Sol och vår, minsann! ;)

Sköna dagar har vi haft, både djur och matte. :) Självklart måste badudden besökas åtminstone en gång om dagen. Nu när badsäsongen är här.

- Men så skynda dig lite, sölkorvsmatten.......

- Nu är du så god och kommer!!!!!

Äntligen!!!!

  

 

                                                                                                                                                                

   

 

- Upp och ner, upp och ner...

- Hurra för sol och vår och badsäsong!!!

Undersöka bryggor är också kul.

  

 

Kasper rejsar runt och vill gärna ha koll på varenda tuva, Gryn tar det betydligt lugnare. Hon kan sätta av i galopp hon också, men gör det ganska sällan. Men nog trivs hon. Kolla svansen. 😂

Så här ser det ut när kvällen nalkas - hundar på golvet och Filip i bian! Han har bestämt att den är synnerligen kattvänlig och följaktligen hans. Han har lyckats knuffa ner Grynet från fåtöljen flera gånger, och nu är det dags att lägga beslag på bian också. Tydligen. Men trots det är dom absolut bästisar.

Gryn  är hos sin matte nu, jag hämtar henne på torsdag. Nytt Animalenbesök känns nödvändigt, för koll. Vi provar ju ett nytt behandlingsschema, och nu ska det utvärderas. Hoppas, hoppas, hoppas att allt ser bra ut. 

För övrigt bara att känna lycka över dagens väder - och över att jag äntligen kunnat fixa bort gröna/blå rummets vintertäcke, dammsugit bort sista råttlortarna och till och med oljat halva golvet på altanen. Mer träolja köps i morgon, dvs i dag. Bougainvillean har tackat för sig, men allt övrigt har klarat sig bra. Dvs olivträdet/busken, lilla eukaluptusen och lagern. Plus lite annat i en stor kruka. Och så min gamla Agapanthus förstås. .

Vaddå kanin??

 Snälla Wilmamatten har skickat ett kaninskinn till mig och Grynet. Så att vi skulle få lite roligt, att spåra och sånt.

Matte band oss och försvann. Jag skällde massor, Grynet en del. Matten sällskapade tydligen hellre med en skinnbit än med oss. Sen kom hon tillbaks och hämtade Grynet. Jag skällde nästan hela tiden dom var borta! Jädrans sätt att lämna mig så där! Skrotmatte!!!

Sen hämtade hon mig och band Grynet. Men Grynet skällde inte, hon grät! Storgrät, stortjöt, så att det hördes vida omkring. Matte genade och jag "spårade" kanske allt som allt fem slutmeter och hittade godiset som låg ovanpå nåt som luktade som det där jag luktat på nyss. Det struntade jag i ...

... jag och matte hade lika bråttom till stackars Grynet, och matte tröstade och lovade att aldrig mer försvinna och lämna henne ensam på ett främmande ställe. I skogen till råga på allt. Stackars, stackars Grynet, och matte skäms. Grynet har under olika omständigheter lämnats ensam och till och med glömts bort senaste året. Hon har aldrig lämnats ensam hos oss, om matte måste bort ensam nånstans har alltid jag fått göra henne, alltså Grynet, sällskap.

Grynet blev lättad när vi kom, hon hade nog varit alldeles förfärligt rädd att bli övergiven igen. Vi gav oss iväg hemåt. Isen ligger tjock på Mörtis, och matte lyckades kasta olika och rätt godisbitar åt oss. Vi stannade alldeles nära stranden.

  

Vi skulle stå på en sten och få godis, sa matte, för det ska man göra säger flera bloggkompisar. Men då har dom inte sällskap med Grynet ... se hur det gick. Nä, hur det inte gick förstås...

  

Vi vandrade hemåt, genom ljung och blåbärsris och sånt, förbi först den ena och sen den andra badplatsen, den som är min badudde.

 

Efter badudden passerade vi "fällanhuset" - ni som varit med oss så länge att ni läste om Mysan (och sedermera även Myse) vet. Så här öde ser det ut vintertid. 

 Och där, precis där, dyker Myse upp för att möta oss eller nåt. Han har tydligen förträngt de miserabla månader han tillbringade där innan han så mirakulöst kom till oss.  

    

 Sen gick vi hem.

Fina Yngern

Kasperia
Alltid lika skoj när matte stannar vid Yngern, så här års får ju vi hundar också vara där. Det märks. :)

Grynet är inte så mycket för att ta kontakt med andra hundar, men den där lilla grå saken var envis. :) 

Det är väldigt fint vid Yngern, där finns minsann både jättemycket sand och skog.

Man kan stå och spana ut över sjön---

...och då ser man dom där kompisarna med sina människor ute på isen.

Vi stannade ganska länge, vi gick så långt vi kom åt båda hållen utefter stranden och i skogen. Ända tills höga staket satte stopp. 

Det var fler som stannade länge. Matte och vi undrade om det här paret möjligen frusit fast. Måste nog kolla endera dagen!

Vi har träffat finaste Wilma

Kasperia
Nej, nu alltså ... skriver du inte nu matte, så flyttar jag!!! Till Wilma tror jag...

I dag har jag träffat Wilma! Hon kom hit med sin matte, och jag tror faktiskt att min matte blev riktigt kär i henne. Ja, jag också. Och Filip med, tyvärr finns inga bilder på när han och Wilma till slut pussades. Åtminstone nästan-pussades, det fattades på sin höjd en millimeter. :)

Jag tycker ni ska titta på bilder på Wilmas blogg, för hennes matte var flitigare än min på att fotografera. Fast några bilder tog hon ju i alla fall, hon som är min matte.  Bland annat på hur Wilma flera gånger berättade att hon gillade mitt gröna/blå rum. Flera gånger la hon sig att vila hos rosmarinen.

Jag ville ju visa Wilma hur det såg ut inne hos mig innan vi började utforska omgivningarna, och det tyckte visst hennes matte var en bra idé.

Sen måste vi förstås ut på tomten, och jag försökte skynda på sölmatte så gott det gick. Hade ju nåt jag ville visa Wilma.

Iman vi kom fram till det viktiga rullade jag lite på ängen, Wilma undersökte den rätt noga och jag rusade mest bara runt. När jag inte rullade, alltså.

Nu närmar vi oss, men jag måste rulla lite undervägs också, och plöja nosen i blåbärsriset. Man får snabba sig, för det tar inte många minuter mellan min tomt och det jag ville visa.

Det var förstås hit vi skulle! Trots att vågorna gick skyhöga och det blåste som orkan.

Wilma fick mig till och med till att bry mig om en pinne! Och då vann jag!!! Kanske jag ska bry mig lite mer om pinnar hädanefter. Tål att tänka på. Kanske.

Klenmattarna frös i orkanblåsten, så då gick vi hem till mig igen. En himla mysig kompis är hon, Wilma. Det tycker matte också (som önskar att jag kunde lära mig en hel del goda manér av henne).

När vi kom hem la sig Wilma ner och spanade in Filip, som försvunnit in under mattes arbetsrum, alltså en liten tillbyggnad. Det var innan dom hade pussats.

Sen åt mattarna, och pratade och pratade. Jag deltog rätt intensivt i samtalen, men Wilma la sig ner och somnade. Det var då som matte tänkte på det där om att ta efter goda manér. Men till slut gav jag upp, ville dom inte ha mina kloka synpunkter så kunde dom gott vara utan dem. Rätt åt dom!!! Jag la mig ner och somnade till slut jag också. Åtminstone ett tag.

Sen skulle dom åka hem, men innan dom kom iväg fick Wilma i alla fall träffa min kompis Elsa som gick förbi på vägen. Tror ni matte hade kameran med sig ut... Rätt, det hade hon inte. Men det hade Wilmas matte. 

Inte bara jag som har nåt att lära av våra gäster!!!

En riktigt bra dag var det, och dessutom så har matte fått en ny cyklamen att sköta om. Jag håller tassarna... Tror nog att jag kommer att träffa Wilma fler gånger, ja, det hoppas jag verkligen. Fina, fina hunden, säger matte. Och jag.