Vaddå kanin??

 Snälla Wilmamatten har skickat ett kaninskinn till mig och Grynet. Så att vi skulle få lite roligt, att spåra och sånt.

Matte band oss och försvann. Jag skällde massor, Grynet en del. Matten sällskapade tydligen hellre med en skinnbit än med oss. Sen kom hon tillbaks och hämtade Grynet. Jag skällde nästan hela tiden dom var borta! Jädrans sätt att lämna mig så där! Skrotmatte!!!

Sen hämtade hon mig och band Grynet. Men Grynet skällde inte, hon grät! Storgrät, stortjöt, så att det hördes vida omkring. Matte genade och jag "spårade" kanske allt som allt fem slutmeter och hittade godiset som låg ovanpå nåt som luktade som det där jag luktat på nyss. Det struntade jag i ...

... jag och matte hade lika bråttom till stackars Grynet, och matte tröstade och lovade att aldrig mer försvinna och lämna henne ensam på ett främmande ställe. I skogen till råga på allt. Stackars, stackars Grynet, och matte skäms. Grynet har under olika omständigheter lämnats ensam och till och med glömts bort senaste året. Hon har aldrig lämnats ensam hos oss, om matte måste bort ensam nånstans har alltid jag fått göra henne, alltså Grynet, sällskap.

Grynet blev lättad när vi kom, hon hade nog varit alldeles förfärligt rädd att bli övergiven igen. Vi gav oss iväg hemåt. Isen ligger tjock på Mörtis, och matte lyckades kasta olika och rätt godisbitar åt oss. Vi stannade alldeles nära stranden.

  

Vi skulle stå på en sten och få godis, sa matte, för det ska man göra säger flera bloggkompisar. Men då har dom inte sällskap med Grynet ... se hur det gick. Nä, hur det inte gick förstås...

  

Vi vandrade hemåt, genom ljung och blåbärsris och sånt, förbi först den ena och sen den andra badplatsen, den som är min badudde.

 

Efter badudden passerade vi "fällanhuset" - ni som varit med oss så länge att ni läste om Mysan (och sedermera även Myse) vet. Så här öde ser det ut vintertid. 

 Och där, precis där, dyker Myse upp för att möta oss eller nåt. Han har tydligen förträngt de miserabla månader han tillbringade där innan han så mirakulöst kom till oss.  

    

 Sen gick vi hem.

Ber om ursäkt för matten...

Själv skyller hon framförallt på datorstrul - virus och nån sorts spioner i datorn.Nåt om att ett par webbläsare liksom inte ville vara med. Och lite sånt tjafs. Massa konstigt fortfarande, men nu orkar hon inte med fler återställningar.  Säger hon. Bra, då kanske jag kan få lite tid för mina kompisar!

Det blir en del djuriskt i det här inlägget. Somt som visas, somt ni får tänka er. Att räkna ut att det efter mattens totala omgörning av gröna (nu blå) rummets golv skulle ges spelrum inte bara för luft och försvinnande vatten utan också för möss, det borde hon ju fattat. Med tanke på miljontals lortar i gullfibern under golvet.

Möss gillar äpplen. Upptäckte hon. Förstås morötter och potatis också, men dit hann dom inte. Nu förvaras allt sånt i tjocka plastbackar. Framförallt Myse är väldigt intresserad av det där rummet, men så här års hålls dörren dit stängd.

När vi är ute med bilen har vi sett en älg och ganska många rådjur. Senast idag, tur att både däck och bromsar funkar, för skogsvägarna är smala. hala och moddiga. Osandade förstås.

Innan jag kommer till det mest intressanta djuriska vill jag berätta om en hund som matte såg springa på vägen långt, långt hemifrån mig. Det finns öde vägar på fler ställen. På ena sidan fanns en sjö, på andra sidan berg. (Det var här hon kraschade sönder min förra, braiga bil.)

Matte stannade, tänkte att nästa bil kanske hade mer otur och inte skulle hinna få stopp. Försökte prata med hunden, men den var inte lika intresserad. När det så kom en bil blev matte jätterädd, men den stannade och hunden  rusade iväg till den! Och ut nästan ramlade en husse som blev minst lika överlycklig som hunden. Han var ute och letade, och nu var han på väg till nån skog i närheten. 

Sen till nåt som egentligen är förfärligt, men känns ganska mysigt för mig. Nån från nån hemtjänst ringde till matte och sa att dom måste skaffa en ambulans som skulle ta en annan matte till sjukhus, och den matten bad dom kontakta min matte och be henne ta hand om hennes hund - och det var ju Grynet det gällde. Matte for de flera milen, gick in i huset och ropade. Ingen Grynet nånstans. Hon letade i alla rum, det finns många. Till slut hittade hon Grynet liggande platt som död, brun på en brun matta i mörka hallen, vid ytterdörren. (Matte hade måst ta sig in genom en bakdörr.)

En djupt deprimerad liten hund, som inte sa pip i bilen heller. Hon kände förstås igen sig hemma hos mig, kollade av de vanliga ställena och satte sig sedan vid f.d. altandörren och såg ut så här.

Hon var så ledsen, och jag försökte trösta och sa att allt nog skulle bli bra, och till dess kunde hon passa på att ha det i alla fall lite bra hos mig och matte och mina katter.

Matte hämtade fram min bia, som jag nästan aldrig låg i. Grynet blev glad och började genast bädda. :) 

Så nu är den hennes, och i vägen står den så att matte snubblar på den stup i kvarten. Men det är det värt, säger hon. Och Grynet håller förstås med. 

Vi har gått två promenader, och vi har ätit middag. Grynet äter också dietmat, men inte samma som jag. Nu ligger vi och vilar oss, Grynet sover medan jag hjälper matte att blogga.

När Grynet kom tittade Filip lite förvånat, men så fortsatte han att äta och bete sig som om Grynet bott här alltid. Dvs han placerade sig i den fåtölj som han och matte alltid kivas  om.

Myse var lite reserverad första timmen, la sig försiktigtvis under bordet och på två stolar dessutom. Bra koll hade han därifrån. 

Jag la mig till ro på lilla favoritmattan. Fast lite koll på Grynet hade jag förstås.

Nu håller vi alla tassar och tummar vi har för att det blir bra igen med Grynets matte. Det är andra gången sedan i somras hon måste till sjukhuset på det här sättet. För säkerhets skull far matte iväg i morgon och köper ännu en hundbur till bilen. En lite större än den jag har nu, så det blir ju bra för mig också. Om hon nu hittar en som går in i nya, låga och strömlinjeformade Cliåna. 

Titta förresten på Cliåna, så den ser ut bakifrån! Som ett monster. Tror kanske att han/hon/den ska skrämmas och varna alla för att komma för nära. När allt kommer omkring är kanske "hen" faktiskt ett riktigt bra ord. :D

En snöbild också, från häromdan, då kom det massor.

Kompisen Ludde har varit här :)

Kasperia (och Katteria och en aning Matteria)
Jo, det där med att jag kommit underfund med att jag (Kasper)  i själva verket är en väldigt modig hund (se föregående inlägg)... Det beror helt enkelt på att det tydligen är farofyllt att bo här i mitt och mattes och katternas hus.
Häromdagen hade jag besök av bloggkompisen Wilma. och hon vågade knappt komma in, hon tvärvände när hon skulle gå in genom ytterdörren! Hon såg min takfläkt, och den var igång!! Matte stängde av den, och så småningom, långt om länge,vågade hon följa med sin matte in. (Jag skrev inget om det, men det gjorde ju Wilma själv, på sin blogg.)

JAG är inte ett dugg rädd för att vara hemma och inomhus, trots läskiga fläkten, alltså är jag modig!!

I dag var bloggkompisen Ludde här, och han bara pep och lät konstigt och vägrade att gå in i mitt hus!! För han såg att Filip var inne, och Filip var tydligen något av det läskigaste han sett!  (Mer om det så småningom.)

JAG är inte det minsta rädd för skräckinjagande Filip, jag är så modig att jag till och med sover bredvid honom!

Och nu, när Blogger fungerar igen, ska jag berätta lite om den här dagen. Matte sa åt Filip att gå ut eftersom han skrämde Ludde, men för säkerhets skull gick jag och Ludde och våra tvåbeningar iväg till sjön. Matte sölade, så jag försökte skynda på henne lite.

Ludde hade så bråttom, så han sprang långt i förväg, han har minsann rejsat förr vid min badudde och hittade vägen.

Vi rusade som galningar en ganska lång stund, och många av mattes bilder ser ut ungefär så här...

... men som tur är inte riktigt alla. :) Alla bilder blev lite suddiga eftersom vi var så fartiga, men ni kan ju klicka på dem ändå, tycker jag. 

Han är faktiskt riktigt stilig, han Ludde. 

Fast ibland har han lite svårt att hålla reda på benen, tror jag. Inget under, för de är ju väldigt långa. Och så klart vackra... ;)

Vi rejsade vidare ett tag, men så småningom tyckte Ludde att "nu får det räcka". Jag rejsade ensam ett litet tag till.

Sen gick vi hem.

Mattarna och hussen åt lunch, och det gjorde jag och Ludde också. Allt var frid och fröjd. Sen skulle dom fika och äta smarrig rulltårta som Luddes matte hade bakat, och kladdkaka som min matte bakat.  Men då, då hände det läskiga! Filip ville komma in, och eftersom han ju bor här så fick han så klart det. 

Stora, stora Ludde blev så rädd att han försöka krypa upp i sin matte knä, där hon satt i soffan. 

När han inte fick det försökte han gömma sig bakom soffan, i ett hörn. Filip ligger på golvet framför fåtöljen där matte satt. Han fattade visst att Ludde var rädd, för han försökte inte pussa honom, fast han gärna hade velat. 

Jag är ju, som sagt, en modig hund, så jag beslöt att ingripa. Och då vågade sig Ludde fram ur hörnan. Modigt gjort. Nästa gång han träffar Filip är jag nästan säker på att han till och med vågar låta sig bli pussad.

Och matte, hon sitter här och njuter av de vackra tulpanerna hon fick. :)

Så trevligt av er, Ludde med flock, att ta er hit och hälsa på hos oss här ute i obygden. :)

Händelserik kommun

Det brinner en del i Södertälje kommun. Lokalpressen rapporterar...

Blomkruka fattade eld

En brinnande blomkruka fick räddningstjänst att rycka ut till Slåttervägen i natt. Branden släcktes med en kastrull vatten.

 Det var strax efter två på natten mot torsdagen som branden larmades in till SOS. Det var ingen person som kom till skada.

Detta var det hela, med riktigt stor rubrik. Här är en länk.  :)

Alldeles onödigt spännande...

Kasperia
- Jag skulle hälsa på hos Grynet idag. Det skulle matte också, och flera trevliga tanter. Fast varför stannade matte bilen här???
Ser inte direkt smart ut. Och Svinsjö - så heter det ju inte alls där Grynet bor.

- Matte får väl ge en förklaring om hon kan, jag tänker nästan bara visa bilder. De här. t.ex. Två som undrar vad vi egentligen ser (ni vet väl att man måste klicka på nån bild). Kråkan tittar på mig och jag på det där stora röda utanför bakrutan.

- Det här såg jag också, men det ser ju helt normalt ut. 

- Här då - också normalt?

- Neeej MATTE!!! tänker du krocka ihjäl oss!!!???

- Och titta här - visst kör den väl om oss fast det är dubbelstreckat!!!

- Här är ju Biltema, där vi var häromdagen!! Och K-rauta som matte var till var och varannan dag när hon fixade gröna rummet som blev blått!

- Fast strax innan hade vi kört på den där motorvägsbron som stängt av E4 vid Södertälje sedan i midsomras. Först för några dagar sedan blev den färdigreparerad och det går ganska bra att köra igenom själva stan igen. Och nu ombeds inte längre semesterfirare och andra att ta vägen över Västerås eller Strängnäs i stället för via oftast helt igenkorkade själva Södertälje.

-  Nu orkar jag inte mer - matte får ta över!!! För tro det eller inte - vi överlevde vådligskörningen!!

Matteria

När man får möte på en smal grusväg koncentrerar man sig kanske främst på den mötande bilen, så att inte backspeglarna ska haka i varann (det har hänt mig en gång tidigare). Det var i alla fall så jag uppenbarligen tänkte. Helt fel!! 

För på vägen rätt nära renen låg en stenbumling. Den körde jag jag över!!Pang!! Tursamt nog tycktes ingenting ha hänt, så jag tackade min skapare eller vem det nu var och körde tacksamt vidare, glad över att åtminstone ingen allvarlig skada var skedd. 

Efter några kilometer skulle jag svänga in till Grynet med matte - men det gick inte att växla ner före den skarpa svängen. Jag fumlade väl lite, och missade kurvan med ett par meter. Stört omöjligt att få in backen. Ytterligare ett par växlar sa stopp. Definitivt. Jag tog mig fram någon kilometer innan jag kunde stanna på ett sätt som inte störde trafiken. Ingen backväxel - ringa bärgare. Mobilen saknade tydligen pengar, det gick bara att ringa nödsamtal. 

112 - där kopplade man mig till polisen som fixade bärgare. Den kom så småningom - men den var allergitestad och där rådde hundförbud. Så jag och Kasper vinschades upp på flaket/släpet och for baklänges de rätt många milen till en verkstad där min försäkring skulle gälla. 

Lite märkligt att sitta i förarsätet, åka baklänges och titta rakt in i de efterföljande bilarna. 

Det här kan uppenbarligen bli en väldigt kostsam historia som dessutom kan dra ut på tiden. Får väl se hur det kan klaras ut. Nu har jag i alla fall en hyrbil fast den fick ju Kasper inte heller åka i! Absolut hundförbud. Hmmm ;)
Men skulle Folksam godkänna den här biluthyraren, som var utan avtal med dem? Muntligt löfte fick jag så småningom.

Vi är i alla fall hemma nu sedan många timmar och har även hundburen med oss. Kasper sover gott vid mina fötter. 

Eftersom jag gillar små bilar står nu en Polo på tomten. En ilsket blå. Och i morgon ska jag undersöka det där med mobil och abonnemang. 

Håhåjaja - det här är i själva verket inte det minsta roligt. I själva verket precis tvärtom.