Åh, så vi njuter!

Äntligen värme, vårstädad altan, morgonfika ute i solen, öppna dörrar och fönster. Känns som om både hus och sinne städas och friskas upp av sol, vind och frisk luft. Säger matte.

Så nu njuter vi. Både två- och fyrbenta. Här några bilder från vår tomt..

Ibland vill vi ändå in, och då är det besvärligt när dörren råkar vara stängd. Ett misstag, sa matte och bad om ursäkt. På den här bilden ser ni "gröna rummet" utifrån, som omväxling.

Om en stund far matte iväg till återvinningscentralen, Som vanligt. Jag får inte följa med för min bur har hon plockat ut ur bilen för att få rum med ännu mer konstigheter som vi inte ska ha kvar. Hit ska hon.

När hon kommer hem ska jag få gå till sjön och bada, lovar hon. Låter toppen. Och så ska vi äntligen besöka bloggvänner, det har varit lite mycket här senaste dagarna, men nu är allt som vanligt igen. :)

Mindre kaotiskt

Matte är hopplös Men nu ska jag i alla fall visa en bra sak som hon har gjort senaste tiden (utom då att ställa till världens röra här hemma)..Hon har torkat godaste blötaste dietfodret, det som både smakar och doftar ljuvligt! Hon mår illa av underbaraste aromdoften, men framförallt Filip dras till torken som malen till ljuset!

Till slut ger han nästan upp, sorgsen, besviken men fortfarande aningen hoppfull. På nåt sätt MÅSTE det gå att komma åt ljuvligheterna... 

 Ett mattebarnbarn dök upp en trevlig dag, tur att matte fått bort böcker och sånt från stora matbordet! Så att barnbarnsbarnet kunde bre ut sig med mattes Lego. Synd bara att han fortfarande är så himla rädd för mig. Konstigt, hans mamma gosar med mig massor, och jag får pussa henne precis så mycket jag vill!

Och så kan man ju undra om en vitsippa får se ut  hur som helst. Det gör mina. Men vare sig den har sex, åtta ellel tolv kronblad, så är det ändå en vitsippa. Märkligt.

Myse den skamlösa skurken har upptäckte hur skön min bia är, i synnerhet nu när den bytt lite plats.

Ett par efter-kaoset-bilder också, soffa och bord har inte bytt plats, kaoset ser ni i inlägget nedanför.

Matte är helnöjd. Det känns helt okej för mig och katterna också. :)

Kastat vare´ här...

Kasta eller inte kasta - det var frågan. Resultatet blev "kasta". Inte bara böcker gallrades, även kläder kördes iväg till återvinningscentralen. Två fulla sopsäckar - här ligger sånt som en gång var mitt.

Hehe - containern var fylld nästan till brädden, så jag tog chansen och norpade tillbaks ett par byxor (ett par decennier gamla och använda någon enda gång, möjligen) - men jag tänkte att kanske ändå...  Jag försökte ta tillbaks en tröja också, men nådde den inte.

Och så det här med böcker - drygt 10 hyllmeter bortgallrade. Allt har ännu inte hunnit avyttras på det ena eller andra sättet, men i morgon eller på tisdag hoppas jag få iväg resten.

Det ena drar det andra med sig - minus tio hyllmeter kräver omtänk. 

Ena rummet är klart och delvis ommöblerat, men eftermiddagssnöande satte stopp för bortforsling av bl.a. tomma hyllmoduler. Åtta stycken som rymmer en meter var.

Nu känns det som om jag faktiskt kan stå för mina böcker. De är mina för att jag fortfarande vill ha dem. Lika mycket kvar som jag gallrat bort. Åtminstone tills vidare.

Ett par som i sista sekunden undgick sopsäcken hamnar i stället på nattygsbordet. Men resten forslas bort så snart ryggen ger klartecken. Ingen enda ska norpas tillbaks. :)

Endera dagen visar jag kanske några "efter"-bilder. :)

Förfärlig TV

Matteria

Om man för samman ett antal personer som lider svårt av ett handikapp, personer som inser att det kommer att leda till för tidig död, som får dem att skämmas ute bland folk som tittar och beskärmar sig, som inser att handikappet i praktiken utesluter möjligheten att bli förälder, som ständigt utsätts för en mix av medlidande och förakt (även visst inslag av självförakt) - då har man deltagare i TV4-programmet Biggest loser. Så som jag såg dem i säsongens första program häromveckan.

Jag har inte sett programmet tidigare år, och kommer inte att se något enda ytterligare avsnitt i år heller. Jag tycker hela upplägget är bedrövligt, cyniskt och helt igenom eländigt!

Jag är överhuvudtaget inget fan av utröstningsprogram, och här är väl ändå botten nådd.

Alla vill göra allt de kan för att bli av med sin övervikt (de väger sisådär 140, 150, 160,170 kilo). De är beredda att satsa allt för att uppnå det de inte lyckats med på egen hand. Visst är det en tävling, och visst är de medvetna om det. Men ändå - alla är fast beslutna att ge precis allt, och tror att de i och med det kommer att få fortsätta och kanske, kanske rentav vinna. Men framförallt få fortsatt hjälp.

För att ytterligare "öka spänningen" för tittarna tävlar deltagarna i par. Dvs de båda syskonen, kompisarna, arbetskamraterna osv är helt beroende av även den andres insats.

Inte nog med detta - av de två par som lyckats minst bra med gemensam viktminskning ska ett röstas ut, det andra blir kvar. De som röstar är de övriga deltagarna!!

Bra teve minsann - taktik blandat med lite medkänsla och empati hos övriga deltagare som tvingas välja (i öppen röstning), förtvivlan och släckt hopp hos de utröstade, djup skuldkänsla hos den part som orsakade sista eller näst sista placeringen även för sin partner. 
Självklart också ökade konflikter inom den kvarvarande gruppen, för en och annan ville ju rösta ut det deltagarpar som finns kvar. Som sagt, superb TV. Fy tusan!!!!! 

Jag tycker hela upplägget är vidrigt! Inser att jag gjort helt rätt som under åren praktiskt taget helt undvikit TV4.

(För övrigt - aldrig att jag skulle titta på en boxningsmatch! Misshandel är misshandel, hur reglerad den än är.)

Gäller att snabba på...

Kasperia
Om matte ska hinna med hela tre inlägg den här månaden också, då krävs en extraordinär skärpning. Och sånt är hon dålig på. Extremt dålig.
Men hon har i alla fall besökt återvinningscentralen och lämpat iväg en full bil. Snart dags för nästa tur. Säck på säck med "överblivet".
Och så hann hon fota svanar som nog frös rejält om fötterna innan isen försvann - och svanarna med den. Tror vi.

Hon är omåttligt stolt över att hon köpt och fått hemsänt ett IKEA-bord - som hon lyckats montera alldeles själv. Ett med utdragbara skivor. Klart hon fick skruva isär och göra om ett par gånger, men till slut så... Allt fungerar nu och hon är som sagt omåttligt stolt. Hon är inte världens smidigaste, så det såg rätt kul ut när hon kravlade runt bland skruvar och skivor och ben och sånt. :D

Hon, alltså matten, konstaterar också att det nu är hög tid att  räfsa bort de flesta löv, för nu blommar vitsipporna. Fagningsblomman.

Röda textilier år utbytta mot sånt som går i blått,, som vanligt här hemma när det går mot vår och sommar. Snart döljer löven utsikten mot västra grannen (utsikten stör inte så mycket nu heller, det är sällan vi ser åt det hållet. :)

Jag för min del har inte det minsta emot gamla löv - det blir väldigt många när man har många hasslar på tomten. Bäst att passa på att njuta av dem medan de finns! Och njuter, det gör jag! Klicka på nån bild!

Myse ligger och vilar sig, blir visst trött bara av att titta på mig! Latkatt!

Men ännu latare är Filip och Maxi, eller kanske dom bara tycker att Räv behöver lite sällskap? Fast Filip lägger ofta tassen över Rävs nos, ser ut som om han ber honom hålla tyst! Matte är glad att inte Räv hann varken bli begravd eller hamna bland soporna. :)
Måste kännas härligt att få avancera från boa till bästis.

Mitt värsta sedan sist är när jag inte lydde matte utan rusade iväg upp på vägen för att hälsa på två schnauzrar, en pudel och en briard (!) som går förbi här ibland. Dom bor inte i vårt område, för här finns numera nästan bara snälla hundar. Men jädrans så elaka de här var!!!  Matte blev jätterädd, och det blev den där flockens matte också, hon var rädd att jag blivit skadad.  Blev jag inte, men otäckt var det. Och briarden var stoooor!!

Matte har nåt som hon själv vill skriva också, men det får hon göra i ett eget inlägg. Bestämmer jag. Här gäller det ju att få ihop två inlägg till innan april går över i maj! Tala om låg ambitionsnivå...

Livstecken från oss

Hopplös är hon, matten!! Nästan så att hon den här månaden inte ens klarade tre inlägg!! Så jag försöker väl rädda situationen, och åtminstone hålla bloggen liiite grann vid liv!!

Elsa brukar slita sig lös från sin matte och komma hit för att jaga mina katter!! Sen kommer hon ibland upp på förstubron och vill att jag ska komma ut, och då skäller jag som en besatt tills matte öppnar dörren. Att hon, dvs Elsa, skrämmer mina katter förtränger jag, och hälsar vänligt. Rentav  entusiastiskt...

Att matte försvann en av påskdagarna, umgicks och åt god mat utan att jag fick följa med - det beror varken på matte eller mej! Det finns barn som är rädda för hundar - till och med tycker illa om oss. Vuxna också. Det tycker jag är synd. Det tycker matte också. Men just barnen tar hon ju hänsyn till, ibland (men inte riktigt alltid).

Till Mariefred fick jag i alla fall följa med, fattas bara. :)  Det är en fin liten stad, där finns till och med kullersten.

Egentligen bryr jag mig inte så mycket om varken gator eller kullersten, det bästa med Mariefred är att Mälaren ligger där. Det finns till och med sand som är väldigt rullvänlig.

Det låg en kul gul båt, där i sanden. :)

Men vaddå - Lugn Å Ro, när det finns SAND!!

Båten hade ju två sidor, och det gick lättare att komma överens med den andra. :) Här matchar vi varandra bättre, tycker jag. Även fast båten tydligen tycker att "upp & ner" betyder rättvänd. Konstigt.

Dom har roliga lusthus i Mariefred.

Och så håller isen på att ge sig iväg även från min lilla hemmasjö

Osså har jag sett en massa sångsvanar på en åker. Fast dom var så långt borta så jag iddes inte ens skälla ut dom!