Det går vägen, minsann

Väckarklockan ringde igen, i morse. Fast inte riktigt lika tidigt som i går. Kan säga att matte inte var utsövd, men stapplade upp gjorde hon i alla fall. Morgondimman brukar hon annars sova över.

Vi gick en kort morgonprommis, och jag fick lite mat. Sen åkte vi direkt till det där konstiga stället som jag till mattes förvåning ganska gärna går in till (men jag går ännu hellre ut därifrån).

Matte hade ingen kamera med sig, men det gjorde inget. Vetten var väldigt nöjd med mig. Jag hade återhämtat mig mycket bättre än de förväntat sig, med tanke på allt jag var med om i går. Och kanylen i mitt ben, den tog hon bort. :)

Vet ni - jag har ingen tratt när vi går på promenad, visserligen måste jag till vidare gå i koppel, men det funkar ju, det också. En kortare tid. Hoppas jag. Jag ska leva stillamt ett par veckor. Här några bilder från en av mina småprommisar idag.
Som ni ser har jag inga som helst kisseriproblem. :)

Myse följde med en gång, och ville ha med mig bort från vägen, men det gick ju inte.

 

Just nu blir det många men ganska korta promenader. Jag ska kissa ofta, säger vetten, och dricka mycket. (Dricker jag inte tillräckligt får matte fixa buljong.)

 

 

Här vill jag in, för jag är faktiskt törstig! Och ni ser - några tänder har jag ju kvar. :) Men där finns sannerligen gluggar.

 

Men sedan - inomhus blir det tratt, för jag vill ju faktiskt undersöka magen min lite närmare, se vad det egentligen är man har gjort. Slicka lite och så, vill ju liksom hålla mig lite ren. Men icke - i stället ser jag ut så här, är inte alls så kul

Å andra sidan - jag ska strax ut på ännu en liten prommis. Och den 8 oktober tar dom bort stygnen. Och kollar mig igen. Innan dess har vi fått veta vad labbet säger om de där stenarna som jag gav bort till dom.