Larvigt m.m.

Kasperia 
 Matte, vad är det här för konstiga spår, frågade jag där vi gick på Mattes väg. Alltså snöängeln Mattes väg... På andra sidan närmsta sjön.

 Ser ut som spår av larvfötter, sa knäppa matte. Jag vet minsann hur larver ser ut, både vita, gula, bruna och gröna. Visst har några av dem fötter, till och med tusen sägs det, men aldrig att de där krypen skulle lämna såna här spår. Ibland undrar jag verkligen över mattes mentala status.

Men vi gick förstås vidare. 

Titta Kasper, sa matte, där har du larvfotspåraren.  Fast inte såg jag någon, trots nosen i backen...

Klart jag snart fattade vad matten menade, men att hon skulle kalla dom där grejerna som  kolossen stod på för fötter, det fattar jag fortfarande inte. Ett mysterium är också hur den kunnat larva sig fram dit där den står. Spåren slutar framför den här fula högen, och där står den, nedanför, i skogen. Hur den kom dit undrar matte också.

Den kunde ha kört in härifrån, men inget enda larvspår kunde vi se. 

Vi upptäckte ännu ett mysterium. Vad är den här grejen till för? Är den nåt som jägare tycker sig behöva, och i så fall till vad? Vet du så är matte glad om du berätta. Den ser likadan ut från andra hållet och är ett par meter lång. Minst. . Först tänker hon fälla av något slag,.. 

Vi fortsatte vägen en bit, tills vi skymtade min andra sjö. Jag badade inte, klev inte ens ner med fötterna. Men drack gjorde jag förstås. :) 

Sen gick vi hem. Matte satte sig vid datorn och jag fick jobba lite - men bara lite - för att få tag på mitt godis.

Och här sitter Filip och jabbar med tassen på mattes fotpall. Det är inte

 godis han tigger, han tigger gos! Fick han förstås... 

Synd tycker jag, att bara halva huvudet kom med på bild. Just kattöron är ju jag speciellt förtjust i. ;)

En väldigt vanlig dag

 - Ser ju lugnt och skönt ut...

- ...men bäst att kolla innan jag hoppas i.

- Himla tur att jag kollade i tid - kallt är det ju! Gott att dricka, men jag backar upp på land. 

Hemma igen och där sitter Myse på en trave loggs och väntar.

Myse följde med in- Han badar aldrig, tycker att bra katt reder sig själv. Och så är det ju.

Filip föredrog att fräscha upp sig i en fåtölj.

Stora björken förnekar sig inte - altanen svämmar över av löv.

Myse betraktar städeriet inifrån...

Och så kan man undra - varför är det så svårt att fullfölja ett projekt. Att sy fast t.ex. den sista ärmen och skaffa knappar till färdigstickade koftan? (Ärmen är nu på plats, men fortfarande inga knappar.) Tänker osökt på Karin Boye det är vägen som är mödan värd. När världen - både den nära och den fjärran - är i gungning, då är det skönt att ha en stickning att ta till. Men ingen ny får påbörjas innan alla knappar sitter där de ska!! 

Spritt och blandat i veckan

Matteria
Höst betyder bl.a. att många växter som ska övervintras måste tas om hand. Tomatplantorna i gröna/blå rummet åkte ut - smaklösare tomater än de relativt få jag i år kunnat skörda får man leta efter - men det gör man förstås inte. Letar alltså. Ska i stället försöka hitta godare sorter nästa år. In kånkades en och annan urna och kruka, ytterligare ett par återstår, men så här ser det ut just nu. När ork och anda faller på ska jag ordna snyggare.

Höst kräver värmekällor inomhus. I år skulle minsann inte loggsen få placeras fel. Enligt principen "säkerhet genom både svångrem och hängslen" satte jag anvisningar på pränt och på vägg trots att jag ganska säkert skulle vara hemma när leveransen väl kom.

Det funkade. Tre pallar = 3x105 loggspaket á 10 kg med vardera 12 briketter= 3,15 ton värme om jag räknar rätt. 3780 briketter. Ser inte så vackert ut vid entrén, men så himla praktiskt.

15 paket bars in bums. Bilden är inte ny, men det ser precis likadant ut i hallen nu förutom att draperiet är ett annat. Åtminstone än så länge.

 

Varmt och gott blir det. Se så fint de brinner.

Värme behöver jag, höst, vinter och t.o.m. vår är en utmaning, även kyliga somrar. Tänk att det skulle dröja så många år innan jag googlade på "vita fingrar" och därmed kom underfund med att det faktiskt är något välkänt och väldefinierat, Raynaud´ jag lider av,  och har så gjort så länge jag kan minnas. Kolla här så får ni  se. Tror jag någon gång som barn förfrös händerna. Rolig site om något rätt besvärligt, och allt stämmer på pricken. Värst är nästan att plocka ut allt till frukosten ur kylskåpet. Året om Då krävs en varm kaffemugg att kupa händerna kring.

Helt smärtfritt förflöt inte heller det här med loggsleveransen. Bilen hade jag kört fram så långt det gick. Av någon anledning fick jag vid 11-tiden på kvällen för mig att flytta den till dess rätta plats, en manöver som jag säkert gjort många tusen gånger, noga räknat varenda gång jag parkerar eller vänder bilen hemma på "gårdsplanen". Mörkt, och jag såg inget men trodde att jag hade manövern liksom i kroppen eller åtminstone i händerna eller rentav huvudet. Hade jag inte!!! Jag backade aningen för långt. Och där stod jag. Arg och helt ställd, även jag.. Hjulen grävde sig allt djupare... 

Klart att Matte, han som vanligtvis fungerar som snöängel räddade situationen.  Så nu står bilen ordentligt framför sommarens sista visserligen lite ankomna och underliga men dock vita ros.

Finns en knopp också i busken bredvid och ett och annat nypon. Sorgligt är det, jag längtar redan till våren. 

 

Fortfarande gnager och skaver det här med lilla Gryn, men på en del plan har jag ändå börjat fungera igen. Men innan dess, när frustrationen även starkt påverkade kroppen mådde jag illa och fick väldigt ont i magen så fort jag försökte äta något. Utom frukt. Det här fenomenet har jag varit med om tidigare, under en än svårare period i mitt liv. Men nu har jag till råga på allt utvecklat ett beroende. 

Här hade jag redan börjat tulla på dagens handling, men hopsamlat såg det ut så här. Apelsiner, äpplen, persikor. Beroendet stavas vattenmelon! Åt sista biten i går kväll, abstinensen har satt in och nu bara måste jag ge mig iväg och köpa minst en ny melon! Tur att bilen åter står på fast mark. Dessvärre är risken stor att möta eller i värsta fall hamna bakom en militärkonvoj, skyltarna utmed både skogsvägar och de större är legio, de där som som varnar och berättar om den stora militärövningen och minskad framkomlighet. Som om det inte räckte med alla timmerbilar som också huserar kring avverkningarna i närheten. 

Att ta sig fram på tomten innebär att kryssa mellan svampar för att slippa klafsa rakt på det där slemmiga och blöta. Förmodligen är de skräpsvampar allihop utom den bleka taggsvampen som jag faktiskt plockat. Men nu vill jag ingen mer svamp äta förrän nästa höst! 

Här i huset är det inte bara jag som tycker om att vistas inne i värmen. Visst tar vi våra promenader, jag och Kasper vi har t.o.m. varit vid Yngern en vända nu när hundförbudet upphört för i år. Men kameran är aldrig med. Så jag visar hur vi ser ut inomhus i stället. 

Myse ligger ofta på golvet framför kaminen, men en skön pläd på den gamla kökssoffan (som inte alls står i köket) är också mysig. 

Bilder på Filip sitter kvar i kameran, han ligger helst ovanpå min säng - eller på mattan framför kaminen.

Lite "hemma hos", nån sorts axplock...

Blev inget av med säckväv till vita melaminbordet.

Tvättade väven för att få den att lukta mindre säck.

Omöjligt att få väven ens någotsånär slät - hade krävts en rejäl gammal kallmangel. Så det här fållningsjobbet var onödigt.


Hittade ett blått tyg i gömmorna, har tidigare fungerat både som sängöverkast och draperi... Passade precis till en av mina favoritlöpare.

Blev rätt snabbt ett större arbetsbord...

 ...går ju bra eftersom jag så här års helst äter ute på altan eller i gröna/blå rummet. 😃 De två tomatplantorna tänker begåva mig med en hel del körsbärstomater. Gott.

Altanen utanför är till stor glädje. 

Framför lobelian skymtar den här "planteringen" - den är från förra året, lavendel, plättar i luften och  nån sorts (oklippt) silvervinda. Övervintrad i gröna/blå rummet! Ska prova även i år.

I ett hörn står det förra året inköpta olivträdet, snarare busken (ska beskäras) . Det funderar visst på att ge mig oliver även i år. :) 

 

Agapanthusen är också till glädje, även om den i år bara ger sju blomstänglar.

 

Kanske någon minns det här båt/badhuset som jag fotat många gånger och i åratal väntat skulle hasa ner i sjön.

Det hasar inte, men är tydligen på väg att implodera. Någon äger det, gräsplätten runt klipps, någon badar där och nyttjar även en eka som dras upp på lilla stranden. (Ingen bild på den i år).

Vi far förbi det ibland, på väg från Gryns hemma. Hon är trimmad igen, den här gången lade jag mig inte i, nöjde mig med att vara chaufför. Här på bilderna hemma i hennes kök och en annan dag med matten på en av uteplatserna. Som vanligt, två dagar hos mig och Kasper, fem hos sin matte.

 

 

Vi har fått regn! Himlen har verkligen öppnat sig rejält då och då.15 mm släppte den ifrån sig ena dan, 21 nästa, dvs i går.

Myse vägrade lämna regnskyddet under bilen...

...och utanför förstubron bildades en rejäl pöl. 

Krukor med blommor på framsidan är inte att tänka på, de äts konsekvent upp. Blommorna alltså. Tagetesen är enbart lockbete för mördarsniglarna, och de fungerar. Där knipsar jag dem! Sniglarna alltså.

Eldningsförbudet upphävdes häromdagen i Stockholms län, så nu har jag väl ingen ursäkt alls för att inte börja elda mina stora högar. Det är ju inte alltid det blåser. Förresten behöver jag egentligen ingen ursäkt - högarna är ju faktiskt mina, på min tomt... :)