... ja det stämmer ju inte riktigt, men det är precis ett år sedan han kom hem till oss. Han var redan något halvår gammal. Hade fått klara sig helt på egen tass sedan mitten av augusti!! Både hem- och mammalös. Och med ett par sår, ett ganska otäckt.
Här några bilder från kattvalpen Myses första dag hos oss.
Ni minns kanske -
Mysan hade försvunnit ett par veckor tidigare, matte letade och grät, letade och grät. Sigge Svamphund med matte var också här och letade. Vi trodde Mysan var död.
Någon trodde att Myse var Mysan - öppnade sin bildörr och frågade om "hon" ville följa med hem till min matte.
Myse hoppade direkt in i bilen. Första gången i sitt liv han varit i en bil!
Han kördes hit. Matte och han såg på varandra - och sedan dess är han "våran Myse". En hittills totalt okänd son till Mysan! Det är därför vi döpte honom till Myse.
Dag 2 såg det ut så här:
Dag 3:
Och sen gick det vidare. Veterinärbesök för kastrering och ID-märkning. Han skulle vila och ta det lugnt första dagen sa vetten. Men se det tyckte
inte Myse! :D
Bus och lek är vad det handlar om under Myses vakna tid, tills vidare bara inomhus. Precis så ville Myse också ha det, så fort matte öppnade ytterdörren och han kunde se ut så sprang han in och gömde sig! Ut ville han inte.
Så småningom blev det åtminstone nästan-vår, och då tyckte både matte och Myse och jag att det var dags. Här ett par bilder från första utedagen.
Det kom mer snö i mars! Då ville inte Myse vara med längre - när det såg ut så här vände han och galopperade in igen!
Måste ju också visa en bild på när mamma Mysan efter tre månader liksom uppstod (vi trodde ju att hon var död). Men vi förstod att det var till Södertälje Katthem hon måste, hon skulle inte stanna hos oss den här gången heller. Fast matte grät!
Det är fortfarande mars. Och Mysan hade precis hunnit bli dräktig igen, men det visste vi ju inte då.
På bilden Filip, Kasper, Myse och Mysan.
Myse och Filip blev bästa kompisar. Det är ett par månader mellan sovbilderna. Nu är ju Myse vuxnare, och de är inte fullt lika tighta längre. Fast dom busar med varandra. och visst sover de fortfarande bredvid varandra då och då.
Det blev september, vi beställde värmeloggs, tre pallar som placerades brevid farstubron.
Myse är en buse - men oj så mycket vi tycker om honom. För han är ju våran Buse. :)
Och härmed återgår vi till ordningen. Jag kom på att naturligtvis borde Myse själv ha fått berätta allt det här, men sekreterarmatten orkar inte göra om! Hon är fortfarande världens klenmatte, men har i alla fall orkat hålla sig på benen flera timmar nu.
"Ordningen" kommer alltså att som vanligt bestå av oss allihop. I längden tillåter jag, Kasper, inte att bli så här bortglömd. Men just nu var det bara trevligt. :)
--------------------------
Tilägg, skrivet sent på kvällen,
efter att ha tänkt ännu lite mer
på hur Myse kom hit.
Matte har ordet.
Myse hade ju fått leva sitt första halvår på "skulor" som kastats ut till honom, till rådjur och fåglar och säkert också till råttor!
In till min goda vän sedan hundra år och granne sedan ca tjugo fick han inte komma. Hon såg honom en gång dra iväg med en ostskalk. Och slicka i sig lite gröt. Hon trodde att Myse var Mysan, och lät sig inte övertygas helt trots att jag talade om för henne att jag satt på Mysan halsband för att hon säkert skulle se att hennes besökare inte var Mysan: "Jag kanske bara inte såg halsbandet..."
Hon trodde också att en annan granne tog hand om Myse, vilket senare visat sig inte vara fallet. Dessvärre.
Hon, liksom jag, levde ensam året runt här "i skogen". På andra sidan ängen. Blev lite krasslig, och remitterades till en ordentlig skiktröntgen, datortomografi.
Den 2 januari bad hon en gemensam god vän som besökte henne att se till att jag fick träffa den lilla katten som nog var Mysan. Så vår gemensamma vän ringde mig, och hur det sedan gick är ju beskrivet här ovan.
Vad som däremot inte står där är att resultatet av min goda vän och grannes röntgen blev att hon fick stanna på sjukhuset. Alltför allvarligt sjuk och alltför klen för att någon av de livsnödvändiga operationerna kunde genomföras. Ingen hade anat hur sjuk hon var, inte hon själv heller.
Knappt två veckor senare somnade hon stilla in, för gott. På sjukhuset.
På något sätt kompletterar det här den nästan osannolika berättelsen om Mysan och Myse.
Hade inte Myse kommit till oss då, så hade han inte kommit alls. Han hade fått fortsätta sitt skygga och hårda uteliv.
Det hängde på bara en enda dag!
Myse känns på något sätt som en både gåva och hälsning från min döda vän. Också som ett ansvar, naturligtvis. Som en alldeles speciell liten varelse. Han ligger här nu, bredvid mig och datorn. Och jag har bara att sträcka ut en hand, och klappa honom. Han spinner och krullar tassarna så där härligt som bara katter kan. Vår "mirakelkatt".
