En familj jag mött

En familj jag mött

Läs berättelsen om en säregen familjs märkliga öde. Den handlar om människor som kom till vårt land för många år sedan.
Berättelsen gavs mig en skön sommardag, en dag som rymde samtal ute på fälten, i ladugården, vid köksbordet, i stora salen, vid sjökanten, i trädgården och ute i hagen bland kor och hästar.

Mina sagesmän är de syskon, som var barn den gången då Sverige för snart 70 år sedan öppnade sin dörr för dem.

Sverige lär aldrig ha ångrat sig.
Vi börjar vår berättelse vid tiden för andra världskriget, i slutet av 1930-talet, i den vackra gamla hansastaden Königsberg i dåvarande Ostpreussen. (Numera heter staden Kaliningrad, och är en rysk enklav.)

Fadern i familjen ägde flera fastigheter inne i den blomstrande staden. Han var en framgångsrik affärsman. Modern var från en välbeställd släkt, och hennes stora, ärvda gods några mil utanför Königsberg var familjens huvudsakliga hem. Sex barn begåvades paret med, och då de äldre började skolan bodde de i veckorna inne i staden. Då upplevdes kriget fortfarande som långt borta. Alla helger och lov tillbringades hemma på den anrika egendomen.

Familjen levde ett gott liv, med fadern som den självklare patriarken, respekterad både inom och utom familjen. En lyckligare barndom än sönernas och dotterns första år är svårt att tänka sig, och vänner hade de överallt.

Alla anställda togs väl om hand. De årliga jakterna samlade mycket folk, och jakttroféerna var många och magnifika.

Men mörka moln tornade upp sig, även om de till en början syntes mycket långt borta och knappast berörde livet på godset. Nazismen som filosofi kunde ingen av föräldrarna ställa upp på. Till en början begärdes det inte heller. Inte ens efter krigsutbrottet inkallades fadern till armétjänst, vilket än i dag förefaller barnen som ett mirakel. Huruvida det intyg han åberopade var falskt eller äkta, det vet ingen nu levande.

Nästan alla anställda var självklart ute i kriget, men till hjälp i jordbruket hade familjen krigsfångar, företrädesvis franska. Ännu var Königsberg inte alltför illa åtgånget – men man hade länge insett att Tyskland var på väg att förlora kriget.

Uppbrottet
En natt skedde det oundvikliga uppbrottet. Ryssarna var på väg, och alla på godset och i byn fick den tyska militärens order att omedelbart lämna sina hem och bege sig västerut. Den som stannade skulle betraktas som förrädare.

De franska krigsfångarna valde att fly tillsammans med sina "fångvaktare" som blivit deras vänner, hellre än att befrias av ryssarna. Flykten blev en fruktansvärd upplevelse. Många dog av svält, kyla och umbäranden under de månader som följde.

Planen var att ta sig fram till någon västligt belägen hamnstad, skaffa en båt och ta sig över till Sverige. Aningslöst trodde man att åtminstone överfarten skulle gå både snabbt och enkelt.

Så blev det inte. De fann en båt, som de köpte tillsammans med en annan familj, och de gav sig ut på Östersjön med en proviant de räknade med skulle räcka gott och väl. Men självklart hårdbevakades även vattnen. Flyktbåtar var mål för både den tyska och den allierade krigsmaktens intresse och ofta också för deras kanoner.

Efter ett par dygn plockades de upp av ett större fartyg, även detta en flyktingbåt. Överfull och i ett bedrövligt skick. Den hade varit på väg mot Sverige i ett par veckor, tvingats lägga om kursen gång på gång för att undgå upptäckt och beskjutning. Om denna fortsatta, fasansfulla resa ska inte heller ordas mycket. Dock ska berättas att efter en tid ombord förbjöds hela familjen av fadern att äta någon som helst föda. De fick endast dricka. Skälet? Här kunde min sagesman knappast få fram orden – jag ska inte heller säga mer än att ni får tänka er värsta tänkbara scenario på en båt full av utsvultna, sjuka och ibland döende människor.

Nå, vår familj överlevde överfarten, liksom de flesta övriga ombord. Men de nådde aldrig Sverige, i stället sattes de alla i land i det tyskockuperade Danmark. Tyskarna kapitulerade efter en tid, och familjen hamnade i danskt fångläger. Där fick de vistas i nära två år. Att de därifrån slutligen fick komma in i Sverige berodde på att de fick alldeles speciell hjälp.

Fadern och modern var djupt troende, en svensk trosbroder hjälpte dem slutligen, skaffade dem bostad och erbjöd arbete på sitt bruk i Bergslagen. Så nu blev det för den forna högrestånds-familjen att vänja sig till ett liv i en arbetarbostad i ett främmande land. Ett himmelrike, efter lägerlivet.

Det nya landet
Att återvända till numera ryska Kaliningrad var alltså inte möjligt. Östtyskland var också uteslutet. Västtyskland var inte heller deras land. Sverige hade tagit väl emot dem:

– Far och mor beslöt att Sverige skulle bli vårt nya fosterland, berättar äldste sonen, Adam.

Vår familj ville så gärna bli "riktiga" svenskar. De anpassade sig, barnen gick i skolan och de lärde sig perfekt svenska. Men "riktigt" svenskar blev de kanske inte ändå. Eller blev de det? Döm själva.

Fadern hade en dröm – han skulle så gärna vilja ha en bit egen jord i sitt nya land. Utlänningar tilläts vid den här tiden inte äga mark. Inte heller hade de några pengar, men drömmen fortsatte ändå att drömmas. Och så – mot alla odds hittade fadern efter flera år en gård som sökte en arrendator. Eller kanske var det gården som fann honom?

Stjärnsund var ett före detta fideikommiss, ett vid den tiden ståtligt gods – men nu så nerslitet! Dessutom hade egendomen köpts upp av ett stort bolag, styckats och till största delen sålts av. Huvudbyggnaden var stor, men helt förfallen. Ekonomibyggnaderna i uselt skick, alla diken helt igenväxta. Den kvarvarande marken hade drivits som sidoarrende under många år, ensidigt och utsugande. Inte ens särskilt mycket skog fanns kvar, och detta i ett skogslän.

Kanske kände den före detta storgodsägaren och hans hustru en sorts gemenskap med denna stackars gård, som precis som de själva tycktes ha drabbats av ett oblitt öde. Både de och gården var "före detta". Båda hade ett storvulet förflutet, men befann sig numera ganska nära ren misär.

Ett besvärande faktum var förstås familjens fattigdom – men förunderligt nog nöjde sig bolaget med den enda borgen och säkerhet fadern kunde ställa upp med:

– Jag har sex barn. Unga och starka.

Kanske borde bolagets man sagt nej, men han sade ja. Lite bidrog säkert att ett par av sönerna gick på lantbruksskola.

Stjärnsunds och familjen von H:s gemensamma liv tog sin början.

Mot strömmen
Syskonen sitter tillsammans med mig ute i trädgården, under ett stort äppelträd. De minns och berättar. Minns hur traktens bönder ivrigt anammade den nya tiden, minns hur konstgödseln gjorde intåg på bred front, hur kemikalierna gjorde jobbet i stället för ogräsharven, hur optimismen spred sig och hur bönderna såg skördarna öka och framtiden ljusna. De minns att allt fler sålde sina djur – livet som kobonde kräver mjölkning och utfodring varje morgon och varje kväll. Och gödseln, den behövdes ju inte längre.

Men själva kände de stor tvekan. Var det här nya verkligen så fantastiskt bra, som det utmålades? Och ville de verkligen spruta ut en massa gifter? Modern avgjorde. Hon sade resolut, att "nu odlar vi potatis både på vanligt sätt och med konstgödseln och så smakar vi"!

De odlade, och de smakade. Framtiden avgjordes den sommaren.

De skulle odla naturenligt, som det då hette. Alla var överens, trots att det betydde att de på något sätt måste få råd att köpa kor också. De måste ju ha gödsel. Till en början hade de klarat sig med grannböndernas, som ju inte längre brydde sig om att ta hand om den. Konstgödseln var enklare.

Alla diken hade växt igen. Jorden var mager och utsugen. Ekonomibyggnaderna – i den mån de överhuvudtaget fanns – var som nämnts i uruselt skick, liksom bostadshuset. På bondauktioner kom de över en del redskap, omoderna och delvis kasserade visserligen, men fullt användbara efter viss renovering.

Adam minns med både glädje och rörelse hur deras vän och trosfrände, brukspatronen, uppmanade dem att skaffa sig de kor de behövde:

– Ge er iväg och köp, sade han till far. Köp så många ni behöver! Jag betalar.

Kor köptes, tio stycken, och dessutom en tjur. Den tjuren blev för övrigt en stor besvikelse,  men den nästa fungerade bättre.

– Som vi slet, minns Adam och hans syskon. Och som far och mor slet. Trots all hjälp vi fick så hade vi ju ont om pengar, och ett par av oss måste fortsätta arbeta utanför gården för att vi överhuvudtaget skulle kunna överleva.

– En bra sak med att dikena var så igenvuxna var i alla fall att vi fick så mycket ved när vi rensade dem, att det mer än väl räckte en par vintrar.

Ytterligare något familjen hade att slåss mot var omgivningens fördomar. "Tysken på Stjärnsund" och hans familj betraktades med stor misstänksamhet. Den blev inte mindre när det blev känt att "tysken" inte ens odlade sin jord på samma sätt som alla andra. Naturenligt – bah!! Fadern ville inte gärna orda om saken, hade till och med försökt hålla det hemligt eftersom de betraktades som nog konstiga ändå, men sönerna – i synnerhet Adam  – menade att de hellre borde stå för sina åsikter och värderingar. I alla delar.

Familjemedlemmarna hade alltså problem med sin omgivning, eller snarare hade omgivningen vissa problem med dem. De drack inte sprit, de var religiösa men inte ens det på "vanligt" vis, de odlade naturenligt, de var tyskar, deras synsätt var ytterst patriarkaliskt, de borde inte kunna överleva på den nerslitna gården, och ändå var de så förnöjsamma och hjälpsamma.

Åren går
Så gick åren. Undan för undan blev jorden bördigare, djuren fler, ekonomibyggnaderna i acceptabelt skick och huvudbyggnaden till det sorts hem de längtat så mycket efter. Kor förstås och även får och getter tillhör numera gårdens djurbesättning, liksom flera hästar.

Föräldrarna är döda sedan många år. Tre bröder och systern bor och driver gården, ingen av dem har bildat egen familj. Jag tror inte de haft tid. Och vanligt, ungdomligt nöjesliv deltog de aldrig i.

– Vi har aldrig varit på dans, det passade sig inte sade mor och far.

De två yngsta bröderna är däremot gifta, båda har sina dagliga värv utanför gården men de bor i flyglarna. Deras numera vuxna söner är helt inställda på att överta Stjärnsund när farbröderna inte orkar längre. Successionen är räddad. En av dem har redan tillträtt, och de äldre börjar trappa ner så smått.

På sätt och vis har familjen aldrig lämnat 40- och 50-talen. Så lever till exempel fortfarande familjemedlemmarna med ett släktens överhuvud, givetvis ett manligt – efter faderns död axlade äldste sonen Adam den rollen. Han tar uppgiften på största allvar, denne man som har bland de vänligaste ögon jag sett. Enligt hörsägen är hans lynne lika milt och vänligt saktmodigt som hans ögon. Något som inte alls gäller t ex Moritz. Han älskar att reta folk, och många är de situationer som Adam fått reda ut.

Gården lever, den drivs fortfarande ekologiskt. Till och med biodynamiskt. Besökare och studiegrupper är välkomna, och åtskilliga LRF-avdelningar har under årens lopp hittat hit. Dvs grupper av bönder – många av intresse för den specifika odlingsformen på Stjärnsund. Gården är sedan länge friköpt. Ytterligare jord har köpts till, och en del arrenderas. Antalet kor har fyrdubblats.

Sin forna glans har Stjärnsund inte uppnått, och det har inte heller familjen von H. Men gård och folk har följts åt till ett relativt välstånd – allt nödvändigt finns och är åtgärdat. Jag tänker tanken att det forna godset i Preussen – det är alldeles säkert inte heller vad det en gång var.

Stil och förnyad tradition
Det fanns något hos den här syskonkvartetten som jag inte riktigt kunde sätta fingret på förrän den äldsta i den, Karin, gav mig nyckelordet:

– Man måste ha stil.

Redan i den stora hallen förstår man vad Karin menar. Här hänger inga arbetskläder framme, inga leriga stövlar och inga högar av ytterkläder. Här är bländande rent, mörka paneler och en sliten men äkta matta på golvet. Ett par mörka ekstolar, ett mindre pelarbord, en stor, vacker byrå – och på golvet alldeles innanför dörren gårdens gamla vällingklocka som intar en hedersplats. Den stora gjutna klockan är lätt skadad, men inskriptionen finns kvar, och den är flera hundra år gammal. Klockan hittades i en skräphög, under de första åren på Stjärnsund.

– Man ska inte behöva snubbla över en massa skräp när man kommer in. Man måste ha stil.

Det tar sin tid att vandra genom huset, att se och begrunda dess inredning. Gång på gång får jag påminna mig själv om att här bor en invandrarfamilj, utan en enda ärvd möbel.

Allt är gammalt. I detta hus finns just ingenting, som inte tycks ha stått här i generationer. Detta trots att huset var helt tomt när familjen kom hit. Möbler, mattor, prydnadsföremål, tavlor, lampor. porslinet vi äter på, matsilvret, glasen – allt är "nytt".

Rummen är genomgående ganska mörka, och i matsalen står det stora bordet givetvis mitt i rummet under en magnifik takkrona. På min fråga om de brukar äta här svarar de lite generat "nja, inte så ofta…"

Den här familjen rycktes abrupt och nästan bokstavligen upp med rötterna för närmare 60 år sedan. De har arbetat hårt för att skapa en jordmån där de åter kunde slå rot. Där de kunde känna sig stå inne i ett sammanhang, finna fotfäste i både traditioner och den svenska myllan.

Ett enda rum är hållet i ljusa färger, och det är det rum som är möblerat med gustavianska möbler. Det blårandiga tyget till den vita soffan och stolarna har Karin vävt. I taket hänger en kristallkrona. Kristallystrar på väggen, ett par ovala tavelramar, piedestaler, blommor. Vaser, ljusstakar – allt är mycket, mycket vackert och harmoniskt. Kakelugnen är vit med blomslingor, mattan är ljus, och gardinerna hemvävda i ljust linne. Tapeterna är självklart stilenligt men diskret randiga. Att detta är favoritrummet förstår jag. Det är här jag bjuds på eftermiddagskaffe. En utsökt lunch intogs i trädgården.

Ett tack till vårt land
Jag kan till slut inte hålla inne med den fråga jag haft på läpparna länge, men tvekat att ställa. Jag undrar helt enkelt:

– Hur har ni haft råd? Allt det här måste ha kostat en förmögenhet! Och underhållet av detta stora trähus. Gården, flyglarna – trots allt är det ju bara ett tämligen medelmåttigt och inte alls särskilt stort jordbruk ni har att leva av!

Förtjusta förklarar de allt med ett enda ord – auktioner. Fadern och sedermera även barnen siktade in sig inte bara på maskiner, utan även på "riktiga" möbler. En del saker har de dessutom fått till skänks, av faderns gamle välgörare brukspatronen. Det ligger mycket renoveringsarbete bakom allt här på Stjärnsund, och mycken kärlek till denna deras plats på jorden. Deras alldeles egna.

– Ja, allt detta är vårt. Vi vill vårda det så väl vi kan, det är ett sätt att visa vår tacksamhet för att vi togs emot så generöst.

– Förresten så syns det inte utifrån att taket börjar läcka, och du ska inte titta så noga på målningen. Taket ska lagas i sommar. Vi har inte gott om pengar men vi lever mycket billigt. Vi har kött från egna djur och jagar också en del. Grönsaker odlar vi själva. Vi har ägg, mjölk och grädde. Frukt och bär räcker hela året. Vi varken röker eller dricker. Vi lever mycket billigt.

– Karin är så duktig, säger Adam också. Hon håller våra kläder hela och rena, och hon lagar allt så fint. Det är därför vi kan se så snygga ut.

Karin inflikar återigen att "man måste ha stil". Jag förstår också att det är hon som står för stilen inomhus, jordbruket är brödernas domän. Och traktor – det har hon aldrig kört! Det är mansgöra, förstår jag.

Gårdskontoret är Adams arbetsrum, och det är fascinerande! Här, just i det rummet får jag en känsla av en gammal preussisk sal från riktigt tidigt 1900-tal, fast i miniatyr. Jo, miniatyr även om rummet säkert är 40 kvadratmeter stort.

Här finns böcker utefter hela ena långväggen. Böcker från golv till tak, ofta skinnband. Här finns ett fullkomligt magnifikt skrivbord – gammalt mycket stort och tungt. Här finns bronsstatyetter, stora mörka tavlor, även en del porträtt. Att golvets breda tiljor är mörkt bruna, nästan svarta, säger sig självt. Väggarna pryds av bland annat ett älg- och några rådjurshuvuden. Framför öppna spisen till exempel finns uppstoppade både räv och grävling. De flesta djur är trafikdödade. Fåglar, både våra stora skogsfåglar orre och tjäder och en del mindre finns på hyllor.

– Vi kände en bra och billig konservator som tyckte det var roligt att hjälpa oss.

Detta är inte ett rum jag skulle trivas i. Men Adam ser sig om med vördnad och berättar att detta tidigare var faderns arbetsrum. På skrivbordet ser jag något helt speciellt – ett porträtt av kungen! Ett färgfoto, som bjärt kontrasterar mot allt övrigt gammalt och brunt.
– Sverige är vårt fosterland nu. Här ligger mor och far begravda. Han är vår konung. Porträttet är ett sätt att hedra vår konung och vårt land.

___

 Tyck gärna att ni just läst om en "otidsenlig" familj. Men glöm inte, att de också var orädda pionjärer. Och se deras förnöjsamhet och idoga strävan. Själv är jag så tacksam att de finns!
(Namn på personer och gård är utbytta.)

Inga kommentarer: