Det mörknar

Nu faller höstmörkret tungt. Lika bra att låta det synas även på bloggen. Alltså - ny header. Cirka fem minuter mindre dagsljus varje dag, i våra trakter. Över en halvtimme i veckan! Tidigare i höst försvann dagsljuset ännu snabbare minns matten. Visserligen vänder det om några veckor, men det känns som en evighet dit. Trots att dagarna normalt bara rusar.

Här två av mattens beroenden - ingefära och vattenmelon, visserligen melon i miniformat, men  god ändå.

Ingefära, äpplen och citroner ska bli marmelad. Senaste beroendet, ;)
Äpplen som Royal Gala och Granny Smit kostade 16.90 per kilo, de ekologiska som jag köpte exakt det dubbla. Men vet ni vad - de doftade. En underbar doft som spred sig över nästan hela fruktavdelningen. Jag sniffade och kollade vilka äpplen som spred den.

I gröna/blå rummet funderar grodprinsarna vidare över tillvarons mysterier. T.ex. över varför det läggs miljoners miljarder på att utforska Mars medan människor svälter och förgiftas ihjäl här på Tellus. Kanske också vad någon människa ska göra med de där viktiga ytterligare 10 miljonerna man tycker sig behöva när man redan har sparade 1 890. Bara som exempel.

Här är en till som undrar. Oh, dessa ögon ... Jag älskar dem och hela den de finns hos.

Filip ögon lyckas jag inte fånga på bild, men i verkligheten är de rätt förtrollande, de också.

Tänk, nu finns här bara tre fyrfotingar. Jag och som jag tror även Kasper önskar nog att katterna fortfarande vore fler än två. Petrus och Maxi - ni fattas oss.
Här är de som finns kvar. Filip i mathyllan, Myse vid lilla klöspelaren och Kasper på väg nånstans.  Rätt vanliga positioner för dem alla tre. Som synes bjöd dagen faktiskt på en solglimt. :)

Och nu ska här tändas i kaminen, jag blev visst så absorberad av att åstadkomma ny blogglayout att jag glömde underhålla elden.

Förfärlig TV

Matteria

Om man för samman ett antal personer som lider svårt av ett handikapp, personer som inser att det kommer att leda till för tidig död, som får dem att skämmas ute bland folk som tittar och beskärmar sig, som inser att handikappet i praktiken utesluter möjligheten att bli förälder, som ständigt utsätts för en mix av medlidande och förakt (även visst inslag av självförakt) - då har man deltagare i TV4-programmet Biggest loser. Så som jag såg dem i säsongens första program häromveckan.

Jag har inte sett programmet tidigare år, och kommer inte att se något enda ytterligare avsnitt i år heller. Jag tycker hela upplägget är bedrövligt, cyniskt och helt igenom eländigt!

Jag är överhuvudtaget inget fan av utröstningsprogram, och här är väl ändå botten nådd.

Alla vill göra allt de kan för att bli av med sin övervikt (de väger sisådär 140, 150, 160,170 kilo). De är beredda att satsa allt för att uppnå det de inte lyckats med på egen hand. Visst är det en tävling, och visst är de medvetna om det. Men ändå - alla är fast beslutna att ge precis allt, och tror att de i och med det kommer att få fortsätta och kanske, kanske rentav vinna. Men framförallt få fortsatt hjälp.

För att ytterligare "öka spänningen" för tittarna tävlar deltagarna i par. Dvs de båda syskonen, kompisarna, arbetskamraterna osv är helt beroende av även den andres insats.

Inte nog med detta - av de två par som lyckats minst bra med gemensam viktminskning ska ett röstas ut, det andra blir kvar. De som röstar är de övriga deltagarna!!

Bra teve minsann - taktik blandat med lite medkänsla och empati hos övriga deltagare som tvingas välja (i öppen röstning), förtvivlan och släckt hopp hos de utröstade, djup skuldkänsla hos den part som orsakade sista eller näst sista placeringen även för sin partner. 
Självklart också ökade konflikter inom den kvarvarande gruppen, för en och annan ville ju rösta ut det deltagarpar som finns kvar. Som sagt, superb TV. Fy tusan!!!!! 

Jag tycker hela upplägget är vidrigt! Inser att jag gjort helt rätt som under åren praktiskt taget helt undvikit TV4.

(För övrigt - aldrig att jag skulle titta på en boxningsmatch! Misshandel är misshandel, hur reglerad den än är.)

Matte ilsknade till

Kasper tar ordet 
Matte har ilsknat till. Sagt ifrån. Till och med ställt ultimatum. Inte till mig förstås, för det hade ju inte lönat sig. :)

Nej, hon har tröttnat på klantighet och strul. Och då kan det ju ännu mindre gälla mig!!
Fast en massa andra har lyssnat (i en förening). Och säger, att självklart ska det i fortsättningen bli som hon vill!  Hehehe, det ska vara tvåbeningar till sånt...
Klart dessutom att det måste få kosta, för det gör kvalitet, säger hon  (hihihi, fritt för tolkning - matte själv kostar dom inte ett dugg...)

Blommor har hon fått också. Förutom skamsna och tacksamma ord.  En jättevacker blombukett står här hemma och doftar. Helt ljuvligt säger matte, men jag vet förstås sånt som doftar kolossalt mycket ljuvligare än liljor. Fast det är lite hemligt, så det tänker jag inte visa på bild! 

Matte har lärt sig något. säger hon (sannerligen på tiden, säger jag!!)  
Hon tror att hon lärt sig att om något är riktigt dumt,så ska man inte tiga för att det är bekvämare, man måste säga ifrån. Även om det kan vara jobbigt på flera sätt.
Ha! Det har minsann jag alltid vetat! Inte bara varenda hund vet, utan till och med varenda katt har alltid vetat det!

De sitter där, tiggarna

De sitter där. Sitter och sitter. På marken.  På en dyna kanske, men ändå. De sitter i köpcentrum. De sitter snart sagt överallt. Tiggarna. Romerna.

Jag förtränger så gott jag kan. Ger inget, för då kan det bara komma fler…  Och jag kan ju inte hjälpa att det finns de som slänger glåpord, till och med spottar på dem…

Men – sitter där, det gör de. I snö, regn, kyla. De borde inte finnas, men det gör de. Och jag ser dem, trots att jag försöker förtränga. När jag går förbi med fyllda kassar.

Klart det är synd om dem, men inte är väl det min sak.  Det är Rumäniens sak. EU:s sak. Jag betalar förresten till Läkare utan Gränser…

Tiggarna är helt enkelt ett kolossalt störande och irriterande moment i tillvaron.

Okej – jag har tyckt riktigt illa om dem. Men också om mig själv, om mitt eget sätt att reagera. Jag har försökt "tala mig tillrätta", men det har inte hjälpt ett endaste dugg. Samvetet har gnagt.

Dessutom – att onaturligt skynda förbi, titta åt annat håll, låtsas inte se, det kändes helt enkelt ovärdigt. För ganska många månader sedan bestämde jag mig för att ”göra upp” med mig själv. Det måste finnas ett annat sätt att förhålla sig.

Det finns det.

Nu  tittar jag, möter deras blickar.  Och tänk, en sådan skillnad det gör!  De inser att jag kanske inte kan ge dem pengar, men jag kan ge dem en liten gest, rentav ett vänligt leende som nog inte är särskilt glatt, men respektfullt. Ett leende kan uttrycka respekt. För den delen också förståelse och empati. 

Och nästan alltid ser jag gensvar. Möter en blick – vi ser varandra. Får kontakt människa till människa. Vi  förstår.

Detta enkla, att ”våga” se den person som sitter där får konsekvenser. Varelsen är faktiskt en individ. En medmänniska, inte ett ”något” under sjalar och filtar. En medmänniska, värd att bli sedd.

Det är flera månader sedan jag bestämde mig för att inte titta bort. Det handlar om värdighet, mänsklig värdighet. Tiggarnas värdighet. Och min. Så nu fegar jag inte ur längre.

Om jag ger pengar? Nja, ibland förstås, men jag har ju inte så gott om dem. Och ibland är jag plötsligt utan guldtior. Men det andra jag ger – jag ser att det betyder mycket. Klart det gör för den som alltför ofta bara möter förakt och negligerande.  Ibland ren och skär elakhet.

Sist en varning – det är riskabelt, det där att se folk i ögonen. Man kan beröras. På riktigt. Så att man får försöka blinka bort tårar.

Det finns också någon enstaka som inte alls vill möta min blick. En ganska gammal man som jag några gånger gett en slant tittar åt sidan, medan han mumlar ett tack. Jag ser visserligen inte hans ögon, men väl hans kroppsspråk som han inte kan dölja. 

Jag är övertygad om att han efter ett långt strävsamt liv upplever det som fruktansvärt förnedrande att behöva sitta här, i ett annat land och tigga. 

Det var inte det här han ville med sitt liv. Han tittar bort, känner en sorts skam.

PS. Jag ser att ”man” nu på allvar ska försöka komma tillrätta med framförallt romernas situation. Dels i deras hemland, dels här. Riktade insatser från både samhälle och hjälporganisationer.

Det är bra. Men inte befriar det mig från att se den medmänniska som faktiskt befinner sig inom min synkrets. För i och med det angår han/hon mig. Så enkelt ser jag det.

Hur situationen hanteras av andra – det är förstås upp till var och en. Jag valde så småningom, som sagt, att inte se bort. Det fick konsekvenser.

Färg och svart-vitt nr 4, SPEGLING (2)

Min första speglingsbild var lite läskig. Så jag tänkte visa en vacker också. Det är vackert med dimma. Inte ofta jag är uppe så tidigt på morgonen, men någon enstaka gång händer det. Och jag upptäcker hur vacker naturen är vid den tid jag vanligen sover.

Det har sina nackdelar, att vara en B-människa. Hörde i ett program på radio att man undersökt eventuella fysiologiska skillnader mellan morgonmänniskor och kvällsmänniskor.

Gissa vilken kategori man betecknade som "Grupp A" respektive" Grupp B". Man fann faktiskt skillnader. Så jag kanske inte kan hjälpa att jag tillhör B-gruppen... Den där som de av naturen morgonpigga gärna ser ner lite på - joodå, det är det många som gör! Ha, man ska väl inte sova bort halva dan heller...

Men speglingsbild var det. Samma bild i färg och svart/vitt.

 

 

 

Blåst och störtregn har fått de flesta löv att falla. Inte alla ännu, hasslarna står ganska skyddade på tomten och har rätt många kvar. En tidsfråga...

Lite märkligt - men det verkar som att ju mer dämpade färgerna är, desto bättre tycker jag om dem på bild. :)

Fler speglingsbilder finns här.

Överdrivet

Den 13 oktober beställde jag värmeloggs.
Den 14 fick jag ett SMS - loggs levereras den 15 (mellan 6.00 och 22.00...)
Den 15 levererades loggsen, vid 10-tiden.
Den 16 fick jag ett SMS om att loggsen har levererats. :)
Det som återstår är fakturan.


Ett inlägg på bloggen Gyllensilver (kommenterar som Hillevi) fick mig att söka vidare på nätet. Med resultat att jag nu ska prova att städa m.m. med hjälp av bikarbonat och ättika! Verkar ju synnerligen både effektivt, miljövänligt och som grädde på moset förhållandevis billigt.

Alltså letade jag större förpackningar. Beställde bl.a. bikarbonat på nätet, från Borgeby Kryddgård.

15 oktober - beställning.
15 oktober - mail från Borgeby Kryddgård. "Tack för beställning, varorna skickas inom 1-2 dagar."
15 oktober - mailfaktura från Klarna på varor beställda från Borgeby.
15 oktober - SMS från Klarna som meddelar att faktura skickats via mail
16 oktober - mail från Borgeby att leverans är på väg.
Så nu väntar jag bara på själva leveransen, förhoppningsvis får jag ett SMS i morgon.:)

Det finns uppenbarligen ett gäng personer som tycker att teknik är till för att utnyttjas. Till max. :D
Under förutsättning att jag verkligen får mina beställda varor är jag imponerad över leveranssnabbheten. Gäller både loggs och bikarbonat m.m.

Det ska bli väldigt spännande att prova på en ny sorts städning.
Fungerar det (och det tror jag det gör) så kommer tillvaron att förenklas. :)

En from önskan

Karel Čapec skrev bland mycket annat en helt underbar liten bok, ”Ett år med min trädgård” (1934).
I junikapitlet finns bl.a. denna klassiska bön, som jag säkert citerat tidigare. Men den tål att läsas igen.

… Om det tjänade något till, föll trädgårdsodlaren dagligen på knä och bad ungefär sålunda: ”Gode Gud, gör så att det regnar varje dag så där från midnatt till klockan tre på morgonen, men Du vet, sakta och varsamt, så att det kan tränga ned; men låt det därvid icke regna på tjärblomstren, grådådran, solrosorna, lavendeln och de andra som Du i Din allvishet har Dig bekanta som växter som tycker om torrt – önskar Du, så skriver jag upp dem åt Dig på ett ark papper; och låt solen skina hela dagen, men inte överallt (till exempel inte på spirean och inte heller på gentianan och rhododendron) och inte alltför mycket; låt det bli mycket dagg och lite blåst, mycket daggmask, inga bladlöss och sniglar, ingen mjöldagg, och låt det en gång i veckan regna gödselvatten och duvgödning, amen”.
Ni ska veta att så var det i paradisets lustgård, annars kunde det ju inte ha vuxit så fint, det måtte ni väl inse.

Ack ja. Tänk om... ja, tänk om vi rentav skulle bli nöjda då? Fast fan tro´t... ursäkta ordvalet, men jag tror det är relevant. :)

Blev bara ett livstecken

Åh, så intressant det är när när vi träffas - en agnostiker, en ateist, en antroposof, en pingstvän, en närmast buddhist... Vi har många olika sätt att sätta etiketter på oss, vi "tanter" som träffas så regelbundet. Och ständigt förvånar vi varandra, trots att vi efter alla år känner varandra så väl. Tror vi åtminstone.
Och ständigt upptäcker vi hur lite olika etiketter egentligen säger om oss, som personligheter.

Vi har talat om olika religioner, ursprung, någon håller på att läsa en jätteintressant bok. Jesus olika stamtavlor kom på tal, och jag letade fram min mors bibel (vi träffades i dag  hos mig.) Evangelisterna Matteus och Lukas beskriver helt enkelt två olika personer. Varför tas inte detta faktum upp inom kyrkan? Eller gör det det?

Jag tänker inte fördjupa mig, tänker bara att om man har bibeln som bokstavligt rättesnöre, då kan man inte välja och vraka. Kanske det är ett djupt mysterium, som döljer sig här?

Undrar hur det kom sig att pratet kring EU-valet landade här? :)

Nåja. Vi åt gott också, och festade så småningom på kladdkaka och hallongrädde. Timmarna gick... Kasper och Grynet gjorde små utflykter, men den enda gång jag kom ihåg kameran var det liksom för sent. Extremt magert resultat...

Det tycker uppenbarligen Blogger också, som tvärvägrar att ladda upp någon som helst bild från min dator.

Så det här inlägget blev helt enkelt bara ett litet livstecken. Hoppas Blogger är på bättre humör i övermorgon, för då vill jag verkligen kunna ladda upp bilder. ;)
Natti!

Vänskap som utvecklar

Matteria
Det är lustigt hur samtal ibland kan engagera så mycket att helt plötsligt sex timmar gått, i stället för de på sin höjd fyra man tänkt sig.

Vi var under många år åtta kvinnor modell äldre som träffades regelbundet var tredje-fjärde vecka. Vi var (och är) så olika, och vi hade (och har) så olika bakgrund. Stimulerande!
Nu är vi fem. Två har avlidit, en har flyttat. Vi känner varandra så väl. Ändå lyckas vi fortfarande överraska.

Gårdagens ämne – vi försöker ha olika teman att samtala kring – var ”auktoritet” i vid bemärkelse. Det förde långt!
 Auktoritet är lika med makt, konstaterade någon (en f.d. byråchef).
Två helt olika kvaliteter, menade någon annan (jag).
Makt tar man, auktoritet får man, uttryckte sig psykologen.
Jag har framförallt velat ha makt över karlar, sa läraren.
Vad tycker ni egentligen om att vi krigar i Afghanistan, frågade den femte som avskyr dagis.

Hehe, som ni märker kan även ett temasamtal utveckla sig i varierande riktningar. Och det gjorde det, som sagt under sex timmar ...  fundamentalism, fred, konsumtion, miljöförstöring, callcenters och en hel del annat. T.ex. vänskap, arbetslöshet, pensionärsliv.  Förtroende, medborgarlön, grupptryck. Men allt som kan synas vara utvikelser är inte det.

Skvaller är däremot bannlyst. Det är i princip partipolitik också.

Tror ni vi har trevligt? – Det har vi!
Tror ni vi skrattar mycket? – Det gör vi. Också.
Tror ni vi äter gott? Joodå, även det gör vi. Vegetariskt, av hänsyn till mig. Gulliga är de.

 

 Vi hade den här gången tänkt tala om maktens motpol, underkastelse, också. Men vi hann liksom inte dit.  :)

Vi fortsätter på samma tema nästa gång vi allihop ses, säkert även då med en hel del utvikelser.

En av oss är närmast shopoholic, en annan handlar enbart second hand och övervägar varje inköp noga. Själv är jag inte lik någon av dem. Tre av oss älskar djur, någon är både rädd för och tycker illa om t.ex. hundar. (Hon har det lite knepigt hemma hos mig, hemma hos Grynets matte och hemma hos ”kattmamman B” som bara är glad när både Kasper och Grynet dyker upp hos henne.) Så ni kan förstå att diskussionerna kan bli både heta och engagerade ibland. Och roliga och spännande.

De här sammankomsterna ger upphov till väldigt många tankar. Ger mycket att fundera över. Jag är så glad att just de här kvinnorna är mina vänner.  :) Och över att vi är så olika, att vi hjälper varandra att tänka i nya och annorlunda banor, att vi ges tillfälle att både  klargöra och prova hållfastheten hos våra egna föreställningar och värderingar.

Bara frågetecken

Matteria
Förstrött har jag stundtals hört politikerna debattera regeringens höstbudget. En nöjdare regering finns nog inte. Min association:

En sak tycks regering och opposition ändå vara helt ense om - det gäller att öka konsumtionen för då blir det fler jobb. Och vice versa. Ska man satsa på hönan eller ägget? Och vad är i så fall vad?

VEM skulle förresten öka sin inhemska konsumtion mest vid en skattesänkning? Den som redan har allt med råge, eller den som lever på marginalen?


Och nu raderar jag den långa text jag skrivit om procentpåslag, om påslag i kronor och ören, varför inte lika för alla... en riktigt rolig tanke... 300 konor i månaden rakt av...

Nä - det var ungefär så här mina tankar till slut gick.

Skatta eller gråta, det är frågan...

Fyra ben är bäst

En fundering - varför har inte mattar fyra ben, precis som vi hundar och katter?
Om dom hade det så skulle dom inte ramla omkull så lätt.

Om dom i alla fall skulle ramla (av en matte kan man förvänta sig vad som helst) och inte ha nån pannlampa så hade dom i alla fall tre händer att ta emot sig med, om dom höll en ficklampa i en. Ni fattar va, vad jag menar.

Som det nu är ordnat så har matte bara en hand. Eftersom hon fortfarande inte har nån pannlampa.

Hon är varken enhandad eller enarmad just nu, men hon KUNDE ju ha varit det. Kunde strängt taget alla mattar ha varit, eller hur.

Det finns mycket man kan tänka, när man ligger och halvsover och har det lite tråkigt.

Salomoniska jag :)

Förhandlingarnas mästare, det är jag! Jag är en vinnare. Tycker jag i alla fall själv. Fast jag fick lov att kalla in en medlare -  matte.

...det är skönt med en egen kuppe...



...den är min nu!

När jag vill ha bian, då är den bara min!!! Helt klart. När jag inte vill ha den - då får nån kattuschling låna den! Vem som helst av dom! Man ska ju inte vara fundamentalistisk, menar jag.

Det där med "uschling" var inte så allvarligt menat, jag älskar ju mina katter!!! Dom skulle förresten inte klara sig utan mig, för det är jag som säger till matte både när dom vill ut och när dom vill in.

Men bian, alltså. Är den tom när jag vill ha den, då är det ju inga problem. Den är ganska ofta tom för katterna har massor av andra älsklingsplatser också.

Ligger det nån kattsing i bian när jag vill ha den, då buffar jag till matte och tittar henne uppfordrande i ögonen. Hon lyfter bort katten, och sen är bian min!

Gäääsp ...



Natti natti!! :)

Jag är nöjd med överenskommelsen. Ensam herre på täppan blir jag ju inte, men matte säger att det lär vara väldigt ensamt där uppe på toppen... 

En liten undran har jag bara - blev Myse möjligen sur? Är det därför han liksom "går undercover"?

Nåja, det får han i så fall göra upp med matte...