Visserligen gick väl storkameran i graven med flaggan i topp, men ändå så trist. Jag har verkligen tyckt om min Nikon system, även om den känts bånglig att ha med på "vardagspromenaderna".
Tur att jag i alla fall hann ta de här bilderna innan mekaniken totalstrejkade.
Barnbarnsbarnet Wincent är ganska rädd för Kasper, men vänjer sig som vanligt efter en stund.
Tryggast i alla fall hos mamma.
Och till häst kan man ju känna sig säker.
Att Wincents mormors tomt direkt blir en skog, det är ju jättespännande. Små berg att bestiga, jobbigt när man bara är två år. Man har all rätt att känna sig jättestolt över att ha lyckats!
Fast det är klart att man vill ha med mamma på promenad. Men i strumplästen funkar det ju inte för mamma, bäst att hjälpa henne. :)
Mot åkern!
- Mot åkern. sa jag ju!!
Och dit var det inte många steg. :)
Inte ens för den som bara är två år.
Inte ens för den som bara är två år.
Precis här tackade alltså min hittills så trogna, långnästa Nikon för sig.
Fickvänliga lillkameran finns kvar, men den behöver sällskap.
Efter moget övervägande - nåja, ett par timmars i alla fall - bestämde jag mig. Dock inte för en Nikon. Efter först objektivhaveri och nu kamerahuskrasch övergår jag till en som jag hoppas riktigt bra kompaktkamera.
Nikon COOLPIX P600 föll på mållinjen, trots den enorma zoomen. Den hanterar inte RAW-format.
Vad det i stället blev visar jag när den anlänt. :)
Nikon COOLPIX P600 föll på mållinjen, trots den enorma zoomen. Den hanterar inte RAW-format.
Vad det i stället blev visar jag när den anlänt. :)