onsdag 28 november 2018

Titta, vi lever!

Till min stora, stora förvåning  ser jag att det fortfarande finns en och annan som tittar in till Kasperian! Trots vår årslånga bortovaro. Kan väl inte lova att vi inte kommer att försvinna igen, men just nu känns det skamligt att inte åtminstone lämna ett livstecken. En rapport över läget.

Vi har mist en hel del. Jag (matte) har för gott förlorat en avsevärd del av min syn. Således även bilen. Känns fortfarande ”helt sjukt” att sedan i somras inte ha en bil stående här, att inte kunna fara iväg vart som helst när som helst. Efter att ha kört egen bil i 58 år!! Men de sista månaderna fick den stå oanvänd.

Något mer som vi mist och som fortfarande känns svårt är Filip. Från att ha varit en matte, en hund och fyra katter är vi numera bara en av varje sort – jag, Kasper och Myse.

Nytt är att vi har fiber i huset, vi har en luftvärmepump installerad, och jag har färdtjänst sedan i maj. Till hjälp har jag flera nya lampor, flera par glasögon som jag fått via Syncentralen i Stockholm. Jag klarar mig utmärkt hemma utan hjälp och den vita käpp jag också fått från Syncentralen behöver jag aldrig använda.  Var och varannan månad behandlas jag vid S:t Eriks Ögonsjukhus i Stockholm, och om jag inte direkt planerar att bli 110 år kan jag antagligen räkna med att få behålla ungefär den syn jag nu har. Säger ögonläkaren. Och eftersom jag definitivt inte planerar några 110 år, så…

Jag ser dock för dåligt för att det ska kännas bra att ta bilder. Både att ta och framförallt bedöma dem. Jag har aldrig med mig en kamera ut i skogen, har fullt sjå att klara mig själv på ojämn mark.
 


Att hantera en dator är också aningen knepigt, eftersom rader och linjer förvrängs.  Men med speciella skärmglasögon fungerar det hjälpligt.
Jag är en flitig anlitare av färdtjänsten, restriktionerna förlikar jag mig med.

Det klagas mycket och gnälls över hur dåligt vård och även annan service fungerar, men själv har jag egentligen bara goda erfarenheter. Klart jag kan få vänta ibland, men ändå… Jag bor bokstavligen i skogen, med minst 1,5 mil till allt vad faciliteter heter, tex varje form av butik, post, bank, kollektivtrafik osv. Ändå kan jag bo kvar i mitt lilla hus, utan bil!!! Tyvärr är det i det närmaste slutåkt för Kasper, att få med honom i en färdtjänsttaxi fungerar faktiskt inte alls, fast jag trodde det.

Chaufförerna oroar sig över hur det blir i vinter, med snö och is på min smala och bitvis backiga skogsväg. Jag försöker lugna dem med att jag inte ska beställa färdtjänst i ett väder och väglag som jag inte själv skulle gett mig ut i! Men jag hade dubbdäck, och det får inte taxi som även kör i Stockholm ha.

Ska bli spännande att se hur vintern blir.  Det har varit väldigt kallt några dagar, Myse har praktiskt taget vägrat att gå ut.  Han har till och med använt kattlådan!!!! Kasper däremot går gärna ut, även om han tycker att det tunna snötäcke vi har inte är mycket att rulla sig i. Nu blir det blidväder igen, för egen del hoppas jag att det fortsätter så. Jag har tagit några bilder här hemma, kanske de är väldigt suddiga, men jag hoppas på kamerans automatik.


Vet ni, jag har alltid trott att den eventuella dag jag inte längre kunde köra bil skulle jag bryta ihop och till råga på allt tvingas flytta. – Jag har inte brutit ihop ,jag bor kvar, jag slutade köra i tid, har inte kört på och skadat någon, bara repat bilen (!) och det har hela tiden funnits personer som ställt upp när jag verkligen behövt hjälp.

Ledsen att det blev en sån massa nästan bara text, men om du orkat läsa ända hit vet du i alla fall att vi fortfarande lever, ganska gott till och med. Åtminstone de flesta av oss – för visst saknar jag Filip – och Maxi och Petrus. Kasper har nog glömt, det har gått nästan tre månader sedan Filip lade sig att dö på granntomten,  och Myse har insett att det kräver sin katt att vara ensam. Han till och med sover i min säng då och då – har han aldrig gjort tidigare. Min säng var Filips!

Luftvärmepumpen har verkligen förändrat tillvaron. Förenklat. Men det händer ändå att jag tänder en brasa i kaminen, men visst är det bekvämt att slippa kånka in värmeloggs och ved. På bilden syns inomhusdelen som en klump under taket. Viss ommöblering krävdes, men nu är i princip hela lilla huset varmt och vi har liksom fått vardagsrummet tillbaks, även fast det är vinter.😄


Att bli gammal är inte alls så illa, om man betänker alternativet. 
Så sa Maurice Chevalier, och jag är beredd att hålla med.


6 kommentarer:

  1. Men så härligt att se att du fortfarande faktiskt lever!!

    Hoppas du kan bo kvar så länge som möjligt i din lilla stuga.
    Hjälp får du nog räkna med att ta emot så småningom i alla fall.

    Är det gula fläcken som spökar?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det gula fläcken. Den variant som går att åtgärda med injektioner i ögat! Läbbigt, men synen har inte försämrats på ett år, snarare förbättrats en liten aning. Jag kan t.ex. sätta på både spis och tvättmaskin numera utan att använda förstoringsglas för att se gradtal osv. :)
      Så himla roligt att se att du också lever. :D Hoppas du ahr det bra!!

      Radera
  2. Så GLAD jag blev nu då!!! ��

    Härligt att du finns kvar i din stuga och faktiskt klarar det så bra. Att det fungerar så bra med luftvärmepumpen också.

    Myse är så fin, så fin och Kasper ser som alltid som allra bäst ut när han är som en fluffig vinterbakelse!

    Jag börjar pallra mig uppåt efter ett år, ja mer nu, utan hoffen Ankan och gläds åt Kalles livsförnöjsamhet och våra långa skogsturer. Hemma i stugan väntar sen de två katterna Tassel och Kaspar som nu är bra gamla, 16 eller 18 år. Hittar inte var jag skrivit in deras ålder men det är så rörigt i hjärnkontoret nuförtiden.

    Tre tuppar men ingen höna kvar så äggen blir inte så många... men köpa kan jag ju. Det blir nog nya höns till våren.

    Inte vill det fungera med blogg heller, så nu skriver jag för hand för att hjälpa minnet.

    Kanske kan det år som kommer ändra även datortystnaden.

    Din hälsning här gav förutom glädje även hopp: jag kan också!!! Tack! ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag blev också väldigt glad, när jag såg att du varit här :) Bådas våra liv tycks gå vidare, om inte på samma sätt som för länge sedan... Himla tur att du har Kalle, liksom att jag har Kasper. Och självklart också katterna, nog så viktiga.
      Och jo, mitt liv går vidare. Men det jag saknar allra, allra mest är den frihet som man har med bil. Klart jag är väldigt begränsad nu, framförallt eftersom jag befinner mig på en sida om länsgränsen och mina vänner oftast på den andra. Och dit får inte färdtjänsten ta mig.
      Men frånsett det fungerar allt mycket bättre än jag vågade tro när insikten om den permanenta synförsämringen drabbade mig.
      Hur det blir med bloggen framöver vet jag inte. Men kanske, åtminstone någon gång... Hoppas att inte heller du gjort ditt sista blogginlägg!
      Förstår att äggen inte blir många utan en enda höna, men det åtgärdar du säkert i vår.
      Vi "ses", - hoppas jag verkligen!!

      Radera
  3. Så härligt med ett livstecken, även om jag ju inte känner dig i verkliga livet så har jag ju kikat in här under många år och undrade så hur det gått för dig. Du tycks ha en fin förmåga att se det positiva trots omställningar i livet. Själv ligger min blogg lite i träda just nu, får se om den kommer åter eller inte. Livet tar tid och då blir inte bloggen en prioritet bland andra sociala medier.

    Önskar dig allt gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju som det är med bloggar - förr eller senare tycks de flesta med tiden mer eller mindre tyna bort.
      Jag klarar mig bättre än jag vågade hoppas, och det känns fantastiskt att jag faktiskt kan bo kvar i mitt lilla hus, även utan bil. Och livet blir faktiskt mycket trevligare om man koncentrerar sig på det som trots allt är positivt i stället för på det negativa.
      OM jag återkommer på bloggen så kommer den att ändra karaktar, som jag ser det.
      Den som lever får se...
      Hoppas allt forsätter att gå bra för dig med både lille killen och din nu inte längre så nya hund... Jag minns.

      Radera