tisdag 25 oktober 2016

Vi lever fortfarande. Åtminstone de flesta...

Länge sedan det skrevs något här
Först berodde det på att vi var ledsna allihop. dvs jag som är matte, Kasper, Filip och Myse. Vi saknade Maxi så förfärligt, och det gör vi fortfarande fast det gått flera veckor sedan han lämnade oss. Sedan beror det på att jag, matte, haft en hel del annat att göra. Orken och inspirationen har inte räckt till. Fast både Wilmas och Luddes besök skrev vi ju ändå om.

Maxi blev sjuk, hastigt, på bara tre-fyra dagar tynade han liksom bort. Meningen var att jag skulle ta honom till Animalen på måndag, för att göra honom den sista tjänst jag kunde. Men jag hann inte. Och det känns fortfarande så tungt. Han gick ut genom dörren aningen ostadigt, för att han behövde ut. Han kom inte in igen, kanske han inte orkade. Jag letade och letade.



Han är oerhört saknad. Vår finaste Maxi.




Det kommer ett mer utförligt inlägg snart. Och Maxi ska få sin egen sida, som Petrus och även Mysan fått. Goaste, bräkande Maxi.

Men just nu har jag ett annat pockande åtagande att fullfölja, eller snarare två. Dels ägnar jag ett par dagar i veckan åt att hjälpa en god vän att förstå sig på sin dator och vad den kan användas till, om man verkligen vill. Dels vill man på mitt gamla jobb nytrycka och ge ut en skrift som är min. Det känns bra, men kräver en hel del arbete. En del text vill jag ändra och uppdatera, och så vill jag göra om layouten.

Och så händer det ju lite annat också.

Jag ska också bli bättre på att kommentera. Joodå, det ska jag,,,

måndag 10 oktober 2016

Kompisen Ludde har varit här :)

Kasperia (och Katteria och en aning Matteria)
Jo, det där med att jag kommit underfund med att jag (Kasper)  i själva verket är en väldigt modig hund (se föregående inlägg)... Det beror helt enkelt på att det tydligen är farofyllt att bo här i mitt och mattes och katternas hus.
Häromdagen hade jag besök av bloggkompisen Wilma. och hon vågade knappt komma in, hon tvärvände när hon skulle gå in genom ytterdörren! Hon såg min takfläkt, och den var igång!! Matte stängde av den, och så småningom, långt om länge,vågade hon följa med sin matte in. (Jag skrev inget om det, men det gjorde ju Wilma själv, på sin blogg.)

JAG är inte ett dugg rädd för att vara hemma och inomhus, trots läskiga fläkten, alltså är jag modig!!

I dag var bloggkompisen Ludde här, och han bara pep och lät konstigt och vägrade att gå in i mitt hus!! För han såg att Filip var inne, och Filip var tydligen något av det läskigaste han sett!  (Mer om det så småningom.)

JAG är inte det minsta rädd för skräckinjagande Filip, jag är så modig att jag till och med sover bredvid honom!

Och nu, när Blogger fungerar igen, ska jag berätta lite om den här dagen. Matte sa åt Filip att gå ut eftersom han skrämde Ludde, men för säkerhets skull gick jag och Ludde och våra tvåbeningar iväg till sjön. Matte sölade, så jag försökte skynda på henne lite.


Ludde hade så bråttom, så han sprang långt i förväg, han har minsann rejsat förr vid min badudde och hittade vägen.


Vi rusade som galningar en ganska lång stund, och många av mattes bilder ser ut ungefär så här...


... men som tur är inte riktigt alla. :) Alla bilder blev lite suddiga eftersom vi var så fartiga, men ni kan ju klicka på dem ändå, tycker jag. 




Han är faktiskt riktigt stilig, han Ludde. 


Fast ibland har han lite svårt att hålla reda på benen, tror jag. Inget under, för de är ju väldigt långa. Och så klart vackra... ;)


Vi rejsade vidare ett tag, men så småningom tyckte Ludde att "nu får det räcka". Jag rejsade ensam ett litet tag till.



Sen gick vi hem.


Mattarna och hussen åt lunch, och det gjorde jag och Ludde också. Allt var frid och fröjd. Sen skulle dom fika och äta smarrig rulltårta som Luddes matte hade bakat, och kladdkaka som min matte bakat.  Men då, då hände det läskiga! Filip ville komma in, och eftersom han ju bor här så fick han så klart det. 

Stora, stora Ludde blev så rädd att han försöka krypa upp i sin matte knä, där hon satt i soffan. 


När han inte fick det försökte han gömma sig bakom soffan, i ett hörn. Filip ligger på golvet framför fåtöljen där matte satt. Han fattade visst att Ludde var rädd, för han försökte inte pussa honom, fast han gärna hade velat. 


Jag är ju, som sagt, en modig hund, så jag beslöt att ingripa. Och då vågade sig Ludde fram ur hörnan. Modigt gjort. Nästa gång han träffar Filip är jag nästan säker på att han till och med vågar låta sig bli pussad.


Och matte, hon sitter här och njuter av de vackra tulpanerna hon fick. :)

Så trevligt av er, Ludde med flock, att ta er hit och hälsa på hos oss här ute i obygden. :)

Skrot-Blogger!!

Kasperia
Jag har bilder som jag vill visa er! Min bloggkompis Ludde har varit här, och en och annan bild har matte faktiskt tagit! Och då, när hon för en gång skull skulle aktuellt-blogga så vägrar Blogger att ta emot dom!! Ta emot bilderna alltså.

Undrar om dom vägrar det här också.

Jag återkommer, fast en sak tycker jag är jättekul -- jag är uppenbarligen en väldigt modig hund!! Hur jag vet det ska jag berätta när det går att ladda upp bilder igen! :)

onsdag 5 oktober 2016

Vi har träffat finaste Wilma

Kasperia
Nej, nu alltså ... skriver du inte nu matte, så flyttar jag!!! Till Wilma tror jag...

I dag har jag träffat Wilma! Hon kom hit med sin matte, och jag tror faktiskt att min matte blev riktigt kär i henne. Ja, jag också. Och Filip med, tyvärr finns inga bilder på när han och Wilma till slut pussades. Åtminstone nästan-pussades, det fattades på sin höjd en millimeter. :)

Jag tycker ni ska titta på bilder på Wilmas blogg, för hennes matte var flitigare än min på att fotografera. Fast några bilder tog hon ju i alla fall, hon som är min matte.  Bland annat på hur Wilma flera gånger berättade att hon gillade mitt gröna/blå rum. Flera gånger la hon sig att vila hos rosmarinen.


Jag ville ju visa Wilma hur det såg ut inne hos mig innan vi började utforska omgivningarna, och det tyckte visst hennes matte var en bra idé.


Sen måste vi förstås ut på tomten, och jag försökte skynda på sölmatte så gott det gick. Hade ju nåt jag ville visa Wilma.




Iman vi kom fram till det viktiga rullade jag lite på ängen, Wilma undersökte den rätt noga och jag rusade mest bara runt. När jag inte rullade, alltså.


Nu närmar vi oss, men jag måste rulla lite undervägs också, och plöja nosen i blåbärsriset. Man får snabba sig, för det tar inte många minuter mellan min tomt och det jag ville visa.


Det var förstås hit vi skulle! Trots att vågorna gick skyhöga och det blåste som orkan.



Wilma fick mig till och med till att bry mig om en pinne! Och då vann jag!!! Kanske jag ska bry mig lite mer om pinnar hädanefter. Tål att tänka på. Kanske.





Klenmattarna frös i orkanblåsten, så då gick vi hem till mig igen. En himla mysig kompis är hon, Wilma. Det tycker matte också (som önskar att jag kunde lära mig en hel del goda manér av henne).




När vi kom hem la sig Wilma ner och spanade in Filip, som försvunnit in under mattes arbetsrum, alltså en liten tillbyggnad. Det var innan dom hade pussats.


Sen åt mattarna, och pratade och pratade. Jag deltog rätt intensivt i samtalen, men Wilma la sig ner och somnade. Det var då som matte tänkte på det där om att ta efter goda manér. Men till slut gav jag upp, ville dom inte ha mina kloka synpunkter så kunde dom gott vara utan dem. Rätt åt dom!!! Jag la mig ner och somnade till slut jag också. Åtminstone ett tag.


Sen skulle dom åka hem, men innan dom kom iväg fick Wilma i alla fall träffa min kompis Elsa som gick förbi på vägen. Tror ni matte hade kameran med sig ut... Rätt, det hade hon inte. Men det hade Wilmas matte. 
Inte bara jag som har nåt att lära av våra gäster!!!

En riktigt bra dag var det, och dessutom så har matte fått en ny cyklamen att sköta om. Jag håller tassarna... Tror nog att jag kommer att träffa Wilma fler gånger, ja, det hoppas jag verkligen. Fina, fina hunden, säger matte. Och jag.