fredag 17 april 2015

En liten kompis

Kasperia
Fast kompis och kompis - jag är kompis, men det är inte Wincent. Han är rädd för mig. Det tar lång tid innan det lossnar så här pass. Här sätter han i alla fall på sig cykelhjälmen...


... för nu ska här ut och cyklas. :)




Och sen var han inte lika rädd längre. :)

12 kommentarer:

  1. Kanske du kan lära dig cykla också... Kramis!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror att jag hellre blåser såpbubblor med honom. ;)
      Kasper

      Radera
  2. Bara lite, som det verkar.
    Trevlig helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Utomhus funkar det någorlunda, men inomhus... :(
      Och jag som är så snäll - pussade honom bara en enda gång...
      Kasper

      Radera
  3. Men lille människovalpen då, han måste ju förstå att du är en mycket snäll och trevlig hund. Hoppas att det släpper för honom.
    Här hoppas vi verkligen slippa ser mer av brandkåren på väldigt lång tid. Räcker nu.
    Mattes mesta energi går till hennes mamma och den där ryggen. Det är inte ett ryggskott utan nåt annat tyvärr.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den där lille killen har alltid varit rädd för mig. Han är ganska rädd för katter också. Visst är det synd! Jag säger att han ska träffa mig ofta, så att han lär sig. Det är bäst för barn, om de tycker om djur. Så tycker jag!!
      Kasper

      Radera
  4. Inte ska väl lillen vara rädd för dig heller, du som ser så genomsnäll ut :) Men vilken tur att det såg ut att lätta lite där under och efter cykelturen :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det går bättre när vi är ute, för då har jag så mycket att kolla att jag inte bryr mig om honom särskilt mycket. Det gör jag nästan inte inne heller, men där är han så rädd att han nästan skriker om jag kommer i närheten!!??
      Det tycker jag är lite knäppt!
      Kasper

      Radera
  5. Det där blir nog en kul kompis så småningom. Så kan ni åka på cykelturer tillsammans.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag fattar inte att han inte vill vara min kompis redan nu - vi har i alla fall känt varandra i alla hans tre år!
      Fast när han cyklar får jag förstås vara med. :)
      Kasper

      Radera
  6. Mycket söt pojke och mycket söt Kasper. Hoppas att barnet blir av med hundrädslan, det är så hämmande. Som en del i mitt jobb tog jag emot ungdomar med fobier som i sitt sista skede hos terapeuten kom till Djurhuset. Det var så tilfredsställande att se ormfobi, fågelfobi, fårfobi (!) insektsfobi etc plötsligt lossna och gå över. "Lite hundrädsla" är kanske inte en fobi direkt men träning och tillvänjning stegvis kan nog göras likartat. En liten fluffig Kasper är ett enklare träningshjälpmedel än en jättehund som Ankan... men blåsa bubblor är kul!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker också att det är trist, Ännu lite tristare vore om han helt enkelt inte tycker om djur. Hoppas det inte är så illa, i min värld hör barn och djur ihop.
      Men vi får se. Det låter hoppfullt, det du skriver. Årstiden som kommer ses de mer utomhus, och där går det bättre. Tur det åtminstone. :)
      Berit E

      Radera