kaoset där barnbarnet finns, nära Cebu. På den enorma förödelsen, på alla döda osv.

Närmast ofattbart. Kan här någonsin bli sig likt igen?

 (Att detta är ett Matteria-inlägg förstår ni säkert.)

söndag 10 november 2013

Ibland kärvar det

Kasperia, Matteria, Katteria
Det har varit lugnt här hemma ett tag - matte har mått bättre, säger hon. Mest har det bara hänt trista saker.

Matte har förlorat sitt körkort! Nej då,  hon har inte misskött sig, kortet är stulet. Tillsamman med ett par kreditkort. Korten är spärrade och inga uttag hann göras. Nya kort kommer. Stölden är polisanmäld, och papper på hur hon ska göra för att ansöka om ett nytt körkort får hon också. Det värsta är att hon förstås måste fotografera om sig, säger hon.

Man ska inte lägga ifrån sig korthållaren när man betalar via en  krånglande självscanningsläsare på Coop Forum. En "hjälpsam" man passade uppenbarligen på. Tur i alla fall att matte har kvar ett VISA-kort som hon ju höll i handen. Så att hon kan betala service m.m. på bilen på onsdag.

Barnbarn på Filippinerna har hon också. Han bor och arbetar där. Där man tydligen drabbats allra värst. Ett enda samtal har kommit igenom, från flickvännen till sin mamma.
 Båda två levde och samtalet kom från en båt där de tagits om hand för evakuering.
Det är förfärligt oroligt att inte ha hört något mer.

Total isolering, inte ens telefon. En del av er har läst detta som matte skrev på Dagsländor. Nu har mattes vänner i Värmland förlorat även telefonen. Telia har stängt ner fasta telenätet och vägrar nu att ens diskutera andra möjliga lösningar.
De är överkänsliga för både el och mikrovågsstrålning, klarar absolut inte mobil. De mår dåligt, och vi som är deras vänner mår rätt dåligt vi också. Saknar egentligen ord.
Usch! Så nu blir det till att skriva brev. Och fara dit och hälsa på i sommar.

Ont i ryggen får man av att bära in 310 kilo loggs, konstaterar matte också. Även om det känns jätteskönt att ha ett sånt stort förråd inomhus i hallen (vi kan fortfarande komma in i huset).
Det är faktiskt värt en hel del ryggvärk Trots allt.


Vi med fyra ben, vi mår däremot bra. Det är väldigt viktigt, säger matte. Det är rätt regnigt och trist, så vi sover mycket, känns som om det är det november är till för. Och nu ska ni äntligen få se en massa bilder. På oss när vi sover. :)

Filip gillar inte bara "gröna rummet", han tycker också mycket om den här fåtöljen. Ser den som sin. Ibland ligger han på mattan framför kaminen också (det gör vi allihop). Vet inte om han gäspar eller är sur på matte som väckte honom.
 
 
Både Maxi och Myse har liksom förälskat sig i en rosa kudde - en konstig grej i det här huset men matte nänns inte ta bort den. :D
 
 
 
Ibland vill dom åt kudden samtidigt  här hann Maxi först. Det gillar inte Myse, så han sätter igång en diskussion. Menar att det borde vara hans tur nu...
 
Myse är rätt bra på att argumentera, här blev det spännande!
 
 
 
Hihihi, det slutade faktiskt så här!!
 
 
Jag för min del trivs riktigt bra framför kaminen...
 
...och bland mina ben som jag återigen har fått hämta fram. Slit och släp...
 
 
Ibland ligger jag på mitt kontorstäcke också.
 
 
Men Myse, han brukar hjälpa matte här på kontoret ibland, tills han blir så trött att han somnar på sin post.
 
 
Somnat på sin post har matte nästan också gjort nu, hon hoppas att hon ska kunna somna på riktigt om en stund. Och att barnbarnet - när hon vaknar - kunnat meddela sig med sin familj.
 

fredag 1 november 2013

Positivt blodvite - och negativt bilmöte

Matteria
Besökte mina föräldrars grav i dag. Beväpnad med rejäl, stor spade från Fiskars, kraftfull sekatör, sopsäck och förstås granris, ljung m.m. för att göra graven vacker.

I flera år har jag tänkt att jag MÅSTE ta bort den där rosen som växt sig på tok för stor. Dessutom visade det sig förra året att den förädlade rosen är död, i stället skjuter enorma rotskott upp. De blommar inte ens.

Nu skulle det ske. Taggigare och mer illasinnad ros finns eller snarare fanns nog inte.

Först fram med sekatören. Blod blandade sig med jord. Men till slut låg grenverket i sopsäcken.

Vilka rötter! Djupa. Kraftiga. Rosen var 12 år! Här krävdes både stora och lilla spaden. Handkraft, fotkraft, och sekatör för att kapa rötter. De visade sig till och med ha delvis invaderat en granngrav...

Jag vann till slut! Ryggen protesterar hej vilt, men rosen är borta!! Äntligen!

Det var det positiva.


Men säg den glädje som varar beständigt.
Vägen mot civilisation och samhälle är smal. Vid möten stannar ofta en av bilarna vid en mötesplats eller liten skogsväg, i annat fall tar man det väldigt försiktigt vid möte.

Jag mötte alltså en bil. Den körde förbi mötesplatsen, jag bromsade in, körde så långt ut mot dikeskanten det gick, stannade. Men den mötande bilen kom i rejält övermodig fart - och så small det till!

Där gick min backspegel!

Naturligtvis även hans, men han valde att smita iväg i en väldig fart.

Allt är tursamt nog helt, utom själva glaset som blev en glasmosaik där det fattas en och annan liten bit. Men ledningar fungerar, spegeln som hängde och dinglade gick att trycka tillbaks och inställningsmöjligheterna är intakta.

Glaset får fixas i samband med stundande service.

Men - ärligt sagt från min svarta själ - jag hoppas att skadorna på hans bil och backspegel blev värre än på min!