Vi lever fortfarande. Åtminstone de flesta...

Länge sedan det skrevs något här
Först berodde det på att vi var ledsna allihop. dvs jag som är matte, Kasper, Filip och Myse. Vi saknade Maxi så förfärligt, och det gör vi fortfarande fast det gått flera veckor sedan han lämnade oss. Sedan beror det på att jag, matte, haft en hel del annat att göra. Orken och inspirationen har inte räckt till. Fast både Wilmas och Luddes besök skrev vi ju ändå om.

Maxi blev sjuk, hastigt, på bara tre-fyra dagar tynade han liksom bort. Meningen var att jag skulle ta honom till Animalen på måndag, för att göra honom den sista tjänst jag kunde. Men jag hann inte. Och det känns fortfarande så tungt. Han gick ut genom dörren aningen ostadigt, för att han behövde ut. Han kom inte in igen, kanske han inte orkade. Jag letade och letade.

Han är oerhört saknad. Vår finaste Maxi.

Det kommer ett mer utförligt inlägg snart. Och Maxi ska få sin egen sida, som Petrus och även Mysan fått. Goaste, bräkande Maxi.

Men just nu har jag ett annat pockande åtagande att fullfölja, eller snarare två. Dels ägnar jag ett par dagar i veckan åt att hjälpa en god vän att förstå sig på sin dator och vad den kan användas till, om man verkligen vill. Dels vill man på mitt gamla jobb nytrycka och ge ut en skrift som är min. Det känns bra, men kräver en hel del arbete. En del text vill jag ändra och uppdatera, och så vill jag göra om layouten.

Och så händer det ju lite annat också.

Jag ska också bli bättre på att kommentera. Joodå, det ska jag,,,

Och tiden bara går och går...

Kasperia
Dagarna går och matte säger att just bloggen, den har hon inte tid med. Hur kan man prioritera så fel, undrar jag. Att jag begått årets schamponering och en borstning och kamning som nästan inte var av denna världen, det behöver hon ju inte blogga om. Men att hon torkat godis tycker jag är viktigt. Det tycker Filip också.

Att hon för gott sagt Hej då till våran gamla Clio kan ju vara värt att berätta. Försäkringsbolaget löser in den, till mattes häpnad med 12000 kronor mer än hon trodde. Visserligen går 3000 bort i självrisk, men i alla fall. Bra! Här står den nu som skrot hos Bilia. Där matte för 12 år sedan köpte den, ny.

Jag får snart åka i en ny Clio, fast den har visst en annan färg. Det börjar bli panik, om två dagar vill inte matte ha hyrbilen kvar, för då kommer den att bli väldigt dyr att ha stående här hemma. Och nya Clion är tydligen fortfarande kvar i Göteborg. Grrr.... Det här kan bli riktigt besvärligt.

Vi har letat svamp utan att hitta en enda. Matte har träffat folk, och gjort en massa konstigt.  En del människor har varit väldigt trevliga, men trevligast av alla var förstås min "mostra", hon som bor i Dalarna. Hon blev väldigt förtjust i nya gröna/blå rummet! Och visst klär hon utomordentligt bra i det. :D

Här har vi en liten konversation, två av mina katter och jag. Vi diskuterar matte - är inte helt nöjda med henne. Ibland får vi vänta en stund, innan hon lyder oss!!! 

Inget under då, att jag deppar ihop ibland...

...fast då brukar jag tala om vad jag tycker!

Men väldigt ofta, faktiskt för det mesta, är jag förstås en nöjd och glad hund. :)

I morgon hoppas jag verkligen att matte får ändan ut vagnen eller vad det heter, så att vi kan besöka er allihop! Lite koll har vi, men kommentarer har det ju inte blivit några alls. Skrotmatte!!!! Fast visst ja, jag skulle ju vara glad... :)

Sigge Svamphund - du är så saknad

Matteria

Det hjälps inte, jag tänker så mycket  på Sigge Svamphund och matte Helena. Vi har träffats många gånger, i olika sammanhang. Jag vet hur kolossalt mycket Sigge betydde för Helena. 

Och jag tänker på när Mysan (Myses mamma, men då inte ens anade vi att Myse fanns) försvann ett par dagar före julafton. Sigge och Helena for omedelbart de många milen för hjälpa oss att söka och leta bland alla tomma fritidshus och uthus i området. Sigge hade tidigare nosat upp en försvunnen katt, då sin egen. (Vi hittade inte Mysan.)

Den här bilden är från en skogspromenad i samband med ett årligt återkommande korv- och köttbulleparty i Skottvång. En liten skogspaus krävdes.

Helena och Sigge – oskiljaktiga. Det perfekta teamet. Saknaden och tomheten måste vara fruktansvärt svår att uthärda. Jag har själv varit där, men sorg kan inte jämföras.

Varenda bit skog kring Malmköping bär på minnen av Sigge.  Varje bäck, varje sjö och en väldig massa granar. Må Helena finna styrka!

Det känns dock gott att veta att många vänner i Malmköping stöttar. Samtidigt som även de saknar.

Och Sigge – jag är säker på att du även fortsättningsvis håller ett öga på din älskade matte. Ser till så att hon inte virrar bort sig. 
Helena, jag tänker på dig. Mycket.

En sån fin dag. :)

En del dagar är bättre än andra. I dag var en sån dag. Ser ni på bilden - känner ni igen min kompis? Det är ju Ludde!! Jag kände mig väldigt välkommen, det gjorde för övrigt matte också. :)

Det är kul att vara hos Ludde och hans flock. Fina spännande tomten är ju inhägnad, så det är bara att kolla runt precis som man vill. Var förresten väldigt kul att hjälpa Ludde att skälla lite på dom som gick förbi. Om Ludde glömde nån gång, så påminde jag. För skälla, det kan jag ju. Även om jag inte låter lika imponerande som Ludde.

Fin tomt minsann, och rullvänlig också. Konstigt att Ludde ser så konfunderad ut när han ser på mig, "vad håller du egentligen på med?" säger han.

Fina nya muren som hussen gjort helt färdig nu är extra fin med all murreva som letar sig ut mellan stenarna, mer och mer. Det gillar verkligen Luddes matte. :)

Det finns minsann fler murar på den där gamla, fina tomten. Den här förälskade matte sig i.

På altanen serverades vatten ur den största vattenskål jag sett, jag fick en portion av min goda dietmat (som Ludde inte gillade!!!???) och han fick lite kyckling. sen lekte han en stund med sin grymtande gris - läskig. om ni frågar mig!

Här är det minsann rejäl fart på både Ludde och hussen. :)

Sen åkte vi hem igen, till mina katter. Matte åkte inte fel en enda gång, varken bort eller hem. Fantastiskt. Tack snälla för en fin dag.  Och tänk, den där goda jordärtskockspurén säger matte och slickar sig om munnen, åtminstone i andanom. :)

Den är här nu

Vintern är här, den här snön försvinner inte i en handvändning. Titta, ett sånt monster vi fått intill uppfarten! Egentligen en vänlig varelse tror vi, men på sin vakt. Redo till försvar om det skulle behövas.

Mer snö har fallit, uppfarten är plogad än en gång. Kasper är lycklig.

Att ha ett "Grönt Rum" är mysigt. :)

Fast Myse tycker det är mysigare i mattes knä.

Snö är för hundar. Inte för katter. Hoppfullt optimistiskt kollar de läget ibland men vänder snabbt och skuttar tillbaks  till innekattlivet. Sannerligen inte ofta Maxi och Filip ligger tillsammans så här, Men vad gör man, när man samtidigt vill vara nära kaminen. Och matte. Och Kasper...  Och när Myse hann först till mattes knä.

Säga vad man vill - och det gör man ju - men vackert är det med en massa snö. Och sol. Kameran får inte följa med på promenad, men det går att fota genom glasdörrar också. 

Sedan var det dags att gå ut och skotta.

Liten rapport - felet med min uppkoppling är inte åtgärdat. Eller ens lokaliserat. Ledningar funkar, stabil kontakt från station till modem. Någonstans på vägen finns det kanske nåt trådlöst - teknikern lämnar över. Jag tror att mätningarna fortsätter över helgen. Synd att det inte blev aktuellt med fiber. För få intresserade. 

Kolla! Ingen tratt!

Tratt av! Tratt undanstoppad. Tratt är inte saknad!!

Så himla bra livet har blivit igen. Jag kan springa runt som jag vill på tomten, och jag slipper tratten inomhus. På Animalen sa dom att matte varit jätteduktig (!!), för att mitt operationssår såg jättefint ut. Bra jobbat, sa dom!!

Å andra sidan sa dom Hej Kasper! så fort jag kom innanför dörren!! Jo, jag har ju varit där ganska mycket senaste tiden. Men nu ska det vara slut med det, tänker jag och matte. Förresten så sa dom att jag var jätteduktig och jättefin, när dom tog bort stygnen. Och det var jag. Jag satt i mattes knä.

Det finns en väldig massa löv på min tomt. Det finns ju ganska många katter också, här är Maxi.

Både jag och Maxi är jättelyckliga över att jag sluppit tratten! Äntligen kan vi gosa lite, som vanligt. 

 

Väldigt mysigt att kunna umgås på ett vettigt sätt igen! :)

 

Jätteskönt att kunna rulla som man vill. Och snart ska väl min skära mage bli vit.  Men skärt hindrar mig i alla fall inte från att rulla. Tur i alla fall att jag inte hamnade i mattes Fototriss - Rosa...

Ljuvligt!!

 

 

************************

 

Så här långt är allt bra. Dock, analysen visar att Kaspers urinsten var av den typ som väldigt ofta nybildas. Kalciumoxalatsten.

 

Nu gäller dietfoder livet ut. Dyrare än det vi människor äter, konstaterade veterinären. Tur att Kasper inte är en stor hund, konstaterade jag. :)

Inga märgkex, inga märgben. Inga leversnittar osv.  Ingen korv, ingen leverpastej. Något enstaka mindre tuggben (som han inte alls är förtjust i) förslagsvis varannan vecka... Ingen buljong, för den är ju salt. Han ska däremot dricka mycket vatten, det är viktigt.

 

Föreslagen röntgen om ett halvår, för att se om nya stenar börjat bildas... 

 

Lille Kasper - han var så duktig på Animalen. Och visst ska vi klara det här, nu ska jag bara hitta något godis som är både just godis och tillåtet. Och ge bort en del hundmat som han inte längre ska äta.

 

Sammanfattningsvis - det känns bra nu. När vi vet.

Just nu

Matteria, Kasperia, Katteria
För några veckor sedan sov jag under ett lakan. För ett par veckor sedan stoppade jag i tunnaste täcket, ett riktigt, riktigt tunt. Sedan ett par dagar känns "mellantäcket" alldeles lagom.
Snart är det väl dags för det allra varmaste. Men än är det sommar, även om det känns att hösten står i farstun och stampar.

Altanens sommarblommor ser ledsna och regnskadade ut. Katterna börjar uppskatta innelivet, Myse börjar åter göra mig sällskap vid datorn. Jo, det är allt höst på gång. Men som sagt - det är faktiskt sommar ännu några dagar. Tror jag. :)

Kasper utan tratt har återupptagit sina kattliga plikter. Det var rent rörande att se hur "stora goset" bröt ut, så snart tratten försvann. Lyckliga katter över att ha fått sin hund tillbaks.

Ojoj, så skitiga öron du har, himla tur att jag blev av med tratten - strax är du ren och snygg igen...

 Ibland blir det trångt på katternas mathylla. Maxi är inte den som snällt väntar på sin tur när det gäller mat. Bara att tränga in Filip i ett hörn, vaddå, är man utsvulten så är man... Fast lite svårt att hålla sig kvar i hyllan är det.

 

Myse däremot, han väntar tålmodigt på sin tur.

Dom är allt ena riktiga matvrak, dom där svarta.

Att jag är alldeles matt av svält tycks ingen bry sig om... inte ens matte...

Kasper har börjat äta sitt torrfoder ouppblött, det visar sig att han föredrar det så. Så länge jag inte blandar det blöta med leverpastej förstås. :)
Än har jag inte fått besked om hans levervärden, prov togs vid senaste besöket. Det känns säkert konstigt i munnen, han grejsar en del och stygnen är fortfarande kvar. Tandborstning är föresten pest, nästan lika eländigt som kloklippning. Men vi ska inte ge oss.

 

 

 

I övrigt kan rapporteras att tomaterna i gröna rummet mår bra och har gett  - och ger fortfarande - god skörd. Tre plantor räcker långt.

 

 

 

 

Så här ser det ofta ut, fotograferat genom pga regn stängd glasdörr.

Matte!!! SLÅPP IN OSS!!!