Första snön och filosoferande grodor

Kasperia, Katteria, Matteria
Nu händer det ... helt okej tycker jag, Kasper. Fy tusan tycker matten och katterna. Ovanligt ense är de. Kan ni förresten se mig på bilden?

Lite lättare på de här bilderna, men nu har min osynliga tid tydligen startat.

Som ni ser har det SNÖAT idag. Säsongens första snö.

I "glasrummet" har växterna fått extra cellplastisolering under rötterna, och även fläktelementet hjälper dem att inte frysa ihjäl. Fyra fundersamma grodor bor också därute.

Två prinsar filosoferar vid lilla eukalyptusträdets smala stam (dom är ju nästan en följetong på mattens bloggar). De försöker nog komma underfund med livets mening.

De två på golvet har mer handfasta problem att hantera. Hur klarar man bäst sina svårigheter? Hur hanterar man bördor bäst? Försöker bära bort dem på ryggen, eller skjuta dem ifrån sig undan för undan.

Vad som verkar övermäktigt för en groda är det kanske inte för såna som vi? Tänk så mycket det finns att fundera över. Så många frågor som kräver kloka svar. Vet inte, Myse, om du och jag kan lösa världsproblemen, men antagligen skulle vi klara det bättre än de flesta som nu åker världen runt och vill bestämma över alla.  Gott att ha en kompis att samtala med.

Här hemma till exempel, så tror matte att det är hon som bestämmer - men det gör hon inte alls, möjligen lite marginellt så där. Det är VI som bestämmer, och så förstås Filip. Han är nästan som en diktator ibland.

Just nu bestämmer vi att det är matdags. För Kasper, vi katter har ju ständig tillgång...  Matte lyder, går och fixar Kaspers mat, Filip gastar om att han vill se när matten fyller mer vatten i vår redan bräddfulla vattenskål, så hej då, vi ses nog snart igen. :)

Spritt och blandat i veckan

Matteria
Höst betyder bl.a. att många växter som ska övervintras måste tas om hand. Tomatplantorna i gröna/blå rummet åkte ut - smaklösare tomater än de relativt få jag i år kunnat skörda får man leta efter - men det gör man förstås inte. Letar alltså. Ska i stället försöka hitta godare sorter nästa år. In kånkades en och annan urna och kruka, ytterligare ett par återstår, men så här ser det ut just nu. När ork och anda faller på ska jag ordna snyggare.

Höst kräver värmekällor inomhus. I år skulle minsann inte loggsen få placeras fel. Enligt principen "säkerhet genom både svångrem och hängslen" satte jag anvisningar på pränt och på vägg trots att jag ganska säkert skulle vara hemma när leveransen väl kom.

Det funkade. Tre pallar = 3x105 loggspaket á 10 kg med vardera 12 briketter= 3,15 ton värme om jag räknar rätt. 3780 briketter. Ser inte så vackert ut vid entrén, men så himla praktiskt.

15 paket bars in bums. Bilden är inte ny, men det ser precis likadant ut i hallen nu förutom att draperiet är ett annat. Åtminstone än så länge.

 

Varmt och gott blir det. Se så fint de brinner.

Värme behöver jag, höst, vinter och t.o.m. vår är en utmaning, även kyliga somrar. Tänk att det skulle dröja så många år innan jag googlade på "vita fingrar" och därmed kom underfund med att det faktiskt är något välkänt och väldefinierat, Raynaud´ jag lider av,  och har så gjort så länge jag kan minnas. Kolla här så får ni  se. Tror jag någon gång som barn förfrös händerna. Rolig site om något rätt besvärligt, och allt stämmer på pricken. Värst är nästan att plocka ut allt till frukosten ur kylskåpet. Året om Då krävs en varm kaffemugg att kupa händerna kring.

Helt smärtfritt förflöt inte heller det här med loggsleveransen. Bilen hade jag kört fram så långt det gick. Av någon anledning fick jag vid 11-tiden på kvällen för mig att flytta den till dess rätta plats, en manöver som jag säkert gjort många tusen gånger, noga räknat varenda gång jag parkerar eller vänder bilen hemma på "gårdsplanen". Mörkt, och jag såg inget men trodde att jag hade manövern liksom i kroppen eller åtminstone i händerna eller rentav huvudet. Hade jag inte!!! Jag backade aningen för långt. Och där stod jag. Arg och helt ställd, även jag.. Hjulen grävde sig allt djupare... 

Klart att Matte, han som vanligtvis fungerar som snöängel räddade situationen.  Så nu står bilen ordentligt framför sommarens sista visserligen lite ankomna och underliga men dock vita ros.

Finns en knopp också i busken bredvid och ett och annat nypon. Sorgligt är det, jag längtar redan till våren. 

 

Fortfarande gnager och skaver det här med lilla Gryn, men på en del plan har jag ändå börjat fungera igen. Men innan dess, när frustrationen även starkt påverkade kroppen mådde jag illa och fick väldigt ont i magen så fort jag försökte äta något. Utom frukt. Det här fenomenet har jag varit med om tidigare, under en än svårare period i mitt liv. Men nu har jag till råga på allt utvecklat ett beroende. 

Här hade jag redan börjat tulla på dagens handling, men hopsamlat såg det ut så här. Apelsiner, äpplen, persikor. Beroendet stavas vattenmelon! Åt sista biten i går kväll, abstinensen har satt in och nu bara måste jag ge mig iväg och köpa minst en ny melon! Tur att bilen åter står på fast mark. Dessvärre är risken stor att möta eller i värsta fall hamna bakom en militärkonvoj, skyltarna utmed både skogsvägar och de större är legio, de där som som varnar och berättar om den stora militärövningen och minskad framkomlighet. Som om det inte räckte med alla timmerbilar som också huserar kring avverkningarna i närheten. 

Att ta sig fram på tomten innebär att kryssa mellan svampar för att slippa klafsa rakt på det där slemmiga och blöta. Förmodligen är de skräpsvampar allihop utom den bleka taggsvampen som jag faktiskt plockat. Men nu vill jag ingen mer svamp äta förrän nästa höst! 

Här i huset är det inte bara jag som tycker om att vistas inne i värmen. Visst tar vi våra promenader, jag och Kasper vi har t.o.m. varit vid Yngern en vända nu när hundförbudet upphört för i år. Men kameran är aldrig med. Så jag visar hur vi ser ut inomhus i stället. 

Myse ligger ofta på golvet framför kaminen, men en skön pläd på den gamla kökssoffan (som inte alls står i köket) är också mysig. 

Bilder på Filip sitter kvar i kameran, han ligger helst ovanpå min säng - eller på mattan framför kaminen.

Lite "hemma hos", nån sorts axplock...

Blev inget av med säckväv till vita melaminbordet.

Tvättade väven för att få den att lukta mindre säck.

Omöjligt att få väven ens någotsånär slät - hade krävts en rejäl gammal kallmangel. Så det här fållningsjobbet var onödigt.


Hittade ett blått tyg i gömmorna, har tidigare fungerat både som sängöverkast och draperi... Passade precis till en av mina favoritlöpare.

Blev rätt snabbt ett större arbetsbord...

 ...går ju bra eftersom jag så här års helst äter ute på altan eller i gröna/blå rummet. 😃 De två tomatplantorna tänker begåva mig med en hel del körsbärstomater. Gott.

Altanen utanför är till stor glädje. 

Framför lobelian skymtar den här "planteringen" - den är från förra året, lavendel, plättar i luften och  nån sorts (oklippt) silvervinda. Övervintrad i gröna/blå rummet! Ska prova även i år.

I ett hörn står det förra året inköpta olivträdet, snarare busken (ska beskäras) . Det funderar visst på att ge mig oliver även i år. :) 

 

Agapanthusen är också till glädje, även om den i år bara ger sju blomstänglar.

 

Kanske någon minns det här båt/badhuset som jag fotat många gånger och i åratal väntat skulle hasa ner i sjön.

Det hasar inte, men är tydligen på väg att implodera. Någon äger det, gräsplätten runt klipps, någon badar där och nyttjar även en eka som dras upp på lilla stranden. (Ingen bild på den i år).

Vi far förbi det ibland, på väg från Gryns hemma. Hon är trimmad igen, den här gången lade jag mig inte i, nöjde mig med att vara chaufför. Här på bilderna hemma i hennes kök och en annan dag med matten på en av uteplatserna. Som vanligt, två dagar hos mig och Kasper, fem hos sin matte.

 

 

Vi har fått regn! Himlen har verkligen öppnat sig rejält då och då.15 mm släppte den ifrån sig ena dan, 21 nästa, dvs i går.

Myse vägrade lämna regnskyddet under bilen...

...och utanför förstubron bildades en rejäl pöl. 

Krukor med blommor på framsidan är inte att tänka på, de äts konsekvent upp. Blommorna alltså. Tagetesen är enbart lockbete för mördarsniglarna, och de fungerar. Där knipsar jag dem! Sniglarna alltså.

Eldningsförbudet upphävdes häromdagen i Stockholms län, så nu har jag väl ingen ursäkt alls för att inte börja elda mina stora högar. Det är ju inte alltid det blåser. Förresten behöver jag egentligen ingen ursäkt - högarna är ju faktiskt mina, på min tomt... :)

Funkar inte - måste göra nåt :)

Vit melamin är inte min melodi. Det f.d. datorbordet funkar visserligen praktiskt, men här krävs nåt heltäckande!

Med båda skivorna blir det 180 cm, och det är bra. Bra känns det också med bordet mindre, som på bilden. Plötsligt känns lilla huset större. 😊

Men som sagt, vit skiva funkar inte. Även om jag har en del tyger i gömmorna känns inget riktigt passande. Så jag har just beställt juteväv, naturfärgad. Hehe, jag kommer att känna mig mycket mer bekväm med nåt rufft och brunt... Det blir säkert bra, och barnbarnet har skickat fint foto på bordet därnere hos sig. Jättebra känns det.

I morgon förmiddag hämtar vi Lilla Gryn. Så här såg det ut förra fredagen när jag hämtade henne. Väntan vid bilen, själv var jag kvar på yttertrappen.

Grynet var ivrigast att hoppa in...

...Kasper följde snabbt efter.

Stäng om oss nu, och ge oss iväg... 😁

Även om Gryn piper och skakar av glädje när jag kommer för att hämta och inte vet till sig av iver att få hoppa in i bilen så vet hon nu äntligen att hon ska stanna i sitt originalhemma och inte följa med tillbaks när jag åker för att lämna henne. Det har fungerat bra i två veckor. Känns väldigt fint. Förresten tror jag hon vet att jag snart hämtar henne igen.

Men nu får matten klappa och pussa på sin "mammas lilla flicka". I lugn och ro i fem dagar. Och så det där eviga "så skönt att du min älskling är frisk nu" - och mitt lika eviga "nej, men relativt symtomfri är hon".

Man har vad man gör sig, liksom.

No one is perfect...

... inte ens en ny Clio. Kaspers bur går inte att använda alls, varken i baksätet eller bagageutrymmet. Oavsett hur jag fäller och flyttar och står i. Den är helt enkelt för stor. Och bilens linjer inklusive dörrarnas för svepande och skönt strömlinjeformade. Hrm...
Ny lösning ska hittas. Finns rätt många varianter på nätet. Men först ska kollas hos lokala handeln.

Så här ser den ut - hehe, på mina dammiga och stundom leriga grusvägar blir den snart ett konstant dåligt samvete. Den var en gång bourgognefärgad...

Märkligt - jag minns när alla bilar hade små rutor, sedan blev de större och större. Nu tycks trendvinden ha vänt.
Bilen lever sitt eget liv tycks det mig. Har jag "nyckeln" i t.ex. fickan låser den upp sig själv när jag närmar mig. Bara att kliva in, trycka på en knapp och köra. Glad att den åtminstone låter mig växla själv. När jag så småningom kliver ur - med "nyckeln" fortfarande orörd i fickan - så låser den sig så snart jag flyttar mig lite ifrån den. Blinkar två gånger, fäller in backspeglarna och faller i sömn. Tills jag åter närmar mig...
Färddator (ska lära mig den så småningom) och GPS m.m. betyder en förfärande massa knappar, skärmar och möjligheter. Fast prio ett är att ordna för trygg och rimligt bekväm färd för Kasper.

Kasper brukar få hälsa på en del av de hundar som passerar på vägen, sådana han och jag känner. Den här lilla cairnterriern (för visst är det väl en sån) lär vi oss aldrig namnet på, Han är rätt mysig, fast skäller vilt på Kaspers katter.

Filip har upptäckt att det luktar och smakar rätt gott om en del kattleksaker. Kattmynta. Så han placerar sig helt enkelt mitt ibland dem.

Dags att endera dan byta ut mina avbladade tomatplantor mot de växter som ska övervintras i gröna/blå rummet. Körsbärstomaterna smakar förvånansvärt lite, de andra både mer och bättre. Borde vara tvärtom, kan man tycka.