onsdag 4 september 2013

Tandläkarskräck - ett minne blott

Matteria

Efter en kolossalt omfattande tandsanering för några år sedan (inklusive fyra titanskruvar) har på något märkligt sätt min tandläkarskräck försvunnit. För värre kan det knappast bli.


Det var skräcken som gjorde att jag hellre stod ut med tandvärk än gick till tandläkaren. Att t.ex. tugga på en nejlika kunde hjälpa där värktabletter gick bet. En kryddnejlika. Krossad och placerad i en liten gasvävsbit.

Det har hänt ett par gånger att jag svimmat i tandläkarstolar och även fått akuta panikångest- och gråtattacker.

Resultatet efter några år var naturligtvis att allt rasade, och eftersom jag inte gillar gluggar och behövde kunna tugga återstod till slut inget annat än att söka akut hjälp. Ännu en gammal brygga lossnade. Jag hann inte dö innan, vilket var vad jag nästan hoppats.

Tandkirurger, skruvar, käkoperation. Närmare 100 000 kronor plus lika mycket från Försäkringskassan kostade kalaset.

Det här är fem-sex år sedan. Jag bad den nya tandläkaren att inte släppa mig. Han lovade.


I måndags var det dags. Tandläkarbesök, kallad för årlig kontroll. Ingen skräck längre. Inte ens rädsla. Bra att bli undersökt, så att eventuella problem åtgärdas i tid. Halvårsbesök har övergått till årsbesök.

Trevliga - och duktiga - tandläkaren kollade. Tog ett par röntgenplåtar. Skrapade en aning, det kändes knappt. Det gick fort.

"Kanon",  sa han. "Allt ser jättebra ut, och du hade nästan inga beläggningar alls. Fortsätt sköta dig så här!"

Tydligen får alla några hundra, jag tror 150-300 kronor per år (storslaget, eller hur), i tandvårdsbidrag. Det hade jag ingen aning om.

Besöket kostade mig 175 kronor.

Jag tänkte på hur jag för några år sedan hade fått lägga tre nollor till det beloppet. Plus 20-30 000 kronor året därpå.


Allt för en oskicklig tandläkare (mina föräldrars) som i min ungdom hävdade att det dels var väldigt dåligt material i mina tänder, dels att jag inte gick att bedöva!

Allt var verkligen inte bättre förr. Och det går naturligtvis utmärkt att bedöva mig. Görs det dessutom långsamt så att bedövningen hinner före nålen så klarar jag till och med den urläskiga proceduren. Om nödvändigt. Men det har det inte varit på flera år.

Så tack, tandläkare Stig, för att du tog dig an mig! Och tack tandkirurg Ulf som då det begav sig ringde mig hem på kvällen för att höra hur jag mådde efter dagens operation.


8 kommentarer:

  1. Tandläkarskräck har jag också, svimmade i väntrummet och fick efter det alltid gå raka vägen in i tandläkarstolen! Nu när jag flyttat till Skåne blev det
    jobbigt med ny tandläkare, men hade turen få en superbra som förstod.
    Men i vintras blev det jobbigt för han hade slutat och jag fick en ny som jag absolut inte vill gå tillbaka till! Så nu ligger det och gnager i mig hur jag ska lösa det här när nästa kallelse kommer!
    Så duktig du är som klarat upp allt och nu har väl skötta tänder!
    Jag vet hur det känns att gå därifrån med de orden i bagaget!
    Kram!
    M.E

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var i den situation du är nu som "åttaåriga raset" startade. Jag klarade inte den tandläkare som tog över praktiken.
      Efter några år var det dags igen, den nya födde barn. Hennes efterträdare var en oerfaren katastrof, men remitterade mig vidare. Akut. "Tandläkare Stig" är betydligt yngre än jag, så jag behöver förhoppningsvis aldrig mer byta. :)

      Jag menar att du måste se till att få fatt på en ny tandläkare.
      Det är inte vettigt att behöva svimma av skräck och känna den där vidriga ångesten. I presentationen brukar tandläkare ange om de är beredda att ta emot patienter med just tandläkarskräck.
      Leta!!!
      /Matte Berit

      Radera
  2. Det är bara att gratulera till att ha hittat bra tandläkare! Och naturligtvis att fortsätta på den inslagna vägen! Jag hade en gång en tandläkare som föreslog whisky och jordnötter som snacks eller mellanmål. Det förstörde inte tänderna!!! Möjligen nåt annat då men absolut inte tänderna...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaadu, en del råd kan verkligen både vara och framförallt BLI hur dyra som helst!

      I svaret till Melody and M.E. kan du läsa om min senaste katastrofläkare, som åtminstone remitterade mig vidare. (En bro med tre tänder hade lossnat när jag åt en vindruva och tuggade till på en kärna).

      "Du borde inte äta druvor naturella, hädanefter ska du dricka dom som vin", sa han. Ville väl vara rolig?
      Jag gick ju aldrig tillbaks.

      Radera
  3. Härligt att ha bra tandläkare som man känner att man kan lita på och att rädslan försvinner. Jag hade en fantastisk tandläkare under flera år, han var lyhörd och lugn, accepterade min rädsla och känslan av att behöva ha kontroll. Tyvärr gick han bort och sedan dess har det varit en resa för att hitta en ny tandläkare som kan mäta upp sig till dom kraven. Har hittat en ganska ok tandläkare nu, ger det en chans i alla fall :)
    Laika hälsar att alla tandläkare är av ondo ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi är nog många som har eländeshistorier bakom oss, när det gäller tandläkare.
      Jag är otroligt tacksam över att ha hittat den jag har nu.
      Men jag minns ändå med saknad min första "riktiga". (Även till honom kom jag som akutfall, han hade helgjour i Stockholm). Han "behöll" mig och siktade in sig på att reta upp mig där jag satt med munnen full med grejer och inte kunde svara och argumentera... Trots att jag genomskådade honom funkade det varenda gång... :D
      Det var den som övertog hans praktik som var den första riktigt stora katastrofen.

      Kasper hälsar att han till fullo håller med Laika!

      Radera
  4. Gott att du blivit av med tandläkarskräcken! Och grattis till att allt håller sig lugnt i munnen.
    Hade också otur med skoltandläkarna (vi är många om det). Bedövningen tog inte och "tänder av dålig kvalitet". Känns det igen? Tandläkarna var nog rätt okunniga på den tiden.
    Jag undvek också tandläkare tills det var oundvikligt. Fick hjälp av en arbetskamrat med tid till en som skötte tänderna på förståndshandikappade. Var inte lika illa däran som du, men han lagade elva tänder och drog alla visdomständerna under narkos. Sen var tandläkarskräcken borta.
    Sen var det bra ett tag tills min sjukdom förstörde resten. Stora arbeten för 70 000 kr genom Folktandvården. Duktig tandläkare. Titan här också. Och jag kan somna under en rotfyllning. Bedövningen 'tar' alltid numera (bättre medel?). Allt frid och fröjd ett tag till...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skoltandläkaren var ett elände, men den som välmenande föräldrar sedan valde åt mig för att göra besöken mindre traumatiska visade sig vara en ännu större katastrof. Själv fattade jag faktiskt inte att det inte BEHÖVDE vara så smärtsamt.
      Både medel och metoder är bättre nu, det är jag säker på. Liksom patientförståelse och bemötande. Åtminstone i allmänhet. Men det där med personkemi är ju en sak för sig. Den är också riktigt, riktigt viktig.
      Narkos har jag sluppit.
      Åh Margus, jämfört med dig är jag en sån kruka!!!!

      Har förresten fått fröerna idag. Första sådden avklarad, fortsätter i morgon. :)
      Matte Berit

      Radera