tisdag 25 oktober 2016

Vi lever fortfarande. Åtminstone de flesta...

Länge sedan det skrevs något här
Först berodde det på att vi var ledsna allihop. dvs jag som är matte, Kasper, Filip och Myse. Vi saknade Maxi så förfärligt, och det gör vi fortfarande fast det gått flera veckor sedan han lämnade oss. Sedan beror det på att jag, matte, haft en hel del annat att göra. Orken och inspirationen har inte räckt till. Fast både Wilmas och Luddes besök skrev vi ju ändå om.

Maxi blev sjuk, hastigt, på bara tre-fyra dagar tynade han liksom bort. Meningen var att jag skulle ta honom till Animalen på måndag, för att göra honom den sista tjänst jag kunde. Men jag hann inte. Och det känns fortfarande så tungt. Han gick ut genom dörren aningen ostadigt, för att han behövde ut. Han kom inte in igen, kanske han inte orkade. Jag letade och letade.



Han är oerhört saknad. Vår finaste Maxi.




Det kommer ett mer utförligt inlägg snart. Och Maxi ska få sin egen sida, som Petrus och även Mysan fått. Goaste, bräkande Maxi.

Men just nu har jag ett annat pockande åtagande att fullfölja, eller snarare två. Dels ägnar jag ett par dagar i veckan åt att hjälpa en god vän att förstå sig på sin dator och vad den kan användas till, om man verkligen vill. Dels vill man på mitt gamla jobb nytrycka och ge ut en skrift som är min. Det känns bra, men kräver en hel del arbete. En del text vill jag ändra och uppdatera, och så vill jag göra om layouten.

Och så händer det ju lite annat också.

Jag ska också bli bättre på att kommentera. Joodå, det ska jag,,,

23 kommentarer:

  1. Ingen rast - ingen ro sa husse. Alltid finns det att göra. Det är likadant här. Problemet är att husse har sån hög "sätt i gång"-tröskel. Hoppas det går framåt med datorförståsigpålärandet. Det kan vara knepigt. Jag har faktiskt varit en knapp meter från en katt utan att få spader. Ser redan fram mot att få träffa Filip vid nästa rejs... Kramis!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det går framåt med datorlärandet, men kära nån så knepigt det är... Nu har matte gett läxa, hon måste själv pröva och öva, och framförallt förstå en del. Genom praktik. Får väl se hur det går. :)
      Grattis Ludde, du blir allt modigare. Det blir trevligt för Filip också, när det blir rejsdags igen så småningom. :)
      Kasper

      Radera
  2. Så tråkigt med Maxi. Var han gammal? Fick mig att minnas när ett par katter vi hade när jag var i tonåren. De fick kattpest. Till bara den ena hann veterinären komma hem och ge en spruta så hon fick somna in undan plågorna.
    Låter spännande med din skrift. Vad handlar den om?
    Det här med layout och text, och bilder gissar jag, kan du tänka dig ha en genomgång med mig om det? Om det vet jag ingenting men vill gärna lära mig "tänket". Jag har din mejl-adress, som du hade för ett par år sedan. Är den fortfarande aktuell? Och är det ok att jag mejlar?
    Allt gott!
    /g

    SvaraRadera
    Svar
    1. Maxi var 14, nästan 15 år, och Filip är bara ert par-tre månader yngre. Båda hämtade jag som små kattungar från ett katthem i Södertälje.
      Skriften - det tar vi nog via mail i stället. Den här är enkel i utförande, men inte innehållsmässigt. (Jag har tidigare layoutat bl.a. en tidskrift. Grunden är ett layoutprogram, fast jag ägnade mig så smått åt den verksamheten långt innan det fanns persondatorer och alla i princip kunde vara sin egen både sättare och reproanstalt...)
      Min mailadress är densamma.
      Ha det gott!
      Berit E

      Radera
    2. Hej, skickade mejl till dig nu på morgonen men fick det i retur. Adress namn@telia.com

      Radera
    3. Min epostadress finns under min profil, om du klickar på e-post. men du får den gärna här också. :)
      beritelisabetsnabelatelia.com
      Berit E

      Radera
    4. Det är den adressen jag har. Testade två gånger men fick tillbaka att det inte kunde levereras, SPAM. Adressen finns sen gammalt blad kontakter. Testar att skriva om den. (Tänkte inte på det då)
      Jag var inne på din profil men lyckades inte hitta adressen. Hittade dock andra bloggar du har/har haft. Roligt! Läste några inlägg. �� Anonym här eftersom jag skriver från mobilen. /g

      Radera
  3. Uff så trist å ikke vite hva som har skjedd, men dyr trekker ofte for seg selv når de kjenner at det er på tide "å gå videre". Håper du finner ut hva som skjedde før det blir vinter. Man må tenke på de gode stundene...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det känns extra svårt, att inte veta. Jag är så rädd för att jag aldrig får veta vad som egentligen hände. Men vad det än var, så är det ju över nu, för Maxis del, och åtminstone det är en viss tröst.
      Vi har verkligen våra fyrbenta vänner bara till låns, en förhållandevis kort tid dessutom. Som vi visserligen vet, men ändå...
      Berit E

      Radera
  4. Det är så väldigt sorgligt med Maxi MEN han valde sin väg - kattvägen. Det är helt naturligt för en katt att dra sig undan när det är dags och hur svårt det än är för människan vet jag inte om transport till veterinär och spruta är ett bättre alternativ. Jag sörjde ju min Silverkatt så otroligt men just detta att han valde själv... det hjälpte. Så småningom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror iofs att du har rätt i det där med att frustrerande bilresa och besök på djurklinik inte alls är ett alternativ som Maxi själv skulle valt. Jag hade också föredragit att få ha honom i min famn, hemma, när det blev dags. Som med Petrus. Jag sörjer fortfarande honom också, om än inte lika akut. Men är glad över att han fick sluta sitt liv så som han gjorde.
      Jag önskar så innerligt att Maxi fått sluta på samma sätt. Nu vet jag ingenting, kan bara hoppas att det "gick bra"...

      Men livet går förstås vidare för mig, Kasper, Filip och Myse. Även om jag tror att vi allihop letar, var och en på sitt sätt.
      Berit E

      Radera
    2. Vill bara förtydliga att jag också vänder mig till veterinären när det är dags. Men för Tissel blev den sista bilresan en mardröm som jag inte önskat honom (eller mig). I knäet, i trygghet hemma, vore det ultimata. Men jag tror att din fina Maxi somnade in lugnt där han krupit undan ändå.

      Radera
    3. Tack Hillevi. Maxi skulle inte heller ha klarat bilresan särskilt bra, det vet jag. Och jag kommer att försona mig med det faktum att allt blev som det blev. Snart nog. Vi har ju för övrigt inget val, vi som blir kvar.

      Radera
  5. Men så trist, matte funderade en del på Maxi när vi var hos er men glömde att fråga. Hennes gamla Kermit gjorde på samma sätt, han var 15 år blev gammal på ett par dagar. Matte skulle ringa om sista resan när han gick ut genom dörren och bara försvann. Visst naturligt för katten att gå och gömma sej när det är dags men så hemskt för oss som inget vet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Matte tänkte också på Maxi när ni var här, han hade inte varit borta då många dagar. Men hon sa ingenting om det, ville liksom inte börja gråta...
      Det känns så svårt att inte veta, och att inte få vara med och ha en älskad varelse i famnen när det är dags. Som med Petrus. Säger hon. Och tänker på ganska många katter hon förlorat under årens lopp. På flera olika sätt. En blev överkörd, men det fick hon veta först ett halvår senare. Två har bara försvunnit, och så var det ju Mysan ... men det visade sig ju vara en helt annan sak.
      När hon går igenom gamla minnen och foton blir också collie Klara väldigt påtaglig...
      Kasper med matte

      Radera
  6. Å så ledsamt för er att mista en vän och familjemedlem.
    Det är alltid lika svårt hur än det går till. Förra året blev ju vår Ola sjuk, ett utdraget förlopp som tog på krafterna. Tror det var bästa slutet en katt kan få -hemmavid i sin egen kända miljö. Förstår att du inte har lust och ork att ränna runt och kommentera i nuläget, vi väntar. Kram från Dal

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det lite sorgset här hemma nu. Och som grädde på moset krånglar datorn. Eller snarare webbläsare.
      Strul, t.ex.med den här bloggen som vägrade kännas vid både mig och Kasper...
      (Strulet fortsätter, även om jag just nu lyckades runda det, om än med en ny webbläsare-)
      Berit E

      Radera
  7. Men oj som vi beklagar sorgen, förstår hur tungt det måste kännas. Massa nospussar och kramar till er alla, och tur att ni har just varandra.
    Spännande med skriften de vill använda, sånt är alltid lite härligt.
    Nospussar och kramar i höstrusket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är tomt, vi saknar vår Maxi. Så väldigt mycket. Det allra värsta är att jag inte vet hur hans slut såg ut, att jag inte kunde följa honom de sista timmarna. Vart han nu tog vägen. Han borde ha fått dö i min famn. Inte ensam nånstans jag vet inte var...
      Berit E

      Radera
  8. Åh! Så ledsamt! Fina Maxi <3
    Vi har också haft en gammal katt som försvann så där och det gnager fortfarande i mig trots att det var tjugo år sen... Kram!// BMW

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blir nog så för mig också, att det här aldrig helt kommer att sluta skava och gnaga. För bortemot 20 åt och flera katter sedan hände något liknande, och fortfarande - som du skriver - gnager det.
      Berit E

      Radera
  9. Så oerhört tråkigt att läsa om Maxi och jobbigt att inte få vara med riktigt till slutet även om det ju är så vanligt att dom drar sig undan när det är dags. Det är tufft för er som står kvar, dom som lämnar oss slipper må dåligt men hos dom kvarvarande är sorgen desto större. Kram på dig, beklagar och sänder er många tankar <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anna. Jag bara önskar så innerligt att Maxi fått sluta på samma sätt som Petrus. För min skull absolut, men mest av allt för Maxis egen.
      Men nu är det som det är. Han är så oerhört saknad, men själv mår han inte dåligt längre. Som du skriver. Och det är ju trots allt en tröst.
      Berit E

      Radera