De sitter där. Sitter och sitter. På marken. På en dyna kanske, men ändå. De sitter i
köpcentrum. De sitter snart sagt överallt. Tiggarna. Romerna.
Jag förtränger så gott jag kan. Ger inget, för då kan det
bara komma fler… Och jag kan ju inte
hjälpa att det finns de som slänger glåpord, till och med spottar på dem…
Men – sitter där, det gör de. I snö, regn, kyla. De borde
inte finnas, men det gör de. Och jag ser dem, trots att jag försöker förtränga.
När jag går förbi med fyllda kassar.
Klart det är synd om dem, men inte är väl det min sak. Det är Rumäniens sak. EU:s sak. Jag betalar
förresten till Läkare utan Gränser…
Tiggarna är helt enkelt ett kolossalt störande och
irriterande moment i tillvaron.
Okej – jag har tyckt riktigt illa om dem. Men också om
mig själv, om mitt eget sätt att reagera. Jag har försökt "tala mig tillrätta", men
det har inte hjälpt ett endaste dugg. Samvetet har gnagt.
Dessutom – att onaturligt skynda förbi, titta åt annat håll,
låtsas inte se, det kändes helt enkelt ovärdigt. För ganska många månader sedan
bestämde jag mig för att ”göra upp” med mig själv. Det måste finnas ett annat
sätt att förhålla sig.
Det finns det.
Nu tittar jag, möter
deras blickar. Och tänk, en sådan
skillnad det gör! De inser att jag
kanske inte kan ge dem pengar, men jag kan ge dem en liten gest, rentav ett
vänligt leende som nog inte är särskilt glatt, men respektfullt. Ett leende kan
uttrycka respekt. För den delen också förståelse och empati.
Och nästan alltid ser jag gensvar. Möter en blick – vi ser
varandra. Får kontakt människa till människa. Vi förstår.
Detta enkla, att ”våga” se den person som sitter där får
konsekvenser. Varelsen är faktiskt en individ. En medmänniska, inte ett ”något”
under sjalar och filtar. En medmänniska, värd att bli sedd.
Det är flera månader sedan jag bestämde mig för att inte
titta bort. Det handlar om värdighet, mänsklig värdighet. Tiggarnas värdighet. Och
min. Så nu fegar jag inte ur längre.
Om jag ger pengar? Nja, ibland förstås, men jag har ju inte
så gott om dem. Och ibland är jag plötsligt utan guldtior. Men det andra jag
ger – jag ser att det betyder mycket. Klart det gör för den som alltför ofta
bara möter förakt och negligerande. Ibland ren och skär elakhet.
Sist en varning – det är riskabelt, det där att se folk i
ögonen. Man kan beröras. På riktigt. Så att man får försöka blinka bort
tårar.
Det finns också någon enstaka som inte alls vill möta min
blick. En ganska gammal man som jag några gånger gett en slant tittar åt sidan,
medan han mumlar ett tack. Jag ser visserligen inte hans ögon, men väl hans kroppsspråk
som han inte kan dölja.
Jag är övertygad om att han efter ett långt strävsamt
liv upplever det som fruktansvärt förnedrande att behöva sitta här, i ett annat
land och tigga.
Det var inte det här han ville med sitt liv. Han tittar bort,
känner en sorts skam.
PS. Jag ser att ”man” nu på allvar ska försöka komma tillrätta med framförallt romernas situation. Dels i deras hemland, dels här. Riktade insatser från både samhälle och hjälporganisationer.
Det är bra. Men inte befriar det mig från att se den medmänniska som faktiskt befinner sig inom min synkrets. För i och med det angår han/hon mig. Så enkelt ser jag det.
Hur situationen hanteras av andra – det är förstås upp till var och en. Jag valde så småningom, som sagt, att inte se bort. Det fick konsekvenser.
Jag ser inte heller bort, och vid något enstaka tillfälle blir det en tia i muggen.
SvaraRadera/ej hundägare
Jag har alltid sett dem, aldrig tittat bort. Givit dem flera gånger, men slutat då antalet tiggare fördubblats under det senaste året. Till nästa år kommer ännu flera! Kvinnor ska inte behöva lämna sina barn i Rumänien för att sitta på en kall gata i Sverige och tigga pengar, men det är precis vad de får göra i dag då deras män inser att vi kvinnor i Sverige öppnar våra plånböcker för våra medsystrar.
SvaraRaderaMina tankar går till människohandel och det vill jag inte bidra till.
Jag ger pengar till organisationer som kan bedöma vem som är i behov av pengarna, inte till dem som lockar hit stackars kvinnor och sedan tar pengarna de får för att finansiera resorna hit.
De som skjutsar hit dem gör det inte gratis.
Kram M.E
Det är svårt det där! Vet inte riktigt vad man ska tänka... På bara ett år så har de kommit och sitter nu vid alla stora affärer i vår lilla stad.
SvaraRaderaHär spekuleras det mycket kring organiserat tiggeri, då det är många som ser att de kommer i "fina" bilar och samlas på ställen innan de går vidare till "sina platser".
Jag ser inte heller bort, men jag "vågar" inte skänka pengar då man inte vet om det är de som får dem eller någon annan :-( Är det inte hemskt!
Jag kör fegvarianten genom att - om jag kan - välja en ingång där det inte sitter någon. Gör det det, hälsar jag alltid. Ibland ger jag något även om det ses som fel, för att mitt hjärta brister annars.
SvaraRaderaDet är svårt, jag tittade nog också oftast "förbi" dom förut, nu försöker jag möta dom, nicka eller iallafall bekräfta att jag ser dom. Det är kluvet tycker jag, att veta om man ska ge eller inte, jag ger ibland men ofta har jag inte kontanter på mig. Jag vet att min hundklubb har gett ex pantflaskorna som blivit när vi haft tävling, det blir en del och jag vet inte men vi upplever att det uppskattas, att man själv kan få gå och panta och göra något konkret för att få en slant. Men det är svårt, att ta in och verkligen se, jag klarar inte av att inte beröras, att bli påmind om att under ytan så är det inte så vackert i samhället och ju mer man tittar ju ondare gör det.
SvaraRaderaJag ger inte ser dom inte ofta här men desto mer i Eskilstuna. Just nu verkar det organiserat tyvärr i alla fall här.
SvaraRaderaExempel från förra veckan torsdag förmiddag så passerar jag en manlig i Eskilstuna. Lägger märker till hans skylt. Jag heter xxxx och är en 1 årig änka med tre barn hemma. Skänk en slant till mina barn. Torsdag eftermiddag sitter en utan för affären här hemma också manlig. Har en skylt med exakt samma text som den jag läste några timmar tidigare i Eskilstuna. Fredag lunch ny manlig tiggare utanför affären här men med samma skylt som den som satt dagen innan hade. Jag kan tyvärr inte låta bli att bli väldigt misstänksam när exakt samma text och namn förekommer hos tre olika personer. //Siggematte
Just det där att se dem, bekräfta dem, visa att jag vet att de är människor precis som mig, det tror jag är oerhört viktigt och bra. Jag ger så mycket jag kan, men framförallt så hälsar jag och ser dem i ögonen och ger ett leende. Till alla!
SvaraRaderaDet är så lätt att titta bort och bara skynda förbi, det är nog det vanligaste i detta sammanhang om jag ska vara ärlig. Dock har vi utanför mitt jobb många sittandes, de turas om, en del med lappar som de lämnar över när den andre tar över. Känns olustigt att alla heter samma sak på lappen, att alla har blivit änkor osv. Men vad ska man säga och vad ska man göra? Vi har haft några väldigt försynta där medan en minst sagt obehaglig man klampat in i butiken och gått rakt fram till kassan och pekat på den och skakat med sin burk att vi ska ge honom pengar. Det är svårt detta, men jag väljer att inte ge bort mina pengar till dom. Det är inte vårt problem att lösa, det är EU:s problem, Rumäniens problem och Sveriges problem att komma fram till vad som ska göras för att människor inte ska behöva ligga i vartenda gatuhörn. Skulle ja ge bort mina pengar till alla som behövde skulle jag inte ha några kvar själv. Men en smörgås eller en kopp kaffe till de som fryser utanför butiken kan jag bjuda på. Dock ska det aldrig glömmas att detta faktiskt är människor och är precis lika mycket värda som vem som helst.
SvaraRaderaJag brukar heja tillbaks när jag går förbi dem men ger inget längre. Jag gav lite slantar till en kille från Bulgarien ibland eftersom han delade med sig till Ludde av lite korv en gång fast nu har jag slutat ge något till någon. Det kan inte vara meningen att de ska ta sig till Sverige för att tigga. Det måste vara bättre att de tar itu med situationen i hemlandet eller ser till att åka någonstans där de kan jobba och tjäna pengar.
SvaraRaderaBlev riktigt förskräckt över din inledning, kände inte alls igen dig men drog en lättnadens suck på slutet ;-)
SvaraRaderaVi har en grupp på 5 rumäner i Köpingen, vi blir smått bekanta trots att vi inte kan samtala. Försumbara 20 kr var gång till kvinnan utanför Hemköp som sitter där i alla väder. Sorgligt få ser dem eller än mindre ger dem en slant, fattar inte...
Här är en länk som klargör deras situation:
http://www.stadsmissionen.se/Socialverksamhet/Nyhetsarkiv-Social-verksamhet/Vart-att-veta-om-tiggeri/
Mycket fint inlägg! Speglar de dubbla känslor som jag tror många har inför den här nya situationen som vi möter i varenda stad. Men du har helt rätt i det här med att vi måste våga möta varandras blickar! Hittade hit från bloggvännen Musikanta! /Anna
SvaraRaderaTack för din kommentar. Det verkar som wordpress igen hakat upp sig och markerar flera som skräp även bland dom som brukar kommentera, jag hoppas det ska funka ett tag igen nu.
SvaraRaderaGer aldrig något - vi har faktiskt tre tiggare här i Hjo. Märkligt. Hur i hela friden har de hittat hela vägen hit från Rumänien? Tycker hemskt illa om tiggeriet, i Gbg kan man se dem överallt. Verkar inte som om rumänerna ser det som ett problem med sina romer, Dessvärre. Men här blir de fler och fler. Se dem i ögonen? Man gör som man måste.
SvaraRaderaJag ser också alltid på dem och nickar när jag handlar. Jag har en liten tjej som brukar sitta utanför Willys som jag alltid försöker ge en tjuga. Hon heter Elina, har två barn hemma i Rumänien och har ett underbart leende. Jag är glad att jag slapp att sitta utanför en affär och tigga när jag var tvåbarnsmamma en gång i tiden...
SvaraRaderaKram från Ingrid
Underbart skrivet!
SvaraRaderaJag erkänner att jag ibland väljer en annan väg, om jag själv är på sämre humör. Annars försöker jag numer att åtminstone (det är baske mig inte mycket) hälsa tillbaka.
Jag fick lite, ordlös, kontakt med en kvinna som satt här tidigare. En helt underbar människa som jag idag verkligen hoppas är hemma med sina barn igen! Men kanske kommer hon åter, på nya 3 månader.
Visst, det ÄR EUs, Rumäniens, Bulgariens, politikernas ansvar, men vi kan vara mänskliga i alla fall. När man hör hur vissa av dem blir behandlade av folk som passerar.....
Fint skrivet om ett svårt problem. Men jag ger inget. Har aldrig mynt på fickan, använder kort. Kommer heller aldrig att ge något. Inte av snålhet eller rasism, utan av princip. Gåvor uppmuntrar. Det är Rumäniens och EU:s problem. Rumänien ska ta hand om sina invånare. Om de vägrar, trots EU-bidrag, ska Rumänien ut ur EU. Romerna missbrukar den fria rörligheten. Polisen kommer aldrig kunna identifiera allihop för att se till att regler för den fria rörligheten följs. Men Sverige kan och bör hjälpa till i deras hemland när sådant kan organiseras. Jag hälsar inte på tiggarna. Jag känner dem inte, och kan inte språket. Jag tittar bort när jag kan. Vi brukar handla på söndagar numera. Då är tiggarna borta från butikerna. Åtminstone i vår lilla by, inte så lukrativt då gissar jag.
SvaraRaderaJag blir faktiskt arg av hela problematiken. Inte på tiggarna förstås, utan mest på Rumänien som inte gör sitt och även på svenska myndigheter som inte klarar att följa våra lagar. Dvs att rensa mer effektivt i slumområdena som växer upp. Om vi svenskar skulle tältat och brett ut oss med filtar på gator och torg hade vi minsann blivit vräkta. Detta låter ovänligt och hårt, men Sverige kan ju inte bli hela EU:s eller hela världens socialtjänst. Ibland måste man sätta ner foten. Eller ska vi ha total anarki..?
Sen hör det förstås till saken att egna sjukdomar och övrigt oflyt gör att man bara inte orkar ta del av all denna misär. Men skulle jag se någon sparka eller spotta på dem skulle jag nog säga vad jag tycker.
He he, här har du fått oss att lätta på tungans band. Intressant att ta del av hur andra tänker om saken.