onsdag 2 januari 2013

Myse ett år...

... ja det stämmer ju inte riktigt, men det är precis ett år sedan han kom hem till oss. Han var redan något halvår gammal. Hade fått klara sig helt på egen tass sedan mitten av augusti!! Både hem- och mammalös. Och med ett par sår, ett ganska otäckt.
Här några bilder från kattvalpen Myses första dag hos oss. 



Ni minns kanske - Mysan hade försvunnit ett par veckor tidigare, matte letade och grät, letade och grät. Sigge Svamphund med matte var också här och letade. Vi trodde Mysan var död.

Någon trodde att Myse var Mysan - öppnade sin bildörr och frågade om "hon" ville följa med hem till min matte.

Myse hoppade direkt in i bilen. Första gången i sitt liv han varit i en bil! Han kördes hit. Matte och han såg på varandra - och sedan dess är han "våran Myse". En hittills totalt okänd son till Mysan! Det är därför vi döpte honom till Myse.


Dag 2 såg det ut så här:


Dag 3:


Och sen gick det vidare. Veterinärbesök för kastrering och ID-märkning. Han skulle vila och ta det lugnt första dagen sa vetten. Men se det tyckte inte Myse! :D



Bus och lek är vad det handlar om under Myses vakna tid, tills vidare bara inomhus. Precis så ville Myse också ha det, så fort matte öppnade ytterdörren och han kunde se ut så sprang han in och gömde sig! Ut ville han inte.  



Så småningom blev det åtminstone nästan-vår, och då tyckte både matte och Myse och jag att det var dags. Här ett par bilder från första utedagen.


Det kom mer snö i mars! Då ville inte Myse vara med längre - när det såg ut så här vände han och galopperade in igen!


Måste ju också visa en bild på när mamma Mysan efter tre månader liksom uppstod (vi trodde ju att hon var död).  Men vi förstod att det var till Södertälje Katthem hon måste, hon skulle inte stanna hos oss den här gången heller. Fast matte grät!
Det är fortfarande mars. Och Mysan hade precis hunnit bli dräktig igen, men det visste vi ju inte då. 
På bilden Filip, Kasper, Myse och Mysan.



Myse och Filip blev bästa kompisar. Det är ett par månader mellan sovbilderna. Nu är ju Myse vuxnare, och de är inte fullt lika tighta längre. Fast dom busar med varandra. och visst sover de fortfarande bredvid varandra då och då.



Det blev september, vi beställde värmeloggs, tre pallar som placerades brevid farstubron.
WOW, sa Myse, och skrämde nästan slag på matte!





Myse är en buse - men oj så mycket vi tycker om honom. För han är ju våran Buse. :)






Och härmed återgår vi till ordningen. Jag kom på att naturligtvis borde Myse själv ha fått berätta allt det här, men sekreterarmatten orkar inte göra om! Hon är fortfarande världens klenmatte, men har i alla fall orkat hålla sig på benen flera timmar nu.

"Ordningen" kommer alltså att som vanligt bestå av oss allihop. I längden tillåter jag, Kasper, inte att bli så här bortglömd. Men just nu var det bara trevligt. :)

--------------------------

Tilägg, skrivet sent på kvällen,
efter att ha tänkt ännu lite mer
på hur Myse kom hit.
Matte har ordet.

 Myse hade ju fått leva sitt första halvår på "skulor" som kastats ut till honom, till rådjur och fåglar och säkert också till råttor!
In till min goda vän sedan hundra år och granne sedan ca tjugo fick han inte komma. Hon såg honom en gång dra iväg med en ostskalk. Och slicka i sig lite gröt. Hon trodde att Myse var Mysan, och lät sig inte övertygas helt trots att jag talade om för henne att jag satt på Mysan halsband för att hon säkert skulle se att hennes besökare inte var Mysan: "Jag kanske bara inte såg halsbandet..."

Hon trodde också att en annan granne tog hand om Myse, vilket senare visat sig inte vara fallet. Dessvärre.

Hon, liksom jag, levde ensam året runt här "i skogen". På andra sidan ängen. Blev lite krasslig, och remitterades till en ordentlig skiktröntgen, datortomografi.

Den 2 januari bad hon en gemensam god vän som besökte henne att se till att jag fick träffa den lilla katten som nog var Mysan. Så vår gemensamma vän ringde mig, och hur det sedan gick är ju beskrivet här ovan.

Vad som däremot inte står där är att resultatet av min goda vän och grannes röntgen blev att hon fick stanna på sjukhuset. Alltför allvarligt sjuk och alltför klen för att någon av de livsnödvändiga operationerna kunde genomföras. Ingen hade anat hur sjuk hon var, inte hon själv heller.
Knappt två veckor senare somnade hon stilla in, för gott. På sjukhuset.

På något sätt kompletterar det här den nästan osannolika berättelsen om Mysan och Myse.

Hade inte Myse kommit till oss då, så hade han inte kommit alls. Han hade fått fortsätta sitt skygga och hårda uteliv. 
Det hängde på bara en enda dag!

 
Myse känns på något sätt som en både gåva och hälsning från min döda vän. Också som ett ansvar, naturligtvis. Som en alldeles speciell liten varelse. Han ligger här nu, bredvid mig och datorn. Och jag har bara att sträcka ut en hand, och klappa honom. Han spinner och krullar tassarna så där härligt som bara katter kan. Vår "mirakelkatt". 

28 kommentarer:

  1. Jag tycker också det var trevligt med en tillbakablick på Myses första år hos dig! Det var ju knappt vi trodde det var sant när Mysan försvann och Myse dök upp! Att sedan Mysan dök upp igen och flyttade till katthemmet och fick sina valpar där och ett nytt hem gjorde inte sagan sämre... God fortsättning i stugan och måtte din matte krya på sig så hon orkar hjälpa dig med bloggen... Kramis!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan säga att matte inte heller riktigt vågade lita på vad hennes ögon såg! Varken när hon såg Myse där inne i den främmande bilen eller när hon såg Mysan under en nästan-grannes uthus!
      (Om bara mattes hosta ger sig så att hon kan få sova sammanhängande och inte bara "styckevis", så kommer hon nog att må bättre...)

      Radera
  2. Det var MYCKET trevligt!
    Jag börjar fnissa bara av tanken på hur Myse-plutten skojade runt på din mattes skrivbord och så!
    Det är en så speciell historia, allt det med Mysan och Myse och din matte och er andra så det glömmer jag nog aldrig.
    Han har ju verkligen blivit "en i gänget" och verkar trivas ypperligt! Det är gott!
    Kram på er alla!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Myse gillar att skrota runt på skrivbordet, finns mycket där som man kan putta ner eller bara leka med så där i största allmänhet.
      Myse är speciell på många sätt, och han hör verkligen hemma här. Och nog verkar han trivas alltid... :D

      Radera
  3. Vilken fin tillbakablick, tänk vilken tur både för honom och för er att han kom in i erat liv så där tillslut :) Jag hoppas att ni får många fantastiska år tillsammans hela gänget, underbara bilder!

    Önskar er ett riktigt fint 2013!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Egentligen ännu mer "tur" än vad jag och matte skrev - tror jag måste be henne skriva ett PS till inlägget!

      Radera
  4. Grattis till ettårsdagen allihopa! Sån tur ni haft som funnit varandra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så känns det. Som tur, till och med som att det var meningen!

      Radera
  5. Tänk att det gått ett helt år sen han dök upp så där mirakulöst lille Myse. Eller lille han är ju en stor katt numer.
    Bara undrar hur mamma Mysan har det i sitt nya hem.
    Hela historien är ju fortfarande alldeles osannolik

    SvaraRadera
    Svar
    1. Matte ska skriva ett PS till det här inlägget, säger hon.
      Du kan tro att vi också undrar hur Mysan har det, men det får vi nog aldrig veta. Tyvärr. Vi bara hoppas att hon äntligen fått det jättebra!

      Radera
  6. Denna M&M-saga är lika sagolik nu, som för ett år sedan!

    När matte ser bilderna på hur snön förskräckte Myse, så undrar hon om vår ungkatt i syrenbusken kanske inte var dumpad. Han tvärvägrar också att gå ut i kylan i sitt nya hem och föredrar att trakassera kattgubbarna, som han bor med.

    Jag är glad för att du överlevt nyårsbombningarna med vettet och blogglusten i behåll och att din matte är skrivklar igen. Kanske orkar hon bära kameran också?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Myse hann ju genomleva både snö och kyla ett tag, innan han överhuvudtaget fick komma inomhus. In till oss. Så han visste vad han INTE ville uppleva igen.
      Men nu verkar det som om kyla är värre än snö. För alla katterna. Och Myse är inte lika rädd längre, han vet ju att han får komma in igen, när han vill.

      Matte föredrar att sitta på sin datorstol och fota... och ut vågar hon sig inte än. Vill inte skrämma slag på grannar, säger hon...

      Radera
  7. Hurra till Myse som varit hos er ett år nu :) Roligt att se på bilderna och liksom se hur han blivit säkrare och busigare och busigare, för en riktig buse ja det verkar han minsann vara :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp, absolut vår både värsta och roligaste Buse. :) En liten rackare som minsann vet vad han vill. Så där som man nog blir när man levt sitt första halvår ensam och helt utan uppfostran.

      Radera
  8. Tänk, vi minns allt det där som om det hade varit igår! Hur Myse fick komma hem till er :-)
    Det där var verkligen ödet, eller vad man ska säg! En helt fantastisk historia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, helt fantastisk! Matte har gjort ett tillägg, sedan du läste. Hoppas du läser det också, för då blir allt ÄNNU mer fantastiskt.

      Radera
    2. Ja det där var verkligen ÄNNU mer fantastiskt! Matten hon sitter här med tårar i ögonen! En superstor kram till Myse, du är nog en ängel skickad från ovan :-) Och en storkram till er andra också!

      Radera
    3. En liten Buse-ängel. :)
      Säkert var det meningen att den här lille skulle få ett hem hos oss. Vi är jätteglada för honom, och är säkra på att han är jätteglad för oss också. :)
      Och tänk, att det var just min favvogranne som såg till att han kom!
      Nu när jag inte har varken henne eller Petrus kvar så är jag glad att jag i alla fall har Myse! Han är ju ung, så han kommer säkert att leva länge! Känns jättebra! :)

      Radera
  9. Ge Myse en klapp från oss här och en kram till dig själv. Vårljus och vila får nog krafterna att återvända hoppas vi.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Nu har Myse fått sin klapp. :)
      Matte kommer säkert att må bättre, bara den där usla hostan ger med sig! Så att hon får sova!! Säger hon.
      Och lite bättre är hon faktiskt, redan nu. Tror hon i alla fall... :)

      Radera
  10. Tänk att det redan gått 1 helt år sedan Myse hittade hem till er !
    Har den äran att KATT-ulera på din 1-års inflyttningsdag :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Myse: Tack, tack, jag kattulerar faktiskt mig själv också.:D
      Kattans tur det var!!!
      Törs inte ens tänka på vad som skulle ha hänt annars!!!!

      Radera
  11. Apropå Tillägget. Kan det vara ett fint exempel på synkronism?

    (Min matte tror inte, att allt som händer gör det av en slump)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kan det säkert vara ett exempel på, säger matte som inte heller tror på slumpen! (Och som läst Redfields böcker.)
      Någon tänkare - matte har glömt vilken - sa att "slumpen är resultatet av en orsak vi inte ser". :)

      Radera
  12. En hjärtesnörpande sannsaga. Kanske Busen när han kommit över slyngelåldern lever upp till sitt namn som Mysen. Men lite lagom bus är väl bara roligt!

    Ibland vill ödet oss och djuren väl:-)

    Fortsatt bättring från åkomman och på nya året.
    Kram Sara

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men oh, han lever minsann upp till sitt namn redan nu!!! Vår lilla buse är precis hur mysig som helst! Och skojig! :)

      Radera
  13. Matte blir lite våt i ögonen när hon läser det din matte skrivit, det sista förstås. För det andra var bara härligt att läsa om en busnisse eller kanske det ska vara kisse, hihi.

    Russelpussar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Han är verkligen världens busis, våran Myse. Och tänk, att det var just hon, hon som var min favvogranne som tyckte så mycket om mig, som såg till att han kom hit.

      Radera