Ibland snubblar man över egna texter, gamla och nästan bortglömda. Ofta ler man kanske igenkännande. Konstaterar att nu har tiden både kommit ikapp och sprungit förbi (säger bara "Internet"...)
Det som för drygt 25 (!) år sedan var ganska nytt, t.ex. kryddor i örtteer, upplevdes som nytt och ganska exotisk. Då fanns de s.k. örtteerna i princip bara i hälsokosthandeln. En titt i dagens butikshyllor säger mycket om utvecklingen.
Här kommer trots detta den gamla artikeln oredigerad. "Teer till glädje och nytta - nu är tid att plocka blommor och blad". Det viktiga är att du själv kan plocka en hel hoper ingredienser. Gratis vildväxande i naturen. Roligt, billigt och som jag hoppas inspirerande.
Låter ”örtte” lite trist och tråkigt? Rentav höaktigt? Men
så här då – krusmynta, hjärtansfröjd, smultron och kamomill. Eller viol,
timjan, salvia, lindblom…
Rena rama poesin!
Ett örtte blir vad du gör det till. Milt, kraftfullt,
kryddigt, rogivande, läkande, uppiggande. Alla möjligheterna finns, mängder av
örter växer helt vilda och andra finns i de flesta trädgårdstäppor.
Även den som bara har en balkong – det kan till och med
räcka med en fönsterkarm – kan odla någon spännande ört att komplettera med,
till exempel salvia, timjan eller citronmeliss.
Men låt oss inte glömma naturens skafferi, som står öppet
för oss alla. Alldeles gratis finns där massor att hämta. Både för dagens te
bryggt på färska örter, och för att torka till vintern.
Teer som anses ha medicinsk verkan
Gränsen mellan ”medicinska teer” och rena sällskapsteer är
lite flytande, och det är ett av skälen till att man gärna ska variera sitt te.
KAMOMILL exempelvis ger ett gott te som mycket väl kan
drickas bara på grund av sin smak, men det har också en medicinsk verkan. Det
lugnar magen, motverkar inflammationer i urinvägarna och har en reglerande
verkan rent allmänt på tarm- och magåkommor, säger örtaböckerna. Men kamomill
ska inte koka – då blir resultatet en dekokt som kan verka som kräkmedel!
Viktigt är också att inte ta fel.
Släktingen baldersbrå trivs på samma mark, ofta växer de till och med
tillsammans.
KUMMIN är bra mot gasbildning. ANIS och FÄNKÅL verkar
ungefär som kummin, och är även goda smakgivare i andra teer. Fänkål verkar
dessutom slemdrivande.
MASKROS är en annan känd läkeväxt, både rot, blad och blomma
kan användas. Vanligast är dock roten. Rekommenderas vid förstoppning och
gallbesvär.
HUMLE ger ett te som är bra vid sömnbesvär, liksom blommor
av ljung.
Den som har lätt att få urinvägsinfektioner kan förebygga
genom att dricka te av LINGONBLAD, sägs det.
Ett värmande och bra förkylningste kan man laga av TIMJAN,
LINDBLOM och ISLANDSLAV. Gärna också lite SALVIA som är särskilt välgörande för
en ond hals, sägs det. Hästhov får inte säljas numera, men plocka själva kan vi
fortfarande göra. I mindre doser, t.ex. i ett par-tre koppar te dagligen under
någon vecka fungerar bladen utmärkt och når inte alls upp till några kritiska
mängder. De har en slemlösande verkan.
Andra örter med medicinsk verkan – som man kan plocka ute i
naturen på mer eller mindre kultiverad mark – är ÅKERFRÄKEN, RÖLLEKA och
BRÄNNÄSSLA. Tillsammans är de här örterna bra för nästan allting, hävdas det
ibland. De ger ett te som kan drickas dagligen, men för smakens skull krävs
också förslagsvis pepparmynta.
Det finns i bokhandeln och på biblioteken en hel del
intressant om örters medicinska användning, både moderna böcker och sådana som
mer utgår från ett folktroperspektiv. Förvånansvärt ofta sammanfaller
rekommendationerna, även om inte förklaringarna alltid gör det.
Sällskapsteer
När det gäller sällskapsteer ska man låta fantasin spela. Ut
och inspireras!
SMULTRONBLAD ger ett milt och gott te. Blad av KÖRSBÄR,
JORDGUBBAR, ÄPPLEN, HALLON och SVARTA VINBÄR bör absolut provas!
I skogen hittar man på många håll halvt igenvuxna gläntor
där det alldeles uppenbart legat ett litet torp en gång för länge sedan. Ofta
står där några halvt förvildade fruktträd. Aplar och körsbärsdungar. Kanske
också gamla vinbärsbuskar.
Sådana här ställen är vanligare än man tror. Vilken rikedom!
Bara att plocka så mycket teblad man vill!
Ett och annat björkblad är gott i teblandningen och varför
inte ett daggkåpeblad. På hösten kommer nyponen. En ren skönhetsupplevelse är
det att lägga ner några rosenblad i tekannan. Blåklint och ringblomma kan gärna
få bidra med lite färg från sina blommor. För ögat mer än för gommen.
En hel del KRYDDOR är utmärkta smakförstärkare och
karaktärsgivare i olika örtteer. Varför inte prova lite försiktigt med SALVIA, ROSMARIN, olika MYNTASORTER och naturligtvis – mindre försiktigt – med
CITRONMELISS.
Även mer exotiska kryddor provas med fördel, exempelvis
KARDEMUMMA och KORIANDER. Några droppar citronsaft i det färdiga teet kan göra
underverk. Torkade APELSINSKAL – ekologiskt odlade – är trevliga att använda
ibland. Men de bör få koka en stund om de ska ge ifrån sig någon smak. Även
torkade ÄPPELSKAL – obesprutade – och till och med kärnhus som blir över ibland
vid matlagning eller bak kan torkas och användas.
Ju rikare fantasi, desto godare och mer omväxlande teer, det
förstår man då man lyssnat en stund på en som älskar örtte.
Den modiga provar med en doft ingefära, en anings
muskot, en antydan av kanel. Men då åstadkoms kanske ett te som mer lämpar sig
för en vintereftermiddag i brasans sken än en sommarkväll i bersån.
Många vill söta sitt te, och då är honung lämpligare än
socker menar de flesta (själv tycker jag dock att te i allmänhet blir godare
med en aning socker). Eller man kunde kanske toppa med lite slånbärssaft…
Skörd och förvaring
Det är alls inte likgiltigt vid vilken tidpunkt man ger sig
ut i trädgården eller naturen för att samla örter för torkning.
Växterna bör plockas på morgonen och tidiga förmiddagen,
helst en solig dag. Då är de fräschast, spänstigast och mest aromatiska.
Blad ska samlas innan växten går i blom, i varje fall innan
blomningen är riklig. Blommor skördas just när de slagit ut ordentligt, det
gäller oavsett om örterna ska användas som te eller krydda.
Torkningen ska ske luftigt och ljust, men inte i sol. Den
bör ske så snabbt som möjligt, men inte vid högre temperatur än 50 grader. Det
finns speciella torkar, för den som torkar mycket.
Lösa blad och blommor kan man annars lätt bre ut på papper
eller tyg. Torkställningar av nät eller korg är också utmärkta,
eftersom luften då kommer till även underifrån.
Även om stjälkarna ska användas är det lämpligt att repa av
bladen och bre ut dem för sig. De torkar snabbare och behöver inte vänta i
onödan på att bli stoppade i burk eller påse.
Glasburkar som ställs mörkt är utmärkta förvaringskärl.
Plast är olämpligt, vanliga bruna påsar är bättre men de bör stoppas ner i
burkar med tättslutande lock, gärna plåtburkar.
Även om det kan tyckas praktiskt att göra teblandningen klar
redan före förvaringen, så blir det i längden roligare och mer spännande om
örterna förvaras skilda åt. En och annan favoritblandning kan man naturligtvis
göra, och även en beprövad och neutral basblandning. Den kan sedan varieras på
olika sätt.
Då kan fortfarande inspiration och stundens ingivelse få
ange styrka, smak och eventuell kryddighet och därmed sätta piff på drycken och
guldkant på tillvaron.
Den viktiga tillagningen
Det är lätt att göra fel. Den som är ovan använder gärna för
mycket örter i förhållande till vatten, i stället för att låta teet dra
tillräckligt länge. Mindre örter och längre tillagningstid ger faktiskt ett
fylligare och mer smakrikt te.
BLOMMOR OCH BLAD ska bara hällas över med kokhett vatten och
sedan stå och dra i minst fem minuter, upp till en kvart.
STJÄLKAR kan gott få koka ett par minuter innan de står och
drar, annars släpper de inte ifrån sig så mycket arom.
RÖTTER bör också få koka, åtminstone fem minuter.
FRÖN, exempelvis fänkål och kummin, får koka upp i vattnet
och sedan dra lika länge som blommor och blad. Större och hårdare frön kräver
längre koktid, exempelvis kardemummakärnor och koriander.
Då teet är färdigt bör örterna silas av och teet slås på
kanna eller termos.
Mer som ”vanligt te”
Örtteer kan göras ännu lite mer raffinerade och få en smak
som påminner om det äkta teets, det som framställs av tebuskens blad. Dock utan
innehåll av koffein och tein. Men då måste bladen få jäsa.
Jäsningen kan ses som en sorts mognadsprocess, en process
som bland annat åstadkommer en kraftigare arom.
Lämpligt utgångsmaterial kan vara blad från hallon,
björnbär, jordgubbar, daggkåpa, mjölkört. Även blad från till exempel blåbär
och lingon fungerar men det teet bör antagligen inte drickas i alltför stora
mängder eftersom det också lär ha en medicinsk verkan.
Lämpligen kompletteras de här bladen med till exempel
pepparmynta, lindblommor, timjan, vinbärsblad och vad man eljest vill prova.
Läs i en örtabok!
För att få igång en jäsningsprocess krävs en viss mängd,
lämpligen minst ett kilo blad. Bladen, en sort eller flera, får först vissna
utan att torka, på en varm plats, Ett halvt till ett dygn kan vara lagom tid.
Därefter breds de ut tunt, och då de börjat torka krossas de. Ett bra sätt är
att kraftigt rulla över dem med en brödkavel eller flaska.
Därefter samlas bladen ihop, hårt, i en handduk eller annat
tyg. De tar snabbt värme och nu börjar den egentliga jäsningen. Temperaturen i
omgivningen ska vara mellan 25 och 45 grader. Om värmen blivit tillräckligt hög
räcker ett dygns jäsning, annars krävs två.
Genom jäsningen blir bladen mer eller mindre brunfärgade. De
ska nu omedelbart torkas på luftigt men skuggigt ställe vid högst 45 grader.
Förvaring och tillagning är likadan som för vanligt örtte.
Lycka till!
© Berit Elisabet
Ursprungligen
publicerat i
Kultura, biodynamisk tidskrift