Visar inlägg med etikett vinter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vinter. Visa alla inlägg

onsdag 28 november 2018

Titta, vi lever!

Till min stora, stora förvåning  ser jag att det fortfarande finns en och annan som tittar in till Kasperian! Trots vår årslånga bortovaro. Kan väl inte lova att vi inte kommer att försvinna igen, men just nu känns det skamligt att inte åtminstone lämna ett livstecken. En rapport över läget.

Vi har mist en hel del. Jag (matte) har för gott förlorat en avsevärd del av min syn. Således även bilen. Känns fortfarande ”helt sjukt” att sedan i somras inte ha en bil stående här, att inte kunna fara iväg vart som helst när som helst. Efter att ha kört egen bil i 58 år!! Men de sista månaderna fick den stå oanvänd.

Något mer som vi mist och som fortfarande känns svårt är Filip. Från att ha varit en matte, en hund och fyra katter är vi numera bara en av varje sort – jag, Kasper och Myse.

Nytt är att vi har fiber i huset, vi har en luftvärmepump installerad, och jag har färdtjänst sedan i maj. Till hjälp har jag flera nya lampor, flera par glasögon som jag fått via Syncentralen i Stockholm. Jag klarar mig utmärkt hemma utan hjälp och den vita käpp jag också fått från Syncentralen behöver jag aldrig använda.  Var och varannan månad behandlas jag vid S:t Eriks Ögonsjukhus i Stockholm, och om jag inte direkt planerar att bli 110 år kan jag antagligen räkna med att få behålla ungefär den syn jag nu har. Säger ögonläkaren. Och eftersom jag definitivt inte planerar några 110 år, så…

Jag ser dock för dåligt för att det ska kännas bra att ta bilder. Både att ta och framförallt bedöma dem. Jag har aldrig med mig en kamera ut i skogen, har fullt sjå att klara mig själv på ojämn mark.
 


Att hantera en dator är också aningen knepigt, eftersom rader och linjer förvrängs.  Men med speciella skärmglasögon fungerar det hjälpligt.
Jag är en flitig anlitare av färdtjänsten, restriktionerna förlikar jag mig med.

Det klagas mycket och gnälls över hur dåligt vård och även annan service fungerar, men själv har jag egentligen bara goda erfarenheter. Klart jag kan få vänta ibland, men ändå… Jag bor bokstavligen i skogen, med minst 1,5 mil till allt vad faciliteter heter, tex varje form av butik, post, bank, kollektivtrafik osv. Ändå kan jag bo kvar i mitt lilla hus, utan bil!!! Tyvärr är det i det närmaste slutåkt för Kasper, att få med honom i en färdtjänsttaxi fungerar faktiskt inte alls, fast jag trodde det.

Chaufförerna oroar sig över hur det blir i vinter, med snö och is på min smala och bitvis backiga skogsväg. Jag försöker lugna dem med att jag inte ska beställa färdtjänst i ett väder och väglag som jag inte själv skulle gett mig ut i! Men jag hade dubbdäck, och det får inte taxi som även kör i Stockholm ha.

Ska bli spännande att se hur vintern blir.  Det har varit väldigt kallt några dagar, Myse har praktiskt taget vägrat att gå ut.  Han har till och med använt kattlådan!!!! Kasper däremot går gärna ut, även om han tycker att det tunna snötäcke vi har inte är mycket att rulla sig i. Nu blir det blidväder igen, för egen del hoppas jag att det fortsätter så. Jag har tagit några bilder här hemma, kanske de är väldigt suddiga, men jag hoppas på kamerans automatik.


Vet ni, jag har alltid trott att den eventuella dag jag inte längre kunde köra bil skulle jag bryta ihop och till råga på allt tvingas flytta. – Jag har inte brutit ihop ,jag bor kvar, jag slutade köra i tid, har inte kört på och skadat någon, bara repat bilen (!) och det har hela tiden funnits personer som ställt upp när jag verkligen behövt hjälp.

Ledsen att det blev en sån massa nästan bara text, men om du orkat läsa ända hit vet du i alla fall att vi fortfarande lever, ganska gott till och med. Åtminstone de flesta av oss – för visst saknar jag Filip – och Maxi och Petrus. Kasper har nog glömt, det har gått nästan tre månader sedan Filip lade sig att dö på granntomten,  och Myse har insett att det kräver sin katt att vara ensam. Han till och med sover i min säng då och då – har han aldrig gjort tidigare. Min säng var Filips!

Luftvärmepumpen har verkligen förändrat tillvaron. Förenklat. Det händer ändå att jag ibland tänder en brasa i kaminen, men visst är det bekvämt att slippa kånka in värmeloggs och ved. På bilden syns inomhusdelen som en klump under taket. Viss ommöblering krävdes, men nu är i princip hela lilla huset varmt och vi har liksom fått vardagsrummet tillbaks, även fast det är vinter.😄


Att bli gammal är inte alls så illa, om man betänker alternativet. 
Så sa Maurice Chevalier, och jag är beredd att hålla med.


onsdag 13 december 2017

Fortfarande finns vi,,,

Stackars bloggen som ingen av oss tycks bry sig om alls. Det har sina skäl, liksom det trista faktum att vi inte ens besökt våra bloggvänner sista tiden. Återkommer i frågan.

Ingen av oss här i stugan gillar snön. Mörkret gillar vi inte heller.Sena nattpromenaden med pannlampa hoppar vi över, Kasper uträttar behoven på tomten, i skenet av mattes ficklampa. Själv stannar hon på farstubron...

Fast nu lyser en ljusslinga upp i vintermörkret, och det gör snön också. Men en och en halv decimeter tung blöt snö gör just ingen glad. Matte snöängels traktor strulade, vi hann bli oroliga att han redan påbörjat sin semesterresa till Mexiko. Tursamt nog reser han inte förrän på lördag, och då har han ordnat så att någon annan plogar ut oss. :) I dag fungerade i alla fall hans traktor.  Som den ju i princip alltid gör..

Inte ens Kasper gillar den här blöta snön som bildar klumpar i pälsen.
 Både matte, hund och katter hålls helst inomhus, i närheten av kaminen.


Under många år har en takfläkt snett ovanför kaminen fått fläkta ner värmen som ju stiger uppåt.  Men nu har jag fått tips om en riktigt smart grej. En kaminfläkt! Placeras ovanpå kaminen, drivs helt av värmen från kaminen och skickar iväg den goa ljumma luftstömmen åt det håll man själv väljer. 


Det finns många modeller, och jag har blivit så förtjust att jag tänker köpa en  till. Och sprida värmen både hit och dit. :)
Grannen mitt över vägen ska sälja sitt hus, men särskilt lättsålt tycks det inte vara. Det var däremot ett annat hus i området, huset där Peppe och Valle bodde. Fast på bilden är de hemma hos oss.

Ett riktigt fint hus med ett toppenläge, och utsikt över "vår tredje sjö". Den matten fick nästan en hel miljon mer betalt än hon hade  tänkt sig. 

Ska väl också återkomma till det där skälet till att vi inte är särskilt flitiga varken i egen blogg eller som  kommentatorer hos er. Skälet stavas bekymmer med synen. fast det är inte hopplöst. Förstoringsglas är bästa hjälpmedlet - för övrigt ofta helt nödvändigt. Remiss till ögonsjukhus i stora huvudstaden där man omedelbart satte igång akut behandling. Injektion i ögat. Bläähh... Men jag är ändå tacksam. Läkarna tror att jag nog kommer att få behålla synen i det skick den är nu, kanske rentav med viss förbättring. Det vore ju bra...   

Endera dagen - i morgon tänker jag mig -  ska jag läsa ikapp hos er också. Men först - redan nu - ska jag byta header och färger på Kasperian. Återbruk blir det. Vill också tillägga att en datorskärm nog inte är vad mina ögon bäst behöver.

tisdag 14 november 2017

Första snön och filosoferande grodor

Kasperia, Katteria, Matteria
Nu händer det ... helt okej tycker jag, Kasper. Fy tusan tycker matten och katterna. Ovanligt ense är de. Kan ni förresten se mig på bilden?

Lite lättare på de här bilderna, men nu har min osynliga tid tydligen startat.

Som ni ser har det SNÖAT idag. Säsongens första snö.

I "glasrummet" har växterna fått extra cellplastisolering under rötterna, och även fläktelementet hjälper dem att inte frysa ihjäl. Fyra fundersamma grodor bor också därute.
Två prinsar filosoferar vid lilla eukalyptusträdets smala stam (dom är ju nästan en följetong på mattens bloggar). De försöker nog komma underfund med livets mening.

De två på golvet har mer handfasta problem att hantera. Hur klarar man bäst sina svårigheter? Hur hanterar man bördor bäst? Försöker bära bort dem på ryggen, eller skjuta dem ifrån sig undan för undan.


Vad som verkar övermäktigt för en groda är det kanske inte för såna som vi? Tänk så mycket det finns att fundera över. Så många frågor som kräver kloka svar. Vet inte, Myse, om du och jag kan lösa världsproblemen, men antagligen skulle vi klara det bättre än de flesta som nu åker världen runt och vill bestämma över alla.  Gott att ha en kompis att samtala med.

Här hemma till exempel, så tror matte att det är hon som bestämmer - men det gör hon inte alls, möjligen lite marginellt så där. Det är VI som bestämmer, och så förstås Filip. Han är nästan som en diktator ibland.

Just nu bestämmer vi att det är matdags. För Kasper, vi katter har ju ständig tillgång...  Matte lyder, går och fixar Kaspers mat, Filip gastar om att han vill se när matten fyller mer vatten i vår redan bräddfulla vattenskål, så hej då, vi ses nog snart igen. :)

söndag 5 mars 2017

Mera kamp...

Lilla Gryn kräver fortsatt kamp, bl.a. återgång till tabletter. Vi provar ny kombination, här gäller stenkoll. Hon ska må bra, och det gör hon. Fast mycket kiss blir det - kortprommis varannan timme gör att jag åtminstone slipper pölar inomhus. Ibland dröjer jag tre timmar, om hon sover.

En annan kamp handlar om datorer. MrAsus lider av maskinvarufel, så nu finns här även den här. Slitigt, den kräver en massa lösenord och annat som jag inte har en susning om. Och Google Chrome fungerar lika illa där som här, eller om det kanske är Blogger som strular (kan inte blogga med annan läsare än Firefox och den har jag inte laddat ner än). Och sen alla program som ska installeras, hämtas och anpassas. Plus allt som ska kopieras över. Jisses en sån massa jobb och en sån massa konstigheter jag ser framför mig. Isch!!! Jag packade upp Mr HåPe idag.


Häromdagen besöktes i alla fall Södertälje och det promenerades utefter kanalen. Gillades.  

Ingen kamp, men möten med kompisarna Charlie och Eddie, Dingo, Elsa och Evert är väldigt frekventa. Andra möten mer sporadiska. Inga är kameradokumenterade. Hmm...
Vi har också träffat Grynets matte igen, tillsammans med några andra tanter - vi kallar oss så. Med rätta. 😁 Det gick bra, för alla.


En lyckad kamp mot kilon (faktiskt inte alls särskilt svår, tydligen var det dags) betyder akut klädbehov. En storlek går väl att klara med befintlig garderob men knappast två och absolut inte tre. Eller tre+. Framförallt krävdes nya jeans. Jag visste inte - butiken där jag brukar handla sånt byter ägare, allt reas ut med 70 procents rabatt!!  Så ut kom jag med två par jeans och en vårjacka, bara 540 kronor fattigare! Dvs ett par jeans och en jacka i princip gratis, Nu väntar jag bara på våren - men idag kom vintern tillbaks. Kallt och snålblåst. Snö i luften.


Vi stannar inne så mycket som möjligt, och här kampas ofta om allas favoritstol. 
- Men jag var ju här först.....

- ...men Gryn är störst och verkar väldigt beslutsam...

- ...fast rättvist är det inte!!
- Så där ja!!  😇
 

Jag/vi är väldigt dåliga på att kommentera just nu, men MrA krånglar. Kommentarer försvinner, vägrar låta sig granskas osv osv. Jag har gjort flera försök, men givit upp. Om ett par-tre dagar har jag förhoppningsvis lyckats vinna kampen mot Mr HåPe... och då syns vi hos er!

söndag 19 februari 2017

Vaddå kanin??

 Snälla Wilmamatten har skickat ett kaninskinn till mig och Grynet. Så att vi skulle få lite roligt, att spåra och sånt.

Matte band oss och försvann. Jag skällde massor, Grynet en del. Matten sällskapade tydligen hellre med en skinnbit än med oss. Sen kom hon tillbaks och hämtade Grynet. Jag skällde nästan hela tiden dom var borta! Jädrans sätt att lämna mig så där! Skrotmatte!!!
Sen hämtade hon mig och band Grynet. Men Grynet skällde inte, hon grät! Storgrät, stortjöt, så att det hördes vida omkring. Matte genade och jag "spårade" kanske allt som allt fem slutmeter och hittade godiset som låg ovanpå nåt som luktade som det där jag luktat på nyss. Det struntade jag i ...
... jag och matte hade lika bråttom till stackars Grynet, och matte tröstade och lovade att aldrig mer försvinna och lämna henne ensam på ett främmande ställe. I skogen till råga på allt. Stackars, stackars Grynet, och matte skäms. Grynet har under olika omständigheter lämnats ensam och till och med glömts bort senaste året. Hon har aldrig lämnats ensam hos oss, om matte måste bort ensam nånstans har alltid jag fått göra henne, alltså Grynet, sällskap.

Grynet blev lättad när vi kom, hon hade nog varit alldeles förfärligt rädd att bli övergiven igen. Vi gav oss iväg hemåt. Isen ligger tjock på Mörtis, och matte lyckades kasta olika och rätt godisbitar åt oss. Vi stannade alldeles nära stranden.



Vi skulle stå på en sten och få godis, sa matte, för det ska man göra säger flera bloggkompisar. Men då har dom inte sällskap med Grynet ... se hur det gick. Nä, hur det inte gick förstås...




Vi vandrade hemåt, genom ljung och blåbärsris och sånt, förbi först den ena och sen den andra badplatsen, den som är min badudde.


Efter badudden passerade vi "fällanhuset" - ni som varit med oss så länge att ni läste om Mysan (och sedermera även Myse) vet. Så här öde ser det ut vintertid. 


 Och där, precis där, dyker Myse upp för att möta oss eller nåt. Han har tydligen förträngt de miserabla månader han tillbringade där innan han så mirakulöst kom till oss.  

 Sen gick vi hem.

torsdag 16 februari 2017

Fina Yngern

Kasperia
Alltid lika skoj när matte stannar vid Yngern, så här års får ju vi hundar också vara där. Det märks. :)


Grynet är inte så mycket för att ta kontakt med andra hundar, men den där lilla grå saken var envis. :) 



Det är väldigt fint vid Yngern, där finns minsann både jättemycket sand och skog.



Man kan stå och spana ut över sjön---



...och då ser man dom där kompisarna med sina människor ute på isen.



Vi stannade ganska länge, vi gick så långt vi kom åt båda hållen utefter stranden och i skogen. Ända tills höga staket satte stopp. 



Det var fler som stannade länge. Matte och vi undrade om det här paret möjligen frusit fast. Måste nog kolla endera dagen!

lördag 11 februari 2017

Här får hon prata själv

Gryneria - låter riktigt kul, tycker jag. 
Fast allt är ju inte så kul förstås.
Nä - jag vill inte...vill inte upp på skrivbordet ... vill inte du ska ha nåt grejs i mina öron...

Min riktiga, egna matte kom hit i måndags, och så körde Kaspermatten iväg med oss till Animalen. Vad jag än försökt skriva mer om min matte och om Animalen och så, så har Kaspermatten raderat. Tusen försök har jag gjort. Så nu skriver jag bara att jag är kvar här, behandlingen förändras något, bl.a. trappar vi ner lite på kortisonet. Om 10 dagar ska vi tillbaks och kolla mig.
Jag försöker berätta nåt lite mer, men näedå  -  nåt om för känsligt läge säger hon och klickar på delete  -   jag blir så trött...!!! Men kanske att hon har rätt, åtminstone lite...


Jag har i alla fall upptäckt ett nytt ställe här i huset - när solen skiner är dörren ofta öppen dit, och det gillar katterna.




Fast ännu bättre än att vara där är förstås att få vara med Bonusmatte - som hon också kan kallas - och Kasper i skogen. Klart att jag också springer och galopperar, men inte lika fort som Kasper.


Konstigt är det - på ena sidan om dom här björkstammarna som jag försöker flyga över (misslyckades, landade i stället ovanpå dom) så är det en massa snö, på andra sidan är det barmark.




Jag gillar att dra till skogs, numera får jag alltid vara på fria tassar där. Mitt "nära" och bonusmattes "nära" ser lite olika ut, men jag håller i alla fall stenkoll. Jag riskerar inte att hon också försvinner!! Och jag är noga med att inte låta henne glömma mig. Jag finns med nånstans på den här bilden också, faktiskt så gör jag det men inte ens bonusmatte är säker på att jag syns.


Men här syns jag i alla fall tydligt, och Kasper också. 



Det är så skoj att ha sällskap när jag är ute, det var jag ju inte så van vid. Men nu är jag det.


Jag har sällskap inne också, och det är ju tur, för det har jag nästan alltid haft och är van vid. Här finns visserligen ingen matte som jag får dela säng med, men det går jättebra så här också. :) Till exempel. 

,Så här ser det förstås bara ut när bonusmatten sitter vid datorn och vi allihop vill vara nära henne. På natten sover jag och Kasper precis alldeles nedanför hennes säng! Finns dynor och sovtäcken på varje sida, och vi får själva välja hur vi ska ha det. 


Men allt är sannerligen inte perfekt, för bonusmatten är extremt snål. Kan ni tänka er, ibland får jag till och med leta upp maten alldeles själv!!!! Inte allt kanske, men väldigt, väldigt mycket. Å andra sidan - väldigt väldigt mycket av något som från början är väldigt, väldigt lite, det blir ju i alla fall liksom nästan ingenting.