Orättvist är livet

Lite sol i dag, men matte tog naturligtvis inte med sig nån kamera till skogen. Hon BORDE köpa en ny, men hon vill ha en ny säng också. Och nya glasögon - så antagligen får jag väl fortsätta att ha det så här. Men jag tänker tjata! Fast jag VET att hon är urdålig på det därmed prioritering.

Hemma fanns i alla fall en kamera. Jag och Myse hade en konversation vid risiga enen som matte ville föreviga, så hon sprang in och hämtade kameran.

Det såg skojigt ut däruppe, och Myse tyckte att jag också skulle klättra upp. Klart jag ville, men...

 ... det bär liksom emot att erkänna att jag inte kan klättra! Så jag försökte intressera honom för att komma ner i stället. Jättespännande fläck, försökte jag...

 Nä, Myse ångrade sig, han kom inte ner. I stället sa han att han trodde att jag inte kunde klättra upp, faktum är att han började reta mig så smått.

Klart jag blev sur! Bestämde mig för att gå därifrån. Han kunde gott få ha sin gamla en för sig själv! Då ångrade han sig. Jag menade ju inget illa, sa han.

 Men jag hade fått nog. Brydde mig inte det minsta om hans "snälla goa Kasper, förlåååt"!

Så jag drog iväg neråt tomten och roade mig på egen tass. Livet är verkligen orättvist.

Matte ber mig säga att under den där risiga enen bor nattvioler, och hon är så rädd om dom så att hon vill inte ta bort enen. För då trivs nog inte dom där blommorna längre.

Och om hon börjar såga  bort döda grenar så dör nog hela enen...

Alltså får det vara som det är. För i sommar vill hon kunna gå ut på kvällen och som vanligt känna den fantastiska doften.

Förr eller senare så är vi nog där igen. Vid nattviolens tid