De sitter där, tiggarna

De sitter där. Sitter och sitter. På marken.  På en dyna kanske, men ändå. De sitter i köpcentrum. De sitter snart sagt överallt. Tiggarna. Romerna.

Jag förtränger så gott jag kan. Ger inget, för då kan det bara komma fler…  Och jag kan ju inte hjälpa att det finns de som slänger glåpord, till och med spottar på dem…

Men – sitter där, det gör de. I snö, regn, kyla. De borde inte finnas, men det gör de. Och jag ser dem, trots att jag försöker förtränga. När jag går förbi med fyllda kassar.

Klart det är synd om dem, men inte är väl det min sak.  Det är Rumäniens sak. EU:s sak. Jag betalar förresten till Läkare utan Gränser…

Tiggarna är helt enkelt ett kolossalt störande och irriterande moment i tillvaron.

Okej – jag har tyckt riktigt illa om dem. Men också om mig själv, om mitt eget sätt att reagera. Jag har försökt "tala mig tillrätta", men det har inte hjälpt ett endaste dugg. Samvetet har gnagt.

Dessutom – att onaturligt skynda förbi, titta åt annat håll, låtsas inte se, det kändes helt enkelt ovärdigt. För ganska många månader sedan bestämde jag mig för att ”göra upp” med mig själv. Det måste finnas ett annat sätt att förhålla sig.

Det finns det.

Nu  tittar jag, möter deras blickar.  Och tänk, en sådan skillnad det gör!  De inser att jag kanske inte kan ge dem pengar, men jag kan ge dem en liten gest, rentav ett vänligt leende som nog inte är särskilt glatt, men respektfullt. Ett leende kan uttrycka respekt. För den delen också förståelse och empati. 

Och nästan alltid ser jag gensvar. Möter en blick – vi ser varandra. Får kontakt människa till människa. Vi  förstår.

Detta enkla, att ”våga” se den person som sitter där får konsekvenser. Varelsen är faktiskt en individ. En medmänniska, inte ett ”något” under sjalar och filtar. En medmänniska, värd att bli sedd.

Det är flera månader sedan jag bestämde mig för att inte titta bort. Det handlar om värdighet, mänsklig värdighet. Tiggarnas värdighet. Och min. Så nu fegar jag inte ur längre.

Om jag ger pengar? Nja, ibland förstås, men jag har ju inte så gott om dem. Och ibland är jag plötsligt utan guldtior. Men det andra jag ger – jag ser att det betyder mycket. Klart det gör för den som alltför ofta bara möter förakt och negligerande.  Ibland ren och skär elakhet.

Sist en varning – det är riskabelt, det där att se folk i ögonen. Man kan beröras. På riktigt. Så att man får försöka blinka bort tårar.

Det finns också någon enstaka som inte alls vill möta min blick. En ganska gammal man som jag några gånger gett en slant tittar åt sidan, medan han mumlar ett tack. Jag ser visserligen inte hans ögon, men väl hans kroppsspråk som han inte kan dölja. 

Jag är övertygad om att han efter ett långt strävsamt liv upplever det som fruktansvärt förnedrande att behöva sitta här, i ett annat land och tigga. 

Det var inte det här han ville med sitt liv. Han tittar bort, känner en sorts skam.

PS. Jag ser att ”man” nu på allvar ska försöka komma tillrätta med framförallt romernas situation. Dels i deras hemland, dels här. Riktade insatser från både samhälle och hjälporganisationer.

Det är bra. Men inte befriar det mig från att se den medmänniska som faktiskt befinner sig inom min synkrets. För i och med det angår han/hon mig. Så enkelt ser jag det.

Hur situationen hanteras av andra – det är förstås upp till var och en. Jag valde så småningom, som sagt, att inte se bort. Det fick konsekvenser.

Katter, hund och en matte

Katteria
Myse här! Det är inte lätt att vara katt här i huset. I alla fall inte om man ibland vill byta ut sängar och soffor och fåtöljer mot golv. Gäller att vara uppmärksam...

...titta bara - Kasper nästan trampar på mig...

...för att inte tala om svarta katter som rusar förbi...

...blir så trött, inser att kontorssängen är lugnare.

Förresten är det inte bara min nos som är både skär och svart. Måste förresten tvätta tassarna lite bättre, ser jag. :)

Kasperia

Det har flyttat hit två nya hundar, två killar. Dom hälsar på hos mig ibland, men bara på tomten och i koppel, för dom gillar att jaga katter. Fast när mina katter inte syns till försöker jag säga åt deras matte att släppa dom lösa! Hittills har hon inte lyssnat på mig.

Charlie (jag tror att han heter så men är inte säker) har gjort sig illa i en tass. Det är den där extra klon som vi har... ) Det är därför han har tratt. Stackarn!

 

Matteria

Förutom att fortfarande känna mig rätt dämpad efter valutgången gillar jag inte Filips senaste idé. Han, liksom de andra, gillar att ligga i "gröna rummet". Sköna stolar där. Inte alltid är dörren dit öppen och i stället för att kräva insläpp har han börjat använda yuccapalmens hink som toa. Massor av utsprättad jord...

Den är stor, den där palmen, trots att en tredjedel skurits bort. Nu har jag ledsnat, och kattsäkrat - inte utan att jag skulle vilja se när han upptäcker mitt sabotage.

 

Apropå växter - här två från kontorsfönstren

 

 

 

I övrigt kan jag tänka mig att Nalle Puh har en hel del att lära våra politiker - allihop:

Om man tänker efter en stund kan det hända att man kommer fram till ett mycket viktigt beslut.

Javisst - helst ska man ju tänka efter före. Gäller förresten lika mycket väljare som valda. Håhåjaja - han var allt bra klok han, Tage Danielsson. Redan i sina "Tankar från roten" sa han det:
Säll är den som har till rättesnöre
att man bör tänka efter före.

I skatteverkets kö...

... där sitter jag, i kö. Har avancerat från nr 219 till 51. Jag har hunnit både  duscha och fixa påtår medan jag väntar.

Hurra för högtalartelefonen!

Nu har jag nummer 29 - det går framåt.

Jag har fått ett föreläggande om att deklarera - dröjsmålet ska visst kosta mig ett par tusen kronor.

Men jag har redan deklarerat, i april. Per telefon, det verkade så smidigt.

Nu är jag nr 17 - det går ganska snabbt.

Jag studerar min deklarationsblankett ännu en gång. Det känns surt - ska de dryga tvåtusen jag skulle få tillbaks på skatten gå till en oförtjänt förseningsavgift...

Oj - bäst jag förbereder mig - jag är nr 3!!
 
Så där ja.
Nu är jag ombedd att skicka in en pappersdeklaration, med anteckning om att jag tidigare har deklarerat per telefon.
Ett antal personer på Skatteverket håller på att undersöka, deras teknik har inte fungerat som den skulle, och nu sitter man och väntar på att folk ska höra av sig så att man får personnumren på de som felaktigt fått ett föreläggande.

Bara att hoppas att jag hittas, eller att jag åtminstone slipper förseningsavgiften.

Gissa vem som nästa år inte ska deklarera per telefon ...  men visst var det enkelt...
Nej, här ska användas både livrem och hängslen. Kanske rentav dubbla hängslen - telefon, e-deklaration och pappersdito... :)

Och nu - mot brevlådan med en pappersdeklaration.

Stefan Jarls film "Godheten"

Jag har inte själv hunnit se filmen, men eftersom jag vet att en och annan läsare av min blogg vill se den så vidarebefordrar jag följande, från mailboxen. Erhållet från Olle Johansson, stridbar professor vid Institutionen för Neurovetenskap, Karolinska Institutet.

"SVT vill inte sända filmen före valet. Nu har det uppstått en stark opinion på social medier med kravet på att den ska visas före valet, vilket jag tycker är en självklarhet. Filmen synliggör på ett trovärdigt och pedagogiskt sätt det destruktiva ekonomiska system vi har idag och konsekvenserna av det. Människor bör få en chans att bli informerade och ta ställning. Stefan Jarl har intervjuat experter, dels ekonomer, dels ekonomijournalister, dels läkare och dels forskare, om konsekvenserna. Intervjuerna blandas med vackra naturbilder för att man som tittare ska få en chans att smälta och reflektera. Tommy Berggrens ibland provokativa inslag är avslöjande och ganska roliga, exempelvis när han leker superrik.

http://www.folketsbio.se/filmer/filmer/1144  - en talande trailer på 1,20 minuter
http://dreamfilm.se/movies/details/2624-godheten/  - hela filmen – 78 minuter"

Själv återkommer jag med ett mer personligt inlägg snart. Fortfarande en del knåp och knep med datorer. Men snart finns nog allt på plats i nya datorn, och den verkar förhållandevis samarbetsvillig. 

Jag hat t.o.m. kunnat arbeta flera timmar med en hemsida jag sköter, och med bara en liiiten tvekan tycks det gamla programmet fungera även här. Liksom delvis också ett gammalt välkänt layoutprogram, som Moses helt vägrade kännas vid.

Så nog skulle jag vilja ropa halleluja... bara det inte uppfattas blasfemiskt! :)

För säkerhets skull tar jag i trä också... 

Mest förundrat gnäll

Matteria
Vi har en minerallag i Sverige- Världens mest generösa? Från 1991.

Tror du att det finns något mineral du vill åt - bara ut och leta! I princip.

Har du ekonomiska möjligheter och visar dig "lämplig" att utvinna det du hittar, då får du  bearbetningskoncession, dvs rätt att sätta igång. Tursamt nog ibland hindrad, av miljöhänsyn.

Klart du måste betala något för järnet, kopparn, zinken, silvret osv.
Javisst! 0,05 procent av mineralvärdet! Dvs 0,5 promille!!

I exempelvis Kanada lär motsvarande avgift ligga på ca 10 procent, i Australien på 30! Procent, alltså.

Inte svårt att inse att det för många är kolossalt mycket lönsammare att leta mineral i Sverige än i hemlandet.

Det händer att bolag går i konkurs. Gissa vem som får stå för saneringskostnader m.m.

Sånt här kan man tänka och förundras över, när man surfar runt på nätet.

Man kan förstås också undra över varför Rut och rot kallas avdrag, i stället för ärligare och sakligt korrekt bidrag.

Nej då, det här är ingen politikerblogg. Minst av allt en partipolitisk. Men en del sakfrågor kan jag inte låta bli att fundera över.

Som t.ex. varför vi inte ägnar oss mer åt att få vår egen planet att fungera även i framtiden i stället för att utforska om det finns vatten på Mars. Eller om vi skulle kunna bygga tak över en bit av månen.


Glädjas kan man å andra sidan över att skolköken på Gotland ska rustas upp och byggas om från mottagningskök till tillagningskök.

Grattis alla gotländska skolbarn! Ni får nylagad mat, delvis på ekologiska råvaror! En del av er redan i vår.

Undrar när fler kommuner ska fatta samma kloka beslut. Och kanske att även de äldre..?

Nä, tror det är dags att hund och katter får ta hand om nästa inlägg. :)

Bara frågetecken

Matteria
Förstrött har jag stundtals hört politikerna debattera regeringens höstbudget. En nöjdare regering finns nog inte. Min association:

En sak tycks regering och opposition ändå vara helt ense om - det gäller att öka konsumtionen för då blir det fler jobb. Och vice versa. Ska man satsa på hönan eller ägget? Och vad är i så fall vad?

VEM skulle förresten öka sin inhemska konsumtion mest vid en skattesänkning? Den som redan har allt med råge, eller den som lever på marginalen?


Och nu raderar jag den långa text jag skrivit om procentpåslag, om påslag i kronor och ören, varför inte lika för alla... en riktigt rolig tanke... 300 konor i månaden rakt av...

Nä - det var ungefär så här mina tankar till slut gick.

Skatta eller gråta, det är frågan...