Vi lever fortfarande. Åtminstone de flesta...

Länge sedan det skrevs något här
Först berodde det på att vi var ledsna allihop. dvs jag som är matte, Kasper, Filip och Myse. Vi saknade Maxi så förfärligt, och det gör vi fortfarande fast det gått flera veckor sedan han lämnade oss. Sedan beror det på att jag, matte, haft en hel del annat att göra. Orken och inspirationen har inte räckt till. Fast både Wilmas och Luddes besök skrev vi ju ändå om.

Maxi blev sjuk, hastigt, på bara tre-fyra dagar tynade han liksom bort. Meningen var att jag skulle ta honom till Animalen på måndag, för att göra honom den sista tjänst jag kunde. Men jag hann inte. Och det känns fortfarande så tungt. Han gick ut genom dörren aningen ostadigt, för att han behövde ut. Han kom inte in igen, kanske han inte orkade. Jag letade och letade.

Han är oerhört saknad. Vår finaste Maxi.

Det kommer ett mer utförligt inlägg snart. Och Maxi ska få sin egen sida, som Petrus och även Mysan fått. Goaste, bräkande Maxi.

Men just nu har jag ett annat pockande åtagande att fullfölja, eller snarare två. Dels ägnar jag ett par dagar i veckan åt att hjälpa en god vän att förstå sig på sin dator och vad den kan användas till, om man verkligen vill. Dels vill man på mitt gamla jobb nytrycka och ge ut en skrift som är min. Det känns bra, men kräver en hel del arbete. En del text vill jag ändra och uppdatera, och så vill jag göra om layouten.

Och så händer det ju lite annat också.

Jag ska också bli bättre på att kommentera. Joodå, det ska jag,,,

Sigge Svamphund - du är så saknad

Matteria

Det hjälps inte, jag tänker så mycket  på Sigge Svamphund och matte Helena. Vi har träffats många gånger, i olika sammanhang. Jag vet hur kolossalt mycket Sigge betydde för Helena. 

Och jag tänker på när Mysan (Myses mamma, men då inte ens anade vi att Myse fanns) försvann ett par dagar före julafton. Sigge och Helena for omedelbart de många milen för hjälpa oss att söka och leta bland alla tomma fritidshus och uthus i området. Sigge hade tidigare nosat upp en försvunnen katt, då sin egen. (Vi hittade inte Mysan.)

Den här bilden är från en skogspromenad i samband med ett årligt återkommande korv- och köttbulleparty i Skottvång. En liten skogspaus krävdes.

Helena och Sigge – oskiljaktiga. Det perfekta teamet. Saknaden och tomheten måste vara fruktansvärt svår att uthärda. Jag har själv varit där, men sorg kan inte jämföras.

Varenda bit skog kring Malmköping bär på minnen av Sigge.  Varje bäck, varje sjö och en väldig massa granar. Må Helena finna styrka!

Det känns dock gott att veta att många vänner i Malmköping stöttar. Samtidigt som även de saknar.

Och Sigge – jag är säker på att du även fortsättningsvis håller ett öga på din älskade matte. Ser till så att hon inte virrar bort sig. 
Helena, jag tänker på dig. Mycket.

Hemma - men mår pyton!

Kasperia
Det blir ingen bild nu heller - jag förbjuder matte! I den mån jag nu orkar något överhuvudtaget.

Det var rätt intressant på Animalen de första 6-7 timmarna. Jag satt i en kul bur och tittade på en massa hundar. Skällde knappt alls. Blev rastad också, ett par gånger. Men sen, sen bökade dom med mig och stack mig och så - ja, sen minns jag inget mer förrän jag vaknade med tratt och kände mig alldeles väldigt konstig. Fick visst dropp också, sa dom.

Äckel i munnen (som matte också ska ge mig) och en kanyl i benet. Den sitter kvar tills i morgon bitti när jag ska på första återbesök!!!

Veterinären talade om för matte att jag var fullproppad med smärtstillande, morfin och metadon och sånt och var direkt "hög".  Jag skulle låta och vara orolig, kanske hela natten, sa vetten, men jag skulle inte ha ont och matte skulle inte vara orolig.

Visserligen pep och gnällde jag när jag fick se matte, för jag måste ju berätta om alla vidrigheter. Men "hög"!! Ånej, inte jag inte.

Jag gnällde och pep inte i bilen, och här hemma ligger jag bara.

Fast matte säger att något konstigt är det, för jag blundar inte, jag har vidöppna ögon fast jag i övrigt beter mig som när jag sover. Nästan som snarkar lite, och jag ligger på mattan nedanför mattes fötter.

Jaha, det är väl allt jag har att berätta nu. Jag fortsätter sova med öppna ögon.


Matteria
Det här var och är en pärs för Kasper. Undrar om det ska vara nödvändigt att proppa honom så här full med ren narkotika. Han dricker vatten som tur är, men vill inte äta något.

Han har i alla fall inte ont, och det är skönt.

Kan i övrigt konstatera att det är tur att jag har en fungerande försäkring - operationen kostade 18 000 kronor (jag betalar 25 %).

Nu blundar Kasper lite, det känns bra. Katterna kände direkt att det här inte var "deras egen vanliga Kasper".
Kasper själv, han struntar totalt i katterna. Han ligger helt utslagen.

Hans utopererade stenar (en stooor och en liten, jag såg dem på ultraljudet) skickas på analys, och sedan får vi fundera över hans fortsatta mathållning. Men lite filmjölk startar vi med redan nu, och jag tror bestämt att han mest kommer att få blötmat i fortsättningen.

Vi får se hur det blir.

Långt och omständigt inlägg det här (utan bilder dessutom), men ni vet ju - varav hjärtat är fullt talar tangenterna.

Det fungerade inte alls :(

Kasperia, Matteria
I dag ultraljud, på Animalen. Efter fem veckors dietfoder hoppades vi att Kaspers urinsten hade försvunnit eller åtminstone krympt rejält.

Det hade den inte. Jag såg ju också. Jag, veterinären och assistenten  upphävde en samfälld besviken suck - åh nej...

Operation på torsdag. I övermorgon. Ett viktigt möte får jag ställa in. Nu för andra gången, inte bra men nödvändigt.

Enda positiva är väl att den där stränga dieten, den kan vi skippa. Gjorde ingen som helst verkan.

Oroligt med operation, och inget kul alls för Kasper att få leva en ny upp till tvåveckorsperiod med tratt.

Fast dagen i dag blev ändå rätt kul. :)

Han får berätta själv. 
_____________________________________________________

Kasper:
Det där stället där dom plågar hundar, det är läskigt. Fast jag fattar ju att ingen vill mig illa egentligen, och dom säger att jag är så snäll och fin (fast lite väl skällig förstås).

Vi stannade inte så länge idag, ingen stack mig någonstans och på hemvägen struntade matte i att handla så att jag slapp passa bilen. Jag fick gå och bada i stället!

- Skynda dig matte, ser du inte...

- Nu ska här badas, måste bara kolla först - här har varit någon före mig!!

- Aahh - ljuvligt! Även fast det blåste lite kyligt (enligt matte). 

- Klart jag rullade - massor i själva verket.

- Sa jag att att det var ljuvligt där vid Yngern... ;)

Vi hann ju med en tur i skogen också, och matte hittade blodriskor. Men precis alla var redan halvt uppätna. 

Jag träffade en massa fåglar och matte tog massor av bilder som vi ska visa, men det får bli i morgon. Dom där fåglarna måste hon försöka få lite mer tydliga och så, hon ska ta hjälp av Photoshop.

Vi vet inte vilka dom är, så vi hoppas någon kan tala om det för oss när matte fixat till dom (bra blir bilderna inte, men förhoppningsvis så pass att kuliga pippisarna kan artbestämmas).

Finns förresten fler rullbilder också, och moln och rötter (!) och sånt trist...  Och så ska vi få en ny header, hon tänker visst återanvända nån gammal från sina gamla Dagsländor. Jaja, det här är ju hennes blogg också numera.

I morgon blir min sista trattfria dag på ett tag - tänk på mig på torsdag är ni snälla! Usch... fast än så länge är matte ledsnare än jag.

Närmare uppdatering

Nu är det dags - på väg från bilen in till Animalen. Klockan är halv åtta. På morgonen.

Timmarna gick. Jag visste ju att det skulle ta tid, och jag skulle få hämta Kasper klockan sex.

Vid fem ringde tandläkaren, med chockbeskedet. En hel hoper lösa tänder, tandlossning. Utöver en obehaglig inflammation. Tolv utdragningar! Ett par stora och riktigt komplicerade, men några små och "lätta". En hel del stygn.
Tandläkarveterinären tröstade - han hade ju 42 tänder, så han har i alla fall väldigt många kvar...

Drygt 10 000 kronor (vilket jag iofs var förberedd på). Täcks med rätt stor säkerhet inte av försäkringen, men vi gör ändå ett försök.

Min kära, lilla dyra hund. :) Måtte han nu bara må bra! Så att vi så småningom kan ta itu med den tredje komplikationen, att operera ut urinstenen (den första komplikationen var ju borrelian).

Tre timmar var Kasper sövd. Fortfarande aningen ostadig på benen även efter hemkomsten, men nu har han ätit och druckit, och vi har varit ute på en visserligen liten men dock promenad. Med lyckat resultat. :)

Hans huvud och bröst är missfärgat - ja, det blev mycket blod, sa veterinären... Klart man har tvättat honom, men visst bär pälsen spår. Det får den fortsätta att göra, här schamponeras inte förrän munnen är helt utläkt.

 

 

Nu ska vi sova, båda Kasper och jag. Ovanligt tidigt för att vara vi. Men det har varit en jobbig dag.

Ska bara hitta något mjukt och gott i stället för det märgkex som annars är ett måste, när vi båda går till sängs. Apoteket öppnar 9.30 i morgon bitti, och då ska jag hänga på låset för att hämta ut det smärtstillande han ordineras.

 

Trots allt känns det oerhört bra i kväll. Nu är det gjort, och när väl det akuta skedet är över kommer Kasper att må mycket bättre än före de här ingreppen.

God natt från oss!

Värre än vi trott - men det ordnar sig!

Snabb uppdatering - vi har bara varit hemma en knapp timme. Lille Kasper har varit sövd i tre timmar, och får nu smärtstillande.
Paradontit - många lösa tänder, tratt i två veckor!!! Mjuk mat. Flera stygn...

Men vi grejar det här! Ska köpa ut mer smärtstillande i morgon,
Tack för all tass- och tumhållning!

Varit i Värmland

Kasperia
Vi kom allt iväg till Lesjöfors i Värmland, och kan ni tänka - matte hittade rätt. Visserligen i det närmaste prejade hon en bil nånstans i Västmanland (!) för att få den att stanna så att hon kunde fråga om hon var på rätt väg. Joodå, ett par kilometer till så finns en vägskylt, sa den snälle om än lätt skakade farbrorn i den andra bilen.

Kartboken hade matte glömt hemma på ett bord.

Någonstans på andra sidan Grythyttan var det dags igen, men nu stannade hon åtminstone sansat, på en mack.

Joodå, sa killen på macken och visade matte på en annan väg än den hon fått beskriven för sig.
Åk den, sa han, för den är mycket närmare. Och så slipper du fara tillbaks några kilometer...

Den var närmare visade det sig, men S och B som vi skulle hälsa på hade inte vågat beskriva den vägen eftersom den var så krånglig. Passade tydligen utmärkt för en krångelmatte. :D

En riktigt vacker väg var det, genom bl.a. byn Gåsborn.
Enda stoppet gjorde vi där, men enda fotona matte tog var de här båda, från en liten  smal, smal bro.
Till vänster (som kanske var söder?) såg det så här vackert ut.

Åt höger (antagligen norr då?)  såg det ut så här! Också väldigt vackert men på ett annat sätt.

"Bron" var tydligen liksom toppen på en rejäl fördämningslucka. Smart att använda luckan som svängbro.

Mattes vänner som nu i högsta grad blivit även mina är så svårt överkänsliga för el, mobiler m.m. överhuvudtaget för allt trådlöst, att hon inte ens kunde använda digitalkameran där. Det visste hon om. Och bilnyckeln fick ligga i en plåtlåda.

Matte hade kameran om halsen, men batteriet i fickan när vi gick på en liten promenad. Vid ett enda tillfälle satte hon i batteriet och tog ett par snabba bilder innan B började må dåligt. Så kvickt ur med det igen.
Här är bilderna hon hann ta.

Det blev inga fler bilder. Men jag kan tala om att jag trivdes alldeles förträffligt, matte var till och med riktigt förvånad. Och S och B - åh, såna fina nya vänner jag fått. S pussade jag på som bara den Flera gånger. :) Hon tyckte att jag var bland de finaste hundar hon sett, och definitivt hade jag de vackraste ögonen. B syns långt bort, på bilden här ovanför.

S och B har ingen el, och numera inte ens telefon. De lever alltså extremt isolerat, och blir dåliga när de ibland trots allt måste ner till samhället för att handla. Tur att de mestadels får hjälp med det.
De och matte skriver brev till varandra. Många och långa.

När vi skulle hem körde matte förstås rejält fel, hon körde flera mil åt Hagforshållet innan hon vände och for tillbaks. Blev en massa extra mil. Hon hade ju fortfarande ingen karta...
Men det var en vacker väg. Solen hade hunnit sjunka väldigt mycket, snart skulle det vara åtminstone nästan-mörkt.

Vi stannade vid en mack, när vi väl kom till en sån. Matte fick en karta. Och en vägbeskrivning. Vi skulle ta en rejäl omväg hem, men en väg där vi inte behövde leta oss fram på småvägar. Vi började känna oss lite trötta.  Så mot Storfors och Karlskoga, till att börja med. Där nånstans skällde jag ut den här gigantiska figuren, som stod utmed vägen. (Det var egentligen för mörkt att fota ordentligt, men matte har manipulerat lite.)

Vem det föreställer har vi ingen aning om, men skulle gärna vilja veta. Fröding och Ferlin var från Karlstad, så varför skulle de stå nånstans i Karlskogatrakten? Matte har försökt googla, men utan resultat. Vem är han egentligen, den där långe mannen?

Inte mer att tillägga. Efter många timmar stod det äntligen Södertälje på vägskyltarna. De sista milen for vi i dimma, alltså riktig, sån där fuktig dimma i långa tjocka stråk. Matte var inte glad men tacksam över att vi körde på motorväg.

Sen har vi sovit. Jag mest. Mådde dåligt större delen av måndagen, men idag känns det rätt okej igen. Fast det är väldigt varmt, för matte också, men allra mest för mig.

Och nu är det bara en vecka kvar tills jag ska få en mun som inte gör ont. Åh, så matte längtar till dess.

Jag längtar inte, det är jag  för klok för. Jag lever i nuet, jag. Fast det är ju klart, om det inte skulle göra ont ibland...

Inte alls roligt

Ett par samtal från Animalen klargör att Kasper visar flera förhöjda värden. Bl.a. levervärden.

9 dagar tidigare, vid första akuta besöket när man satte in borreliamedicinering, var värdena normala.

Jag för min del tror det handlar om biverkan av antibiotikan, men veterinären tvivlar.

Munsaneringen måste hur som helst vänta, hur brådskande och nödvändig den än är. Kaspers värden just nu medför ökad risk vid sövning.
.
Nytt foder föreslås. Medicin. Ultraljud om en vecka. Osv. Sedan får vi se.

Inte alls roligt, det enda positiva är förstås att inget onormalt märks på Kaspers sätt att vara. Han är glad  och beter sig som vanligt.

Lilla goa Kasper - måtte det här gå vägen, snabbt!

Men visst blir närmaste veckan orolig.

Veterinär akut

Matteria
Så var det dags - Kasper var riktigt dålig i morse. Bara låg, jag bar honom ut och in, han haltade svårt. Var som vanligt, åtminstone nästan, i går. Men i dag kunde han inte stödja på ena bakbenet. Inget sår. Såg dessemellan ut att inte vilja stödja så mycket på det andra bakbenet heller, hade svårt att resa sig.

Animalen nästa! Ringde och fick komma som akutfall om ett par timmar. Min tanke var borrelia.

Det visade sig att han smärtade i flera leder, både på framben och bakben. Prover undanröjde en del tänkbara orsaker. Definitiva provsvar om borrelia dröjer, men behandling är inledd. Återbesök den 27, för att kolla läget. Journalutdrag har jag fått, om jag behöver söka något akutsjukhus under helgen. Usch, hoppas inte!!

Jag bad dem även kolla tänderna, tänkte att det nog var läge att ta bort tandsten. Och då upptäcktes att även utdragning var akut aktuell!!!  Ska göras någon vecka in i juli! När Borrelian blåst över. Stackars liten, antagligen har han haft ont! Vanligt med tandproblem hos japansk spets, sades det. Kasper är nio år.

Så nu måste ni hålla tummar och tassar för Kasper!!

Min stackars lille kille, nu ligger han sedan några timmar utslagen här hemma (men vad som hände med bilden anar jag inte...).

  Men jag är så tacksam för att matlusten minsann kom tillbaks i kväll, stekt köttfärs från frysen och couscous. Och en klick crème fraiche. Oj, så han åt!

Kasperia

Men hallå! Jag vill ju också berätta!!!! T.ex. att veterinärtjejen sa att jag har så fina ögon, och så fin päls, hon undrade om jag var alldeles nyschamponerad (det är jag inte, det var ett år sedan!!). Jag är alltså en vacker hund. 

Men dom drog minsann i väg med mig, och matte fick inte följa med! Dom stack mig och hade sig, men jag var jätteduktig, sa dom. Och så fick jag nåt som gjorde att jag inte hade lika ont. 

Min medicin ska jag ta tillsammans med mat. Matte stekte köttfärs och så (och blandade in pulvriserad medicin, men jag vägrade. Då tvingade hon ner en tablett i halsen på mig, och gav mig maten utan medicin i. Jag tvärvägrade i alla fall. Jag nobbade märgkex också, och till och med kycklingfilé! 

Då lämnade matte mig tillsammans med allt det där goda som jag skulle ha ätit tillsammans med medicinen, slängde sig i bilen och kom sen hem med en massa extra gottig mat, jag ska äta medicin i tio dagar. Hihi, titta, annat än mina kulor! Mutor förstås, både för att jag ska sluka medicinen frivilligt och för att jag inte ska tappa matlusten

Jag lyckades! Jag har lurat henne! För när hon åkt iväg åt jag upp alltihop! Både köttfärs med couscous, märgkex, kycklingfilé och några leversnittar! 

Matte var inte ett dugg ledsen över att ha blivit lurad, hon var bara jätteglad.  

Jag har varit ute på tomten och gjort ett och två. Jag vet inte om jag redan har lite mindre ont, svårt att säga, men matte tycker faktiskt att det ser så ut. Fast jag vill INTE gå ut mer i kväll, det visar jag tydligt. Dvs jag vägrar. Vi får se i morgon bitti.

Nu ska jag sova mig frisk, har jag tänkt. Men först äta lite mer gottigt. Och inte ägna en tanke åt mina tänder. 

Fast om ni ägnar en och annan tanke åt mig, så hjälper det kanske så att jag blir frisk fort!

(Då ska jag berätta om när jag var och hälsade på Grynet i förra veckan, det har jag glömt bort att göra i bloggen). 

Och så önskar jag er alla en fin midsommar - fast jag och matte, vi blir hemma! Matte vill absolut inte lämna mig, och jag ska absolut inte fara iväg någonstans alls! Och inte träffa någon annan heller, för det orkar jag inte. Inte ännu.)

Positivt - mot de flesta odds

Matteria
Glatt överraskad blir man ibland. Som på ett årsmöte (de duggar tätt så här års) när det helt oförmodat uppenbarade sig en fin blomma tillsammans med vackra ord. Nej, jag finns inte med i styrelsen i den föreningen, man ville bara uttrycka ett tack för de insatser man menar att jag gör.

 

Det handlar om de människor och den situation jag beskriver här. Det kändes tungt att de som hittills gjort den allra största insatsen både i föreningen och för spridande av kunskap och opinion nu inte själva kan delta. Att de numera inte ens har tillgång till telefon. Vi har bara brevkontakt, mina vänner och jag. Men framemot sommaren far jag till Värmland för att hälsa på.

 

Det var ändå ett riktigt fint årsmöte, i positiv anda. Man kunde tänka att där mest skulle gnällas och klagas, men så var det inte alls. (Till skillnad från ett annat, kommande årsmöte, där stämningen säkerligen blir den motsatta.) Jag är glad att kunna fortsätta hjälpa, om än i alltför ringa mån.

 

Till inte minst Kaspers glädje tillbringade ett par av deltagarna senare eftermiddagen och kvällen hemma hos mig, innan de gav sig av på den ca 35 mil långa hemresan. Sova kvar kunde de inte, eftersom hustrun inte klarade elmiljön i mitt hem, trots en del avstängningar.

 

Den datakunnige mannen slog sitt kloka huvud ihop med mitt, men vi lyckades ändå inte lösa mitt aktuella datorproblem (men jag kan utan större besvär komma runt det, och behöver inte heller oroa mig för att inte i framtiden kunna komma åt materialet i fråga). Medan vi löste datorproblem tillbringade hustrun ett par timmar nere vid sjön.

 

Kasper och mannen hade för övrigt värsta märgbenrejset genom huset! Mannen kastade, Kasper rusade efter och så höll de på, vet inte vem som roade sig mest. :) Tyvärr inga bilder.

Kaspers mardrömsnatt - men nu är den ju över

Matteria
Nyårsafton är den absolut värsta dagen på hela året, stackars, stackars Kasper. I timmar skalv hela den lilla kroppen i skräck. Någon i närmsta grannskapet "roade sig" rejält, och jag kunde ju inte gå ut och kolla.

Till slut lugnade sig oväsendet, vid tvåtiden på natten tog vi en halvtimmespromenad. Han är åter sitt vanliga glada jag, men behöver bara höra ett skott...

Vi lever alltså, och mår i princip bra. Trots bloggtorkan.

MEN - den här förbaskade "nya" datorn gör att jag nästan tappar all blogglust! Trodde problemen skulle fixa sig om jag uppgraderade till Windows 8.1, trodde i min enfald att Microsoft kanske upptäckt en del problem och åtgärdat. Så idag gjorde jag slag i saken.

Men icke. Gamla problem är som nya - plus att här uppträtt ännu ett.

Inga bilder är tagna under helgerna (dvs inga för bloggen). Men det har varit fina helger. Många kära besök. Och tack för gratulationer, både i kommentarer och via mail. Och per post. :)

Om två dagar anländer lilla Grynet, för att stanna i ett par månader. Spännande för både mig, Kasper och inte minst för katterna! Lite fler koppelpromenader lär det få bli. Åtminstone till en början.

Vi återkommer, och naturligtvis önskar vi er alla ett riktigt

Gott Nytt År.

 

 

PS. Ser att vi gjort 361 inlägg här under 3 år! Tänk att det ändå är så många som tittar hit! OM jag skulle avlägga ett nyårslöfte så skulle det förstås vara att ... men nej, törs varken lova eller avlägga, om man säger så. :D

Åtminstone ett livstecken

Svårt att få till det här med bloggandet. Återigen... Delvis beroende på att jag inte är riktigt sams med Laptop Moses. Fast just för ögonblicket är vi kontanta. :)  Så länge det varar, bäst att ta i trä.

Lucia begicks hos Grynet med matte, som ju bor på en egen udde. Att från yttertrappan åt nordväst mötas av den här synen -- det är magiskt!

 Kasper ville självfallet att Grynet skulle påminnas om att han varit där. :)

 

Ska bli spännande att se hur det går att ha henne boende hos oss ett par månader efter nyår.

Den lilla sötnosen vet i alla fall att Kaspermatten brukar ha godis i fickan.
Och att det ofta lönar sig att smöra.

 

"Moses" har alltså en del egenheter. Fungerar inget vidare med säkerhetsuppdateringar, strular alltid. Men efter en del pyssel som jag inte själv genomskådar brukar "han" besluta  sig för att fungera igen.
 

Trevligt är i alla fall att jag numera kan ta med honom överallt i huset. Jag bor ju i någon sorts radioskugga, men efter att ha flyttat upp routern på en hylla kan jag t.ex. se TV var jag vill. Mest vill jag göra det från en fåtölj vid kaminen. :)  

Beträffande mina el- och strålöverkänsliga vänner i Värmland, de som förlorat sin fasta telefon sedan Telia rivit nätet och vägrar dra en extra ledning, så umgås vi bara brevledes. Jag har just beställt några böcker åt dem, via nätet.  

Brev och tidningar är numera deras enda kontakt med omvärlden. Plus att de ibland kommer att få ett eller annat besök. -- Det hela känns helt absurt. Att föreställa sig hur deras liv nu ska fungera  är nästan omöjligt, till och med för mig.

Känns märkligt att jag för egen del sitter här och gläder mig över att nya routern gör min datoranvändning mer flexibel...

Nu ska här i alla fall fixas ännu lite mer inför 3.e advent i morgon. Upptäcker att jag inga hyacinter har! Måste naturligtvis åtgärdas. Vita och blå vill jag ha. Men vackra, vita amaryllisen blommar redan vackert. Och fina stjärnan lyser igen, efter att ha fått ny glödlampa.

 

Nu är det kaffedags, framför kaminen.
Ska barnbarnbarnströjan hinna bli färdig till jul, då gäller det för övrigt att snabba på. Det ska nog gå bra.
Men allra först en liten sväng med Kasper. Myse kom för övrigt just in, dyblöt efter att ha toksprungit hem i regnet. Jag såg honom komma tvärsöver granntomten. Stackars lilla blöta katt. :)

Bilden är från september, men precis likadant ligger Myse just nu.

 

För exakt ett år sedan...

Matteria
För precis ett år sedan hände det här. Ett hus två tomter bort brann ner, mitt i natten. Ingen omkom. Barfota och halvnakna i snö och 8 minusgrader bankade sex personer, vuxna och barn, på min dörr. En bild från mitt vardagsrum.

Så här såg det ut på brandplatsen ett par dagar senare.

 

 

I april röjdes brandresterna bort. Som ni ser utgick man från vägen och lilla parkeringsplatsen precis vid min tomt.

 

Här skulle det alltså byggas nytt.

 

 

Våren kom och gick, sommaren likaså. Nästan hela hösten också - för nu är det väl egentligen vinter?

 

Huset får inte byggas upp där det gamla stod, och det måste sprängas för ny grund. Mitt hus skakar, varken jag eller Kasper tycker det känns bra. Måndag 2 december ska det i alla fall vara färdigsprängt. Sprängstenen lastas och körs bort. Allt på den lilla smala skogsvägen.

 

 

PEAB hoppas bli klar med grunden före jul. Och sen får vi se. Det hela ska tydligen så småningom redovisas i TV.

Hoppas familjen får sitt fritidshus den här sommaren. Det som brann för ett år sedan hade de ägt i bara två veckor.

 

----------

 

I övrigt - jag behöver inte färga håret, Transportstyrelsen godtog nya fotot. Jag hämtar körkortet i morgon/i dag.

 

Senaste åren har sotarna gjort påpekanden om min kamin - de har inte gillat gafflarna. :) Årets trevliga sotare gjorde inget påpekande. Hurra, så jag gafflar väl vidare. :D

 

Jag har tvättat bilen idag, och det var en stor händelse. :)

 

I fönstren lyser adventsstakar. 

 

I soffan väntar den här krabaten på att få bo hos barnbarnsbarnet Wincent. :)

Kaminen sprider skön värme.
Tvättkorgen är tom.
Alla de fyrbenta sover gott och tryggt.
Alldeles strax ska jag göra detsamma.
Livet känns ganska bra. :)

 

Andats ut...

... har jag gjort. Barnbarnet har lyckats få kontakt, i förmiddags. Situationen är förfärligt svår, men kontakt med Röda Korset är etablerad. Han är oskadd.

När jag kom hem i eftermiddags var här strömlöst, och så förblev det ytterligare ett par timmar. Jag kom på mig själv med att oja mig över extra besvär, osäkerhet om när den kommer tillbaks osv.

Men så tänkte jag på Filippinerna. Och på den lilla, lilla ö mitt i kaoset där barnbarnet finns, nära Cebu. På den enorma förödelsen, på alla döda osv.

Närmast ofattbart. Kan här någonsin bli sig likt igen?



 (Att detta är ett Matteria-inlägg förstår ni säkert.)

Ibland kärvar det

Kasperia, Matteria, Katteria
Det har varit lugnt här hemma ett tag - matte har mått bättre, säger hon. Mest har det bara hänt trista saker.

Matte har förlorat sitt körkort! Nej då,  hon har inte misskött sig, kortet är stulet. Tillsamman med ett par kreditkort. Korten är spärrade och inga uttag hann göras. Nya kort kommer. Stölden är polisanmäld, och papper på hur hon ska göra för att ansöka om ett nytt körkort får hon också. Det värsta är att hon förstås måste fotografera om sig, säger hon.

Man ska inte lägga ifrån sig korthållaren när man betalar via en  krånglande självscanningsläsare på Coop Forum. En "hjälpsam" man passade uppenbarligen på. Tur i alla fall att matte har kvar ett VISA-kort som hon ju höll i handen. Så att hon kan betala service m.m. på bilen på onsdag.

Barnbarn på Filippinerna har hon också. Han bor och arbetar där. Där man tydligen drabbats allra värst. Ett enda samtal har kommit igenom, från flickvännen till sin mamma.
 Båda två levde och samtalet kom från en båt där de tagits om hand för evakuering.
Det är förfärligt oroligt att inte ha hört något mer.

Total isolering, inte ens telefon. En del av er har läst detta som matte skrev på Dagsländor. Nu har mattes vänner i Värmland förlorat även telefonen. Telia har stängt ner fasta telenätet och vägrar nu att ens diskutera andra möjliga lösningar.
De är överkänsliga för både el och mikrovågsstrålning, klarar absolut inte mobil. De mår dåligt, och vi som är deras vänner mår rätt dåligt vi också. Saknar egentligen ord.
Usch! Så nu blir det till att skriva brev. Och fara dit och hälsa på i sommar.

Ont i ryggen får man av att bära in 310 kilo loggs, konstaterar matte också. Även om det känns jätteskönt att ha ett sånt stort förråd inomhus i hallen (vi kan fortfarande komma in i huset).
Det är faktiskt värt en hel del ryggvärk Trots allt.


Vi med fyra ben, vi mår däremot bra. Det är väldigt viktigt, säger matte. Det är rätt regnigt och trist, så vi sover mycket, känns som om det är det november är till för. Och nu ska ni äntligen få se en massa bilder. På oss när vi sover. :)

Filip gillar inte bara "gröna rummet", han tycker också mycket om den här fåtöljen. Ser den som sin. Ibland ligger han på mattan framför kaminen också (det gör vi allihop). Vet inte om han gäspar eller är sur på matte som väckte honom.

 

 

Både Maxi och Myse har liksom förälskat sig i en rosa kudde - en konstig grej i det här huset men matte nänns inte ta bort den. :D

 

 

 

Ibland vill dom åt kudden samtidigt  här hann Maxi först. Det gillar inte Myse, så han sätter igång en diskussion. Menar att det borde vara hans tur nu...

 

Myse är rätt bra på att argumentera, här blev det spännande!

 

 

 

Hihihi, det slutade faktiskt så här!!

 

 

Jag för min del trivs riktigt bra framför kaminen...

 

...och bland mina ben som jag återigen har fått hämta fram. Slit och släp...

 

 

Ibland ligger jag på mitt kontorstäcke också.

 

 

Men Myse, han brukar hjälpa matte här på kontoret ibland, tills han blir så trött att han somnar på sin post.

 

 

Somnat på sin post har matte nästan också gjort nu, hon hoppas att hon ska kunna somna på riktigt om en stund. Och att barnbarnet - när hon vaknar - kunnat meddela sig med sin familj.