måndag 20 februari 2017

Läget...

Matteria, Gryneria
Nytt Animalenbesök med Grynet och hennes egen matte. Erfarnaste och välinlästa veterinär Ulrika menar att Grynet är så kolossalt mycket bättre att vi framgent kan hoppas på att hon ska kunna vistas förslagsvis ett par dagar i veckan hos sin egen matte och fem dagar hos mig.  Men än så länge måste hon stanna hos mig på heltid. 

Nu går det till och med att skymta trumhinnorna! Vetten Ulrika gratulerade. Svamp och bakterier verkar också hålla sig på mattan.   

Nu skippar vi tabletter och droppar kortison lokalt direkt ner i hörselgångarna. Två ggr per dag. Antibakteriell öronrens ett par gånger i veckan dessutom.  Jag tar kontakt med veterinär Ulrika senast om 10 dagar, för utvärdering och beslut om förlängd/ändrad medicinering samt tid för återbesök.
Fortfarande inga tecken på varken bitning, bakhasande eller allmänt kliande. 

Jag vet inte hur mycket matten verkligen tar in, men jag tror alltmer.  Jag tror att hon verkligen börjar förstå att Grynet mått rätt eländigt länge, inte bara sedan i somras. Matten ska till ögonläkare någon vecka in i mars, och åtminstone tills det besöket är över blir Grynet helt kvar här. Möjligen ännu längre. Men ju förr vi kan starta med någon form av delad vårdnad, desto bättre.

Det här är ingen enkel situation, inte för någon. Men det är Lilla Gryn det handlar om, det får ingen av oss glömma. 



Kasperia
Men allt är minsann inte frid och fröjd – titta här så eländigt vi har det ibland. Bakom galler!!! Vaddå nyss ute – det var vi väl inte? Du ska fixa i bilen!? Borde vi absolut få hjälpa till med! Inte bara stå här, Det är sannerligen inte nåt värdigt hundliv.


 Jaja, visst har vi ursöta tassar, men dom är gjorda att springa med!
Så här till exempel!




Myseria
Ligger här och funderar - stackars Grynet- ska hon behöva använda allt det där. Kan det verkligen vara nödvändigt? Jaså, inte längre. Bara en grej plus en nyinköpt... Skönt för henne.
 



Som katt gillar jag ju träd, dom är jättekuliga att klättra i. Ibland försöker jag jaga ifatt en ekorre, men den hoppar alltid undan. Nyss såg jag en bild som Kasper visade mig - så nu vet jag! Det finns JÄTTE-träd. Titta själv, när tassen ser ut så här, hur fantastiskt stort måste inte då själva trädet vara!!?? Jag tror det är en vänstertass.
Wow!! I det trädet ville jag klättra. Slöseri att det är Kasper som är där, han stackarn kan ju som icke klätterkunnig knappast uppskatta en sån här gigant efter förtjänst! Så stor att den inte ens rymdes i kameran!

söndag 19 februari 2017

Vaddå kanin??

 Snälla Wilmamatten har skickat ett kaninskinn till mig och Grynet. Så att vi skulle få lite roligt, att spåra och sånt.

Matte band oss och försvann. Jag skällde massor, Grynet en del. Matten sällskapade tydligen hellre med en skinnbit än med oss. Sen kom hon tillbaks och hämtade Grynet. Jag skällde nästan hela tiden dom var borta! Jädrans sätt att lämna mig så där! Skrotmatte!!!
Sen hämtade hon mig och band Grynet. Men Grynet skällde inte, hon grät! Storgrät, stortjöt, så att det hördes vida omkring. Matte genade och jag "spårade" kanske allt som allt fem slutmeter och hittade godiset som låg ovanpå nåt som luktade som det där jag luktat på nyss. Det struntade jag i ...
... jag och matte hade lika bråttom till stackars Grynet, och matte tröstade och lovade att aldrig mer försvinna och lämna henne ensam på ett främmande ställe. I skogen till råga på allt. Stackars, stackars Grynet, och matte skäms. Grynet har under olika omständigheter lämnats ensam och till och med glömts bort senaste året. Hon har aldrig lämnats ensam hos oss, om matte måste bort ensam nånstans har alltid jag fått göra henne, alltså Grynet, sällskap.

Grynet blev lättad när vi kom, hon hade nog varit alldeles förfärligt rädd att bli övergiven igen. Vi gav oss iväg hemåt. Isen ligger tjock på Mörtis, och matte lyckades kasta olika och rätt godisbitar åt oss. Vi stannade alldeles nära stranden.



Vi skulle stå på en sten och få godis, sa matte, för det ska man göra säger flera bloggkompisar. Men då har dom inte sällskap med Grynet ... se hur det gick. Nä, hur det inte gick förstås...




Vi vandrade hemåt, genom ljung och blåbärsris och sånt, förbi först den ena och sen den andra badplatsen, den som är min badudde.


Efter badudden passerade vi "fällanhuset" - ni som varit med oss så länge att ni läste om Mysan (och sedermera även Myse) vet. Så här öde ser det ut vintertid. 


 Och där, precis där, dyker Myse upp för att möta oss eller nåt. Han har tydligen förträngt de miserabla månader han tillbringade där innan han så mirakulöst kom till oss.  

 Sen gick vi hem.

torsdag 16 februari 2017

Fina Yngern

Kasperia
Alltid lika skoj när matte stannar vid Yngern, så här års får ju vi hundar också vara där. Det märks. :)


Grynet är inte så mycket för att ta kontakt med andra hundar, men den där lilla grå saken var envis. :) 



Det är väldigt fint vid Yngern, där finns minsann både jättemycket sand och skog.



Man kan stå och spana ut över sjön---



...och då ser man dom där kompisarna med sina människor ute på isen.



Vi stannade ganska länge, vi gick så långt vi kom åt båda hållen utefter stranden och i skogen. Ända tills höga staket satte stopp. 



Det var fler som stannade länge. Matte och vi undrade om det här paret möjligen frusit fast. Måste nog kolla endera dagen!

lördag 11 februari 2017

Här får hon prata själv

Gryneria - låter riktigt kul, tycker jag. 
Fast allt är ju inte så kul förstås.
Nä - jag vill inte...vill inte upp på skrivbordet ... vill inte du ska ha nåt grejs i mina öron...

Min riktiga, egna matte kom hit i måndags, och så körde Kaspermatten iväg med oss till Animalen. Vad jag än försökt skriva mer om min matte och om Animalen och så, så har Kaspermatten raderat. Tusen försök har jag gjort. Så nu skriver jag bara att jag är kvar här, behandlingen förändras något, bl.a. trappar vi ner lite på kortisonet. Om 10 dagar ska vi tillbaks och kolla mig.
Jag försöker berätta nåt lite mer, men näedå  -  nåt om för känsligt läge säger hon och klickar på delete  -   jag blir så trött...!!! Men kanske att hon har rätt, åtminstone lite...


Jag har i alla fall upptäckt ett nytt ställe här i huset - när solen skiner är dörren ofta öppen dit, och det gillar katterna.




Fast ännu bättre än att vara där är förstås att få vara med Bonusmatte - som hon också kan kallas - och Kasper i skogen. Klart att jag också springer och galopperar, men inte lika fort som Kasper.


Konstigt är det - på ena sidan om dom här björkstammarna som jag försöker flyga över (misslyckades, landade i stället ovanpå dom) så är det en massa snö, på andra sidan är det barmark.




Jag gillar att dra till skogs, numera får jag alltid vara på fria tassar där. Mitt "nära" och bonusmattes "nära" ser lite olika ut, men jag håller i alla fall stenkoll. Jag riskerar inte att hon också försvinner!! Och jag är noga med att inte låta henne glömma mig. Jag finns med nånstans på den här bilden också, faktiskt så gör jag det men inte ens bonusmatte är säker på att jag syns.


Men här syns jag i alla fall tydligt, och Kasper också. 



Det är så skoj att ha sällskap när jag är ute, det var jag ju inte så van vid. Men nu är jag det.


Jag har sällskap inne också, och det är ju tur, för det har jag nästan alltid haft och är van vid. Här finns visserligen ingen matte som jag får dela säng med, men det går jättebra så här också. :) Till exempel. 

,Så här ser det förstås bara ut när bonusmatten sitter vid datorn och vi allihop vill vara nära henne. På natten sover jag och Kasper precis alldeles nedanför hennes säng! Finns dynor och sovtäcken på varje sida, och vi får själva välja hur vi ska ha det. 


Men allt är sannerligen inte perfekt, för bonusmatten är extremt snål. Kan ni tänka er, ibland får jag till och med leta upp maten alldeles själv!!!! Inte allt kanske, men väldigt, väldigt mycket. Å andra sidan - väldigt väldigt mycket av något som från början är väldigt, väldigt lite, det blir ju i alla fall liksom nästan ingenting.