Kompisen Ludde har varit här :)

Kasperia (och Katteria och en aning Matteria)
Jo, det där med att jag kommit underfund med att jag (Kasper)  i själva verket är en väldigt modig hund (se föregående inlägg)... Det beror helt enkelt på att det tydligen är farofyllt att bo här i mitt och mattes och katternas hus.
Häromdagen hade jag besök av bloggkompisen Wilma. och hon vågade knappt komma in, hon tvärvände när hon skulle gå in genom ytterdörren! Hon såg min takfläkt, och den var igång!! Matte stängde av den, och så småningom, långt om länge,vågade hon följa med sin matte in. (Jag skrev inget om det, men det gjorde ju Wilma själv, på sin blogg.)

JAG är inte ett dugg rädd för att vara hemma och inomhus, trots läskiga fläkten, alltså är jag modig!!

I dag var bloggkompisen Ludde här, och han bara pep och lät konstigt och vägrade att gå in i mitt hus!! För han såg att Filip var inne, och Filip var tydligen något av det läskigaste han sett!  (Mer om det så småningom.)

JAG är inte det minsta rädd för skräckinjagande Filip, jag är så modig att jag till och med sover bredvid honom!

Och nu, när Blogger fungerar igen, ska jag berätta lite om den här dagen. Matte sa åt Filip att gå ut eftersom han skrämde Ludde, men för säkerhets skull gick jag och Ludde och våra tvåbeningar iväg till sjön. Matte sölade, så jag försökte skynda på henne lite.

Ludde hade så bråttom, så han sprang långt i förväg, han har minsann rejsat förr vid min badudde och hittade vägen.

Vi rusade som galningar en ganska lång stund, och många av mattes bilder ser ut ungefär så här...

... men som tur är inte riktigt alla. :) Alla bilder blev lite suddiga eftersom vi var så fartiga, men ni kan ju klicka på dem ändå, tycker jag. 

Han är faktiskt riktigt stilig, han Ludde. 

Fast ibland har han lite svårt att hålla reda på benen, tror jag. Inget under, för de är ju väldigt långa. Och så klart vackra... ;)

Vi rejsade vidare ett tag, men så småningom tyckte Ludde att "nu får det räcka". Jag rejsade ensam ett litet tag till.

Sen gick vi hem.

Mattarna och hussen åt lunch, och det gjorde jag och Ludde också. Allt var frid och fröjd. Sen skulle dom fika och äta smarrig rulltårta som Luddes matte hade bakat, och kladdkaka som min matte bakat.  Men då, då hände det läskiga! Filip ville komma in, och eftersom han ju bor här så fick han så klart det. 

Stora, stora Ludde blev så rädd att han försöka krypa upp i sin matte knä, där hon satt i soffan. 

När han inte fick det försökte han gömma sig bakom soffan, i ett hörn. Filip ligger på golvet framför fåtöljen där matte satt. Han fattade visst att Ludde var rädd, för han försökte inte pussa honom, fast han gärna hade velat. 

Jag är ju, som sagt, en modig hund, så jag beslöt att ingripa. Och då vågade sig Ludde fram ur hörnan. Modigt gjort. Nästa gång han träffar Filip är jag nästan säker på att han till och med vågar låta sig bli pussad.

Och matte, hon sitter här och njuter av de vackra tulpanerna hon fick. :)

Så trevligt av er, Ludde med flock, att ta er hit och hälsa på hos oss här ute i obygden. :)

No one is perfect...

... inte ens en ny Clio. Kaspers bur går inte att använda alls, varken i baksätet eller bagageutrymmet. Oavsett hur jag fäller och flyttar och står i. Den är helt enkelt för stor. Och bilens linjer inklusive dörrarnas för svepande och skönt strömlinjeformade. Hrm...
Ny lösning ska hittas. Finns rätt många varianter på nätet. Men först ska kollas hos lokala handeln.

Så här ser den ut - hehe, på mina dammiga och stundom leriga grusvägar blir den snart ett konstant dåligt samvete. Den var en gång bourgognefärgad...

Märkligt - jag minns när alla bilar hade små rutor, sedan blev de större och större. Nu tycks trendvinden ha vänt.
Bilen lever sitt eget liv tycks det mig. Har jag "nyckeln" i t.ex. fickan låser den upp sig själv när jag närmar mig. Bara att kliva in, trycka på en knapp och köra. Glad att den åtminstone låter mig växla själv. När jag så småningom kliver ur - med "nyckeln" fortfarande orörd i fickan - så låser den sig så snart jag flyttar mig lite ifrån den. Blinkar två gånger, fäller in backspeglarna och faller i sömn. Tills jag åter närmar mig...
Färddator (ska lära mig den så småningom) och GPS m.m. betyder en förfärande massa knappar, skärmar och möjligheter. Fast prio ett är att ordna för trygg och rimligt bekväm färd för Kasper.

Kasper brukar få hälsa på en del av de hundar som passerar på vägen, sådana han och jag känner. Den här lilla cairnterriern (för visst är det väl en sån) lär vi oss aldrig namnet på, Han är rätt mysig, fast skäller vilt på Kaspers katter.

Filip har upptäckt att det luktar och smakar rätt gott om en del kattleksaker. Kattmynta. Så han placerar sig helt enkelt mitt ibland dem.

Dags att endera dan byta ut mina avbladade tomatplantor mot de växter som ska övervintras i gröna/blå rummet. Körsbärstomaterna smakar förvånansvärt lite, de andra både mer och bättre. Borde vara tvärtom, kan man tycka.

Hallå - vi finns fortfarande och har inte glömt er!!

Kasperia
Vi lever faktiskt, allihop. Ganska så bra till och med. Om det nu inte vore det där med mattens bloggtrötthet. Visst, säger hon ibland, klart vi ska skriva nåt om den här dan.
Fast det gör hon ju inte!
Visst, säger hon en annan dag, klart vi ska hälsa på hos våra bloggvänner! 
Som ni kanske märkt så var det bara lur det också.

Men så nu, äntligen ... vet bara inte var jag ska börja. Kanske med att berätta om något som hon faktiskt gjort som är bra! Titta!! Hon har satt igång med godistillverkning.

Två till högar blev det, en i varje olla - heter det ollor även i en sån här tork, funderar matte. Strunt samma säger jag, huvudsaken är ju funktionen!

Filip tycker också att funktionen är viktigast. Det luktar himmelskt om torken här ute i "gröna rummet". Filip hjälpte mig att vakta den, men sånt är ju så jobbigt. Han slocknade där på bordet, nån meter från godiset. Ser inte så bekvämt ut, tycker jag, men han sov både gott och länge.

Här ser ni en del av mitt färdigtorkade godisknäcke, och mattes fröknäcke. Det har hon bakat till en dotter som inte tål gluten. Fast visst ser väl mitt knäcke mycket godare ut!!

Och så till nåt trist - min roligaste dag på länge finns inte alls dokumenterad i bilder! Matte är faktiskt väldigt ledsen hon också, för det var även hennes bästa dag på väldigt, väldigt länge. 

Hit till oss kom båda mattes döttrar, barnbarn med man och tre barn. Dom hade bestämt att dom ville hit och jobba, hjälpa matte med en hel massa på tomten. Det regnade en del, så att slå gräs gick inte så bra, men oj vad här röjdes sly, togs bort en del mindre onödiga träd, som släpades ner till mattes sedan ett par år samlade rishög! 

Gissa om här eldades. Förutom alla grenar och allt sly så brändes en massa både nytt och gammalt bråte, en del redan på plats, annat ditsläpat. Som t.ex. några gamla lastpallar. Ett par byråar gick också upp i rök. 

En barnbarnssambo rensade tak och hängrännor, ja, han lagade dem också. Och så rev han ner ett gammalt vildvin som letat sig in under både tak och panel, till och med ner i skorstenen... Nu uppeldat förstås, tillsammans med spaljén. Som tack fick han fyra getingstick.

Ni kan tänka er va, vilka bilder jag kunde ha visat här om matte bara inte glömt att hon äger en kamera! Ett av småbarnen hjälpte matte att göra sallad, ett annat lite större småbarn hjälpte henne att samla vinbergssnäckor i en stor gryta, för vidarebefordran till skogen. Minsta barnet körde ner pinnar till elden i sin egen lilla skottkärra. Sen gick dom och badade, åt glass och lekte med Lego. Det var i lördags,

Om ni tittar på bilden här så ser ni en massa grönska i bakgrunden. Så såg hela området på bilden ut, det gamla f.d. trädgårdslandet. Helt igenväxt och mitt i alltihop låg den stora delvis genomväxta  högen av brännbart som samlats där under ett par-tre år. Så här såg det alltså ut dagen efter. Kan säga att matte verkligen grämer sig över att inte ha tagit några bilder "före". Nu är det i alla fall dags att börja samla nytt brännbart på hög. :)  Samt att fylla bilen för ännu en tur till återvinningscentralen.

Dom här snällisarna tänker komma igen, efter semestrarna, för dom upptäckte mer som dom tycker behöver göras här. Sånt som klenmatte inte orkar ensam eller överhuvudtaget klarar. Och då järnvägar, då SKA kameran fram!

Matte och jag orkar nog inte besöka bloggvännerna i kväll, men endera dan ska vi minsann riktigt gotta oss och läsa ikapp. :)

Gäller att snabba på...

Kasperia
Om matte ska hinna med hela tre inlägg den här månaden också, då krävs en extraordinär skärpning. Och sånt är hon dålig på. Extremt dålig.
Men hon har i alla fall besökt återvinningscentralen och lämpat iväg en full bil. Snart dags för nästa tur. Säck på säck med "överblivet".
Och så hann hon fota svanar som nog frös rejält om fötterna innan isen försvann - och svanarna med den. Tror vi.

Hon är omåttligt stolt över att hon köpt och fått hemsänt ett IKEA-bord - som hon lyckats montera alldeles själv. Ett med utdragbara skivor. Klart hon fick skruva isär och göra om ett par gånger, men till slut så... Allt fungerar nu och hon är som sagt omåttligt stolt. Hon är inte världens smidigaste, så det såg rätt kul ut när hon kravlade runt bland skruvar och skivor och ben och sånt. :D

Hon, alltså matten, konstaterar också att det nu är hög tid att  räfsa bort de flesta löv, för nu blommar vitsipporna. Fagningsblomman.

Röda textilier år utbytta mot sånt som går i blått,, som vanligt här hemma när det går mot vår och sommar. Snart döljer löven utsikten mot västra grannen (utsikten stör inte så mycket nu heller, det är sällan vi ser åt det hållet. :)

Jag för min del har inte det minsta emot gamla löv - det blir väldigt många när man har många hasslar på tomten. Bäst att passa på att njuta av dem medan de finns! Och njuter, det gör jag! Klicka på nån bild!

Myse ligger och vilar sig, blir visst trött bara av att titta på mig! Latkatt!

Men ännu latare är Filip och Maxi, eller kanske dom bara tycker att Räv behöver lite sällskap? Fast Filip lägger ofta tassen över Rävs nos, ser ut som om han ber honom hålla tyst! Matte är glad att inte Räv hann varken bli begravd eller hamna bland soporna. :)
Måste kännas härligt att få avancera från boa till bästis.

Mitt värsta sedan sist är när jag inte lydde matte utan rusade iväg upp på vägen för att hälsa på två schnauzrar, en pudel och en briard (!) som går förbi här ibland. Dom bor inte i vårt område, för här finns numera nästan bara snälla hundar. Men jädrans så elaka de här var!!!  Matte blev jätterädd, och det blev den där flockens matte också, hon var rädd att jag blivit skadad.  Blev jag inte, men otäckt var det. Och briarden var stoooor!!

Matte har nåt som hon själv vill skriva också, men det får hon göra i ett eget inlägg. Bestämmer jag. Här gäller det ju att få ihop två inlägg till innan april går över i maj! Tala om låg ambitionsnivå...

Tyst va´ de här

Svårt med kyla som tär, både in- och utvärtes. Efter stor glädje över att äntligen få träffa barnbarnen ”från fjärran” tog kylan över. På köpet fick jag se Arlanda igen, och snart kommer faktura på trängselskatt. Nu även för passage på Essingeleden, faktiskt rätt surt. Sedan tog som sagt, kyla över. 

På flera plan.

Räddat infrusen granne, med både dricksvatten och varm dusch. Själv har jag ganska nyss kollapsat rejält. Kasper gillade inte riktigt en matte liggande på golvet, inte heller krypande. Eller kaskadspyende.

Nåja, Kasper har fått rulla i snö, katterna har sluppit vara ute överhuvudtaget. De har helt enkelt vänt redan i dörren. 

Matte står på benen igen, även om de känns aningen instabila. Lagom tills vägar och uppfart blivit till isgator. Men skorna har broddar, så jag hoppas slippa drulla omkull utomhus.  Rullator nästa? Neej, det hoppas och tror jag ändå inte…   :)

Datorn – förutom att ibland vara teve – har fått vila. Och tack och lov för radion. P1. Här förresten en fiffig lösning på problemet att Asus inte längre låter mig koppla bort touch pad när jag har mus inkopplad.

Föreslagen - av barnbarn - att ta patent och sälja dyrt. Ett utmärkt sätt att slippa hoppande rader, ofrivilliga raderingar osv. Ni får tipset gratis - skaffa en kurvlinjal (eller vad det kan heta), om nu sådana fortfarande finns. :) Fast ni har kanske inte en alltför ofta krånglande laptop av märket Asus.

Jag ska försöka bättra mig vad gäller både besök och inlägg. Och i ärlighetens namn, det har hänt trevliga saker också. Mellan varven. Även om det just nu känns lite avslaget.

Bevis på liv... :)

Matteria (+)
Vi lever, allihop, även om jag går på dryg halvfart, och det är vackert så. Fy tusan, så illa jag tycker om mörkret!!

Julen håller trots allt på att göra sitt intåg i huset, kommer nog bilder så småningom. Nöjer mig tills vidare med att visa halmhjärtat på ytterdörren.

Inomhus huserar en lekfull Myse, och en Kasper som undrar varför han väljer att dra ner pläden på golvet och lägga sig där för att pusta ut. 

Det årliga tandläkarbesöket är avklarat, mitt eget alltså. Tursamt nog behövdes bara detta enda. "Jag är jättenöjd med dig", sa tandläkare Stig efter undersökningen. "Vi ses om ett år."
Bostadsområdet hos tandläkaren har en fantastiskt fin och välskött innergård (även om det inte syns så väl på vintern). Jag fascineras av de stora tujorna, tre våningar höga. Men nog stjäl de väl en hel del ljus från en och annan balkong..

Solen står lågt nu, Vid halv tre-tiden, Luciadagen, såg det ut så här på min skogsväg. I öster. Det brann i trädtopparna. 

Jag klev ur bilen, och vände helt om mot väster..

Bättre sikt när jag kom ut på den större, öppnare vägen. Klart jag måste stanna - klicka på bilden. Som skogsbrand.

Detta var målet - godistillverkning för barn och barnbarn men framförallt barnbarnsbarn. :) Tyvärr, just inga bilder. Men en väldig massa karameller blev det. Väldigt spännande att koka karamellmassan, smaksätta och färga. Och så hantera den varma, varma massan, snabbt, medan det gick att klippa och forma den. Tre sorter - citron, mint, ananas. De blev limegröna, röda respektive gula karameller och klubbor.

Extra roligt är förstås att barnbarnet som bor i Toronto kommer hem precis till jul och stannar ett par veckor Hem kommer även barnbarnet som bor på Filippinerna, Så himla roligt!!! Och så kul för bröderna att få träffas. Det var flera år sedan.

Här hemma då...   Kasper är borstad och kammad och kloklippt - han tjurar...

Filip och jag "slåss" nästan konstant om samma fåtölj. Den närmast kaminen...Fast blir det tillfälligt en hylla tom i en av hurtsarna - då ska förstås den också provas.

Filip ja - en katt som vet precis vad han vill. Och talar om det. Jamar när jag går förbi - då betyder det klappa och gosa lite med mig, matte!!. 

Han vill ut och han vill in, och som sagt, han lurpassa på mig när jag reser mig ur bästa fåtöljen. Det finns fler små filmer på YouTube där Filip tigger vatten, här är en till som jag tog idag. Som höres, så är Kasper honom behjälplig, när nu matte filmar i stället för att fylla på!! Skålen är helt fylld med nytt vatten, men sånt måste ske när Filip själv är med och kollar... alltså fyllde jag till slut på ännu lite mer...